söndag 28 december 2014

Barbera d'Alba Superiore - Bricco Appiani 2007 (Flavio Roddolo)


Vi har precis börjat bekanta oss med Flavio Roddolo och hans viner. Han finns, och man har en känsla av att han förmodligen sedan tidernas begynnelse funnits, i Monforte d'Alba mot Dogliani till, vid Bricco Appiani där han således också har sina odlingar. 6 hektar kalkrik lera som fritt och otvunget kunnat utvecklas och forma sig till den frodiga och fritänkande mylla den blivit idag, och inte behövt huka sig för pestocidpiskans svidande snärtar under de 40 år som Flavio skött de här markerna. Han är en solitär, såväl i livet som i vingården, som känner varenda knota på sina gamla barberastockar.

Man har sagt oss att det är dolcetto och just barbera som är Flavios forte, det är för dessa hans hjärta bultar lite intensivare och varmare. Han odlar förstås även nebbiolo, och dessutom cabernet sauvignon... Men det är som sagt de här lite "enklare" druvsorterna som får merparten av hans kärlek. En hint om detta faktum får man bland annat när man inser att 2007 faktiskt är hans senast släppta barberaårgång, vinet går till försäljning först när han tycker att det är färdigt. Små volymer såklart - 4000 flaskor barbera, den totala produktionen nuddar cirka 20000.
Vi drack en dolcetto 2011 för någon vecka sedan som var briljant, den svåra årgången till trots. Så mycket dolcetto, så mycket Monforte och, skall det visa sig, så mycket Flavio Roddolo.

Den här täta, försiktigt bruntingerade josen kan man nästan bli vän med bara genom att titta på den. Något oklar, lite diffus, rustik och äkta på något sätt. Precis samma reflektioner kommer över en när man sätter näsan till glasmynningen - ett underbart doftpaket som teleporterar en till en tid som i mångt och mycket flytt, där barbera kunde vara något fantastiskt. Likaledes i munnen, där barberasyrorna excellerar och har en spänst och definition som mycket få andra röda druvsorter kan uppvisa, terrano är det enda exemplet som poppar upp just nu. Det här känns måhända renare och inte fullt lika vildsint som Accomassos Pochi Filagn 2009 men är inte mindre intressant. Otroligt bra.



När FV tidigare idag lade upp sin årsbästalista med tillhörande bildgåta, blev vi påminda om att vi ju faktiskt vann den där tävlingen förra året (med viss hjälp av telestolparnas konstitution och med gott bistånd av Henrik, även den gången) och att vi inte har öppnat vinstflaskan ännu!
Flaskan är ofärgad och av 0,5-litersformat och på den står det handskrivet "Aurelius 2010" (min första association är Lasermannen) med vit färg. Innehållets färg är ganska mörk bärnsten med en rödorange bottenton. Vi har fått berättat för oss att det är ett botrytisvin från Slovakien och producenten Miro Petrechs Rivel. Botrytis och måttlig restsötma på cirka 50 g till följd av den svala och regniga årgången - funkar ost? Vi provar till en bit comté och en sardisk pecorino då vi inte hade någon ost från Slovakien hemma just ikväll.

Doften är ymnig med dadlar, kastanjer, jasmin, terpentin. Den myckna botrytisen och den lätt rostade tonen i bottnen lovar munnen ett mycket sött, kanske på gränsen till kletigt dessertvin. Men ack vad man bedras, här finns syror till tusen som lyfter upp och liksom ger det här vinet vingar. Givetvis väldigt intensivt med en lätt viskös känsla men likafullt lätt att sippra i sig och svårt att tröttna på. Kanon till osten och en näve rostade hasselnötter. Kul grejer - tack!

tisdag 25 november 2014

Höstlig höghöjdsdrabbning

Benhårda syror, mineraler, trevlig sälta. Kunde mycket väl varit en champagne i min, i det här avseendet, otränade gom. Gott, men bubblorna försvinner däremot förhållandevis snabbt, och fräschören med dem.
Cremant du Jura (Tissot)

Långmacererad grecanico från Sicilien. Rik, komplex nos med lätta eteriska aromer såväl som mogna aprikoser/nektariner och ett försiktigt marmeladanslag. Fjäderlätt i munnen med sina 10,5%, vilket kanske är i lägsta laget? Någon procent alkohol till hade nog fyllt ut lite bättre i mitten och gett lite mer substans. Riktigt gott, i vilket fall som helst.
Pithos Bianco 2012 (COS)

Skalmacererad (8 månader) ribolla gialla, lagrad på små fat, ingen tillsatt SO2, buteljerad med fullmånens gravitation som ivrigaste påhejare. Superharmoniskt, inget som stångas och bråkar, allt strävar åt samma håll. Det här blev jag mycket imponerad av och kommer att fylla på 'a presto'.
Lunar Ribolla Gialla 2008 (Movia)

Skalmacererad spanjor på sumoll från Catalunya. Osvavlat, dessvärre i det här fallet då diskreta men avgjort musiga toner ockuperar både mun och näsa efter ett tag. Synd, för under dessa metalliska och orena inälvstoner vilar en pigg och fräsch gulfruktig karaktär med distinkta men samtidigt lättsamma syror.
Blanc de Sumoll 2013 (Partida Creus)

Eterisk näsa med den - när vi talar om skalmacererade vita eller orangea viner - obligatoriska torkade aprikosen i botten. Här handlar det om chenin blanc från Anjou och det märks på syrorna. Snudd på för mycket av allt. Känns inte helgjutet eller ärligt utan mer av ett bygge som lite halvängsligt så gärna vill vara rätt i tiden. Hipstervarning.
Anne Francois Joseph (Les Griottes)



Kraftig nos med mycket tobak, vita blommor och mynta. Malvasiaparfymen klär in vitovskan och sauvignon blancen på ett förtjänstfullt sätt och i munnen har vi ganska mycket kraft i frukt och tanniner utgjutet på ett stabilt syrafundament. Blev ännu bättre efter ett par dagar i halvfull flaska. Riktigt bra.
Ograde Bianco 2010 (Skerk)


Fantastiskt gott! Så helgjutet och på något vis gjort med de godaste av intentioner - att oförbehållsamt representera sin  bygd och sitt ursprung. Vinosapien nästan ursäktade sig för att det möjligen kunde uppfattas för traditionellt efter alla orangea skapelser men det behövde han verkligen inte oroa sig för . Skulle tro att samtliga runt bordet höll det här för kvällens vita? Magiska syror!
Aragonite Macon Cruzille 2013 (Julien Guillot)

Sancerre-sb som man aldrig smakat den innan - inga stratosfäriska syror, inte tillstymmelse till nässlor och kattpiss men däremot röda krusbär och en liten subtil restsötma. Detta i kombination med den nästan olivoljegröna färgen fick mig att grunna på om det var en förhållandevis ung kabinett vi hade i glasen. Kul att prova!
Skeveldra Sancerre 2010 (Sébastien Riffault)

Albeisa-flaskan är ju förstås en giveaway för att vi befinner oss i Piemonte. Innehållet är riktigt trivsamt i en pigg rosato-stil med jordgubbar en masse och rena fina syror som skvallrar om att druvsorten kan varar nebbiolo. Man lyckas alldeles utmärkt med konststycket att balansera det här så att det aldrig slår över åt det enkla eller banala, vilket förmodligen kräver en mästerproducents känsliga hand.
Rosato 2013 (Claudio Fenocchio)

Teran, inget tvivel, mördande syror och en bläckblå utstyrsel. Känns lite väl fixat, med tydliga spår av de små faten, för min smak. Finns definitivt intressantare exemplar att hitta av den här spännande druvsorten.
Sales Terrano 2009 (Fattoria Carsica Bajta)


Mycket kaxiga saker med tanniner som får herrarna och damerna runt bordet att blekna. Rustikt, rått, grovhugget - nästan plumpt - innan man introducerar det för lite fett och någon enstaka protein. Jag är helsåld på det här samarbetet mellan Cascina 'Tavijn och Crealto - grignolino in purezza i en version som jag aldrig tidigare råkat i närheten av. Bär mycket tydliga spår av sitt geografiska ursprung (Basso Monferrato) och närmast extremt tydliga spår av sin upphovskvinna (Nadia Verrua).
Crevijn NV [2013] (Cascina 'Tavijn/Crealto)

Gammalt, trött, i stort sett dött... Såå synd.
Arbois 1989 (Camille Loye)

En definitivt virilare trosseau, men här tycker jag att det finns så många sidospår bland aromerna att det känns svårt att hitta själva huvudfåran, essensen liksom. Lessrofs talar om hönsbur som en karakteristisk markör och när jag väl hört det kan jag inte släppa det - känns för mig som ett i allra högsta grad oönskat element i ett vin. Intressant och kul att prova, men gott? Inte särskilt.
Trosseau Amphore 2012 (Tissot) 

Hyperelegant! Jag bestämmer mig direkt för att vi dricker barbaresco från en mycket begåvad producent - kanske en ung Cascina delle Rose eller kan det månne vara en Teobaldo Rivella som jag länge velat smaka? Men det är alltså nerello från Sicilien. Vid det här laget vet vi att det ofta är lätt att gå fel bland dessa. Skitbra - det här bara måste man följa upp! Producentens Erse har vi druckit åtskilliga flaskor av och gillat men det här besitter en dimension till.
Musmeci Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina)

En show-stopper. Så bra att Vinosapien vägrade tro att det var italienskt. Mycket elegant, stadigt och generöst på samma gång. Vi har bara provat Foradoris amforalagrade röda en gång tidigare och gillade det då inte alls. Det här är verkligen något annat än jag minns det - meraviglioso!
Sgarzon Teroldego 2010 (Elisabetta Foradori)

Mycket snygg barolo som jag tog med för att den får mig att tänka på Lessrof och hans preferenser när det kommer till nebbiolo - skinande rent, elegant, finkorniga tanniner, mörk frukt, perfekt avvägda syror. Svårt att hitta något att invända mot. Jag tror vi kan förvänta oss stordåd från Ferdinando Pricipiano de kommande åren. Här är det definitivt köpläge på 10:orna när traddo-giganterna vid det här laget är utsålda eller utprisade.
Barolo Ravera 2008 (Ferdinando Principiano)

Nej tvi vale, det här är rena marmeladkletet. Ett helt meningslöst vin för mig - jag trodde det var en sydafrikansk bag-in-box-shiraz, eller nåt. Går fullständigt bort.
Campredon 2007 (Alain Chabanon)

Mycket spännande aromspektrum som jag satt och försökte plocka fram ur minnet dagen efter. Avgjort cab franc-likt i de flesta avseenden, trots att druvan heter negrette men kommer förstås från Loire. Gäckande, intresseväckande med mycket mognad och massor av framtida potential.
Le Poiré Fiefs Vendeens 2004 (Domaine Saint-Nicolas)

Jag kommer aldrig att glömma Vinosapiens blick när jag hällde upp det här. Han tog två snabba sniff och hällde sedan vinet i spottkoppen. Därpå tror jag att han reste sig upp och kavlade upp skjortärmarna. Efter det har jag inga minnen, jag sprang bort och gömde mig hos frun. Nej, fy fan, det här var ganska vedervärdigt - fett med ekstryk och sött som sockervadd. Trodde faktiskt att det kunde vara något men ack...
Leithaberg Rosenberg Blaufränkisch 2009 (Toni Hartl)
Mycket snygg och sober mondeuse med sublim mognad. Monokel, filttofflor, Chesterfieldsoffa, New York Times' söndagsnummer, nystoppad pipa, vinröda sammetsgardiner, jakarandapaneler. Fantastiskt häftigt att få prova. Old school ftw!
Mondeuse Prestige 2003 (Domaine Prieuré Saint Christophe)


Och så avslutningsvis sista flaskan av en gammal favorit och aldrig har den skinit som i lördags. Ett ytterst säreget och personligt uttryck av barbera, lite vildsint, lite borderline. Mustigt, rustikt och oborstat - fullständigt avväpnande.
La Barslina Barbera d'Asti 2004 (Ezio Trinchero)


Tack för trevlig och lärorik samvaro, som vanligt; BV-Ingvar, Vinosapiens och givetvis Lessrofs - som vi även tackar för sublimt och ultragästvänligt värdskap, superb skaffning och skön atmosfär. Det vid det här laget etablerade och väl inkörda konceptet med så många viner som möjligt på så kort tid som möjligt känns förvisso smått bisarrt och halvt om halvt psykedeliskt, men så många spännande saker man får prova och fan vad kul vi har!

fredag 7 november 2014

Pochi Filagn Barbera d'Alba 2009 (Lorenzo Accomasso)


Det är med viss vördnad man öppnar en pava partisan-juice av den här kalibern. Inte för att det handlar om något obscent prissatt eller mytiskt överdekorerat medaljmonster, utan snarare för att det inte är så lätt att hitta och komma över de här flaskorna. Och så lämnade ju det där besöket i somras en hel del outplånliga avtryck. Således rycker det onekligen lite extra i extremtraddokramartarmen när man häller upp den här täta, mörka skapelsen på karaff. Jag sneglar nyfiket på det gnistrande glaskärlet och med jämna mellanrum går jag bort och tittar till och klappar den ömt under eftermiddagens lopp. Det är kanske inte alltid direkt nödvändigt att lufta sin barbera d'Alba men efter vår encounter med det här reduktionsmonstret i somras finner jag det rådligt med en ymnig syrekontakt så att det hinner lugna ned sig innan vi åter introduceras för varandra.

Håller man karaffen mot solljuset, som alltid ystert dansande ute på fönsterblecket, tycker man sig liksom se hur vinet kippar efter andan, nästan så att man inbillar sig att det bubblar och fräser lite grann där inne, och släpper ut små pustar av lila ånga ur flaskan ibland. Som om det vore en av Miraculix' e-kolvar.
Det är ju svårt att låta bli att ta en sniff lite då och då. Det som möter en är en salig blandning av lätt härsket fårfett, surikatburarna på zoo, svettig polyester, lacknafta, vinättika och unken tryffelolja. Lite luft skadar nog inte...

Doften både vecklar ut sig och kommer samman, så småningom. Det där lite härsket feta förtrollas till hasselnötter och tryffel, ättiksticket blir till en tät mörkröd fruktmatta. Och då är nog detta bara början på metamorfosen, ge den ett halvt dygn till så har det garanterat gått ihop sig ytterligare. Doften är närmast ofattbart rik och kräver sin sniffares fulla uppmärksamhet.
Meanwhile, i munnen väntar syrorna...

Syrorna är grymma. Jag skulle nästan drista mig att säga morbida, diaboliska, katatoniska. Tänk dig en bedrägligt mustig och inbjudande mörk frukt beströdd med lite älskvärt mandelmassiga övertoner som yppigt bjuder in dig och så fort du sätter läpparna till glaset, redo att börja klunka så: tjong! snärtar en vinande rottingpiska över tunga, gomsegel och tandhalsar. Kraski teran², typ. Den masochistiskt lagde belönas dock ymnigt ty efter en djup klunk händer det fantastiska saker med munhålan, små sensationer och efterdynande kittlingar som man inte visste gick att framkalla och de 15 procenten skickar iväg en eftersmak lång som ett katekesförhör, rakt in i kaklet.

Det här är snudd på magi på flaska - barbera i en inkarnation som man aldrig tidigare kommit i kontakt med. Som om Cappellanos '03-vildbase Ab Normal och Nadia Verruas girlpower-barbera Bandita skulle få ett kärleksbarn. Inte ett spår av det smått förhatliga Marc deGrazia-epitetet "La Morra-elegans", bara ren och skär energi och en flaska full av jävlar anamma.

ps - Ni som undrar; "Pochi Filagn" betyder "några rader" på piemontesiska (pochi filari på italienska). Och ja, 2009 är den senast släppta årgången.

lördag 11 oktober 2014

Barolo Villero 2005 (Brovia)


Vi rör ihop en high-end-ragu på en kalvfärs som jag skulle kunnat gå i fängelse för. Därtill vitt vin, selleri, lök, lite vitlök och morot - förstås - och en rejäl sats rödgul trumpetsvamp som, måhända, en smula oortodox pimpning. Anrättningen är långkokt och intensiv i sitt smakregister men befinner sig, som brukligt, definitivt i den ljusare änden av aromspektrumet varför ett vin med uttalad elegans så småningom känns påkallat till pappardellen.

Jag öppnar Brovias Villero-05:a tidigt på eftermiddagen och låter den få en tämligen lång utandning på karaff. Redan vid upphällningen fångar jag upp ett stråk av tryffel som garanterar en fin smak- och doftbrygga till den distinkta svampigheten som den rödgula trumpeten bidrar med i den puttrande grytan ute i köket.

Och till maten funkar det här mycket bra. Den nyss nämnda tryffeln i doft och smak lierar sig omedelbart med ragún. Här finns dessutom frisk och frejdig frukt så att det räcker och blir över såväl som läckra mognadstoner i form av patinerat läder, eterneller och en fager linoljeton. Syrorna känns fint i fas med övriga smakliga beståndsdelar - inget som sticker iväg eller skjuter ut - harmoniskt men likafullt med en tydlig personlighet och distinkt mineralprägel. Balans och elegans. Inte några uppenbara spår av den udda årgången.

Ett alltigenom skönt vin att vistas i samma rum som även efter det att tallrikarna är renslickade och stearinljusen är utblåsta. Kontemplativt, stimulerande, njutbart men med lagom mycket edge för att bjuda en lite motstånd och utmana. Ungefär som en idealisk samtalspartner att spendera en kväll med.

fredag 3 oktober 2014

Firarviner


Ikväll ska det firas, och då plockar vi fram två viner på firardruvorna nummer 1 och 3: barbera och trebbiano - nummer 2 är förstås grignolino. Först ut är Emidio Pepes skalmacererade Trebbiano d'Abruzzo 2010.
Mmm, vilken förförisk doft med söta torkade aprikoser, bergamott och ett flyktigt moln av svavel liksom av vulkanisk karaktär. Kombinationen känns som när man står vid en ångande gejser, dricker en kopp thé och käkar en marmeladmacka, ni vet. Men det självklara huvudnumret här är syrorna. Dessa syror. Läckert spröda, nästan lite försagda var för sig men tillsammans bildar den rika mångfalden av dem närmast en massiv vägg av citrusaktiga, aptitretande och kliniskt rengörande syror i alla tänkbara oktaver och tonarter som späker och sliter i tandkött, kinder och gom men som på något masochistiskt sätt gör det så njutbart att man aldrig får nog. Frukten känns nästan viktlös i munnen och de behagliga 12,5 procenten är helt omärkliga. En friskare, lite kaxigare och väsentligt ungdomligare version av det här vinet än exempelvis 2009:an som också var mycket bra, fast en seriösare och mer strukturerad årgång än den här vildbasen.

Det finns för övrigt ingen för mig känd vettig anledning att betala 320 SEK via SB för det här vinet när det gängse priset i Europa ligger på avsevärt mer rimliga €20.


Dags för rött och här måste medges att vi sejfar å det grövsta. Trincheros Vigna del Noce 2006 har det slunkit ned åtskilliga flaskor av det senaste året och juryn överlägger fortfarande om huruvida detta är den bästa årgången av det här vinet som vi smakat eller ej. Vi har gillat de flesta från 1997 och framåt men i somras fick vi prova 2007:an på plats, en mäktig, fruktdriven årgång som i likhet med 99:an fått ligga på nyhyvlade (?) kastanjebotti i sju år och som i nuläget har alldeles för mycket av allt - tungt, skallebanksframkallande och svårsmält. 2006:an är en kapitalt annan skapelse.

Det här är nämligen så där "rustikt elegant" som bara naturligt gjorda viner med druvmaterial av yppersta klass ihopskruvade av de allra bästa hantverkarna kan vara. Svalare år och gamla slitna ekliggare ger en helt annan friskhet och en slags direkthet som nollsjuan saknar. Okulärt är det en oklar, smågrumsig, närmast opak skapelse vi har i glaset.
Någon som bara druckit barbere d'Alba gjorda av Langhe-producenter tidigare, känner måhända inte helt igen sig. Det här är ett mycket annorlunda uttryck där man genom den långa macerationen låter druvan få komma till tals på ett helt annat sätt.

Doften är verkligen rik och generös med sin målarlåda, sin torra kalkighet och sin djupa bigarråfrukt. I munnen nyper de plommonskalsaktiga tanninerna till fint i kinderna och syran är av det förstklassiga slaget - rikligt förekommande men väl integrerad och i komplett balans med övriga element. Vi låter vinet ledsaga höstens första spezzatino och det gör det med den äran men det är i ensamt majestät, och under en hel kvälls lopp, som man förstår att det är verkligt speciella grejer man har i glaset. Storhet för €18 på plats eller 250 DKK hos Winewise.

fredag 26 september 2014

Ruché di Castagnole Monferrato 2012 (Cascina 'Tavijn)


Ruché är fortfarande, och lär högst troligt alltid förbli, en gravt obskyr druva. Inte minst för att den av vinbönder i Basso Monferrato anses osedvanligt svår och krumbuktig att ha att göra med, särskilt vad beträffar att lyckas kasta pilen rätt, rent skördetidsmässigt. Plockar man en dag för tidigt ligger det garanterat en vass, snipig, ogin, grönaktigt klorofyllparfymerad historia och surar i tankarna, råkar man bli en dag för sen är risken stor att man istället snart har att göra med en högoktanig, syrafadd, damparfymsyppig och rosenvattenbolmande brygd. Och då har vi inte ens nämnt den här druvans ytterst primadonneaktiga beteende i vingården under den tidigare delen av tillväxtfasen, då den är vitt känd för att lättare än många andra lyckas dra på sig de flesta förekommande smittor och angrepp.

Vår absoluta favorit-ruché kommer från Scurzolengo, strax nordost om Asti, och görs av den här traktens i särklass känsligaste fingertoppar, sittandes på, inte bara ruché- utan dessutom barbera- och grignolino-domptören och dessa druvors primus motorNadia Verrua. Nadias förhållande till ruché vilar på lagrar som till sin absolut största del utgörs av passion och patos och hennes tolkning liknar inte heller någon annans. Nadias ruché är råare, syrligare, punkigare, betydligt mer energisk och rebellisk än de andra tjugotalet versioner av den här druvan som står att finna. Vi har druckit det här vinet i flera årgångar tidigare och provade hennes 2012:a senast när vi hälsade på i fjor. Nu är det äntligen dags att korka upp en flaska på hemmaplan - som vi längtat!

Nadia är ju gift med en av norra Piemontes mest omtalade restauratörer (kolla in den vinlistan, och priserna...) men även hon går bet på en självklar matparning när det kommer till ruché: "Alltså, till klassiskt och rustikt piemontesiskt kök är den ju oduglig. Varken bollito misto eller agnolotti del plin är ju precis att tänka på. Vi lyckas bäst när vi ställer fram något Mellanöstern-kryddat och couscousbaserat eller rätt och slätt till en inte alltför söt biscotto efter maten."
Vi tar henne på orden och dränker våra lammspett i en myntastinn och honungssöt marinad innan de landar på grillen och där vi också hastigt rostar våra auberginer som en bas till en ganska het ajvar. Det här ska visa sig vara en nära nog ideal smakpiedestal för vår ruché att så småningom beträda.

Jag ska inte lura någon; ruchékaraktären är mycket distinkt, även i den här 2012:an, men den ståtliga, nära nog pompösa, parfymen - rosor, litchi, myrten - är föredömligt insnodd i rustikare element som tycks härröra ur de naturliga framställningsmetoderna - fuktig tobak, aprikoser, etylacetat. Syrorna arbetar i det effektiva registret mellan "snudd på höga" och "inte för låga" och tanninbettet känns ganska tydligt uttorkande på tandköttet. Eftersmaken är lång med en bitterhet som växer närmast logaritmiskt mot den avklingande frukten - antingen älskar man det (som jag) annars dömer man förmodligen ut det som en defekt. Och det gäller nog för övrigt det här vinet som helhet - något man antingen älskar eller inte klarar av.
Jag älskar det så klart och frapperas över att det går att köpa en sådan här raritet av så här skyhög kvalitet med så mycket personlighet för så få pengar - 119 DKK hos Cibi e Vini. Vinvärlden är galen...

fredag 19 september 2014

Gattinara Riserva 2006 (Paride Iaretti)


Jodå, visst dricks det fortfarande en hel del vin här hemma. Och en och annan anständig och fullt bloggvärdig flaska slinker också ned för de lucchesiska struparna emellanåt. Det är bara inte så ofta man har tid att skriva några längre och djupsinnigare utläggningar om dessa nuförtiden. Det mesta i vinväg som ger oss någon form av kick brukar dock hamna på Instagram med en kort, men kanske inte alltid så särskilt kärnfull not, om någon mot all rimlig förmodan skulle råka vara intresserad.

Fast i kväll gick det inte längre att värja sig, det här är så fantastiskt ljuvligt att dricka att lutorna bara måste stämmas upp, sonetterna slipas på, kandelabrarna tändas, duka fram med remmare och det nypolerade bordssilvret, sätt trumpeterna till läpparna och låt fanfarerna smattra, in med kalvsteken i ugnen, red av den gräddiga svampsåsen, drössla persilja över pressgurkan... Ja, ni fattar.

Paride Iarettis Gattinara är i sin stil förstås av det rent traditionella slaget. Han använder sig av gamla och stora fat till sina viner men frukten från de allra yngsta stockarna låter han ligga något år på begagnade barriques för att få lite mer luft - Paride är en pragmatiker som vill att resultatet ska bli så bra som möjligt och verkar vara befriande obekymrad om den tröttsamma skyttevärnspolitiken som så ofta råder på traddo-/modernistantagonisternas vädjobana.

Och Jesus Maria vad han har lyckats få till sin 2006 riserva! Frukten är strålande intensiv men hela tiden föredömligt tyglad i såväl näsa som gom. Garnityret utgörs av en subtil, men mycket väldefinierad floralitet som förstås främst för tankarna till viol och lätt torkade rosor. Men det är mineraliteten - detta förhatliga uttryck som av så många avfärdas som icke-existerande och av samma personer allt som oftast anses höra hemma på samma ordbajsarsoptipp som terroir, naturliga viner och osvavlat - som får änglarna att sjunga i det här glaset. För begriper man inte att den sickelformade dalgången från Gattinara via Ghemme till Boca heter Valferrana (Järndalen) av en anledning när man dricker det här vinet, ja då bör man kanske hålla sig till mer endimensionella grejer som glögg och champagne. Här är nämligen de järniga tonerna så tydliga att jag är övertygad om att man skulle kunna dra glaset sidledes med en magnet. De rikligt förekommande och så snyggt rabarberslanka syrorna lägger liksom sista handen vid det här lilla mästerverket.
I det närmaste fullkomlig förälskelse!


måndag 14 juli 2014

Besök hos Carussin

Vi kör inom Az.Agr.Carussin, en bit utanför byn San Marzano Oliveto och bara någon kilometer från agriturismon där vi residerar under våra semestrar, samma dag som vi kommit ner till Monferrato för att köpa med oss en låda blandat att prova hemma på terrassen. Vi har tidigare bara hört talas om deras barbere d'Asti men är förstås mycket nyfikna på att få prova dessa. Den unga och spralliga Asinoi 2013 sjuder av naturvinsvibbar och fräsch frukt, Lia Vi 2013 lagrat på betong och glasfiber kommer från äldre stockar och har ett mera samlat och stabilt uttryck medan årgångslösa La Tranquilla (2010) känns som en blandning av de två förra men med ett djup, en sprallighet och en finess som vi faktiskt sällan skådat i en och samma barbera tidigare.

Vi får även med oss ett skalmacererat vitt vin som är en blandning av den liguriska, semiobskyra druvan il carica l'asino och cortese som formligen charmar öronlapparna av oss samt en kapsylförsluten, etikettslös flaska med en långmacererad nebbiolo från en lott i Barbarescofraktionen San Rocco Seno d'Elvio. Den senare gör ett särdeles djupt intryck på oss och föranleder mig att omgående ringa upp sonen Luca för att boka ett mera omfattande besök och fördjupa vår bekantskap med denna spännande producent.

Mama Bruna Ferro med sönerna Luca och Matteo

Ca d'Carussin drivs av Bruna Ferro, maken Luigi och sönerna Luca och Matteo. Man förfogar över 15 spridda hektar i Monferrato och Langhe och implementerar biodynamik, men accentuerar vikten av långsiktig hållbarhet och ansvar gentemot naturen, i sitt tillvägagångssätt. Man odlar som sagt barbera, cortese, il carica l'asino, nebbiolo men även moscato. "Vi har en skördeperiod som kan sträcka sig från 70-90 dagar" säger Luca; "Från den tidiga moscato någon gång i september till den sena nebbiolo i slutet av oktober och ibland tidiga november".

Vi äntrar gården i sällskap med Più Rosso-Niels med familj - sammantaget 4 vuxna och 3 barn. Vi får ett mycket varmt välkomnande och det börjar hällas godsaker till både oss vuxna och barnen tämligen omgående, bland annat en lokalt bryggd hardcore-bio-äppelmust som tvivelsutan är det grymmaste jag smakat i den genren.
Var och en kan nog dock känna igen sig i predikamentet i sådana här situationer; att barn sällan direkt uppskattar att sitta still så länge som vi vuxna tycker vore önskvärt och kan vara svåra att sysselsätta, varför vi blir fullständigt överväldigade när en ung tjej plötsligt kommer in och på sjungande amerikanska säger: "Hej, jag heter Rebecca och är en utbytesstudent som bor här på gården under sommaren. Om ni tycker att det vore okej så tar jag gärna med mig de tre härliga flickorna som sitter därute och matar åsnorna borta i hagen? Sedan kan vi titta på fåren och binda lite kransar av vinrankor om de vill?". Vad svarar man på ett sådant erbjudande? Fullservice av yttersta slag. Mycket snart skymtar vi hela skaran tjejer ute på gården, kånkandes på en gigantisk tvättkorg fylld med gammalt bröd till åsnorna.

Ultranaturlig nebbiolo

Innan vi vet ordet av har Bruna ställt fram ett fat med ostar, salami och små bitar av ett smör som granngården tillverkat och som är så syndigt gott att man känner sig snudd på kättjefull när man låter det smälta på tungan och drapera munhålan och svalget med sin extremt täta viskositet och sin lite nötiga eftersmak. Luca plockar fram några viner som han tycker att vi ska smaka, uteslutande nebbiolo eftersom han vet att vi ska till Trinchero senare. Carussin hämtar sin nebbiolo från två olika lotter: man har själva någon hektar i San Rocco Seno d'Elvio söder om Treiso, i Barbarescozonen, och man köper lite av Erbalunas Rocche dell'Annunziata-druvor, som för övrigt växer nästgårds till Accomassos. Man gör två mycket personliga tolkningar av druvan där den i barbaresco-varianten får macerera i 30 dagar och i Rocchen så länge som 150 dagar. Helt osvavlat, ofiltrerat osv. En annan intressant detalj är att man vill göra sin nebbiolo helt fri från kontakt med någon form av trä - jäsningen och lagringen sker i cement och flaskorna försluts med kronkapsyl.

Vi provar 2011 och 2012 och det är ingen tvekan om att det är 2012 som är årgången av de båda man bör ställa in sig på när det kommer till viner från Piemonte i allmänhet, och Langhe/Monferrato i synnerhet. Friskheten och definitionen är markant mera framträdande i 12:orna. Båda de här vinerna är fantastiskt trevliga och mycket intressanta. På plats är det Rocche 2012 som imponerar storligen med sitt djup och sin komplexitet, ett magiskt vin och ett helt nytt uttryck att förhålla sig till när det kommer till nebbiolo. När vi provar om dem på hemmaplan är det Vigna Felice 2012, med druvor från Barbaresco, som känns friskast och flirtigast, men här handlar det nog om flaskvariationer. I båda fallen slås man av hur fantastiskt uttrycksfull den här druvan är, eller kan vara, när den får stå på helt egna ben och sjunga sin egen sång för full hals.

Det finns inte mycket som slår en riktigt sönderfallande färsk och genuin salame cotto 

Luca undrar om vi vill smaka deras moscato d'Asti 2013 från tank, som skall buteljeras veckan därpå. Ett erbjudande man inte tackar nej till, vi har aldrig smakat fatprov av moscato tidigare. Man frapperas av vilken aktivitet det är i musten när den ligger i en sluten bägare, vinet jäser ideligen upp i pipen och får lutas tillbaka varannan minut för att inte rinna ur. Smaken är intensiv med en syra som är ljuvlig och allestädes närvarande och liksom tvinnar sig runt den söta persikofrukten och den blommiga aromatiken. Och den grumliga, ofiltrerade looken är helt klart avväpnande och klädsam. "Moscato d'Asti är ett svårt vin att ha att göra med, så instabilt, inga höga syror eller alkohol som hjälper till att skydda. Man är tvungen att svavla lite, vid buteljeringen om inte annat".

Moscato d'Asti-fatprov i sluten bägare

Luca Garberoglio

Luca är förutom vinmakare dessutom en mycket duktig ölbryggare. Vi får prova hans craftbeer Clan! destino? och det får mig helt klart att börja förstå att man faktiskt kan snöa in även på sådant här. Blommigt, friskt med fruktighet och beska i utmärkt samklang. Lång gnagande eftersmak - härligt!


Carussins grejer är lite knepiga att få tag på här hemma. Ingen tysk importör för deras grejer men ett sakta groende samarbete med Sune Rosforth ser ut att vara en möjlighet att få tag i åtminstone begränsade delar av det här urläckra sortimentet inom kort. Norska Vinmonopolet är som vanligt i framkant och har en del att tillgå, till helt okej priser dessutom. På plats är förstås priserna närmast generande låga.
En fantastiskt sympatisk och intressant samling drycker gjorda av likaledes sympatiska och genomtrevliga människor!


måndag 7 juli 2014

Besök hos Lorenzo Accomasso

Alla man talar med säger samma sak när man råkar nämna att man någon gång skulle vilja besöka Accomasso; "Det går aldrig ni blir inte insläppta, han är misstänksam mot allt och alla", "Han har varken dator eller ens fax, troligtvis inte ens en telefon", "Ni får aldrig tag på honom, och skulle han trots allt svara så pratar han säkert bara piemontesiska", "De hade inbrott häromåret och sedan dess har systern Elena låst in sig på övervåningen och vägrar släppa in en själ".

Lorenzo Accomasso är definitivt en av Barolo-zonens mest kultförklarade och mytomspunna personligheter. Om man som han tagit sig igenom och producerat 56 egna årgångar och hårdnackat stått emot det närmast massiva moderniseringstryck som rått i La Morra de senaste decennierna är man naturligtvis värd all respekt som går att uppbåda och den partisanaura som omger honom är förstås till fullo välförtjänt, äkta och autentisk.
Vinerna är närmast omöjliga att hitta på den öppna marknaden i Europa - japanerna köper rubbet - så ett besök hos honom är, trots alla sina svårigheter att iscensätta, ändå förmodligen det enklaste sättet att få komma nära dessa heliga Graaler.


Jag kontaktar vår goda vän Paola Revello, som bor ett par stadiga stenkast nedför slänten i Annunziata, och hör med henne om vilka möjligheter vi kan tänkas ha att beviljas audiens hos Il Re. "Jo, det kan vara knepigt men förmodligen inte helt omöjligt. Kom förbi mig så provar jag att ringa honom medan ni är här, så kan ni i så fall åka upp till honom direkt. Det är helt uteslutet att bestämma något i förväg, han är liksom inte typen som har någon planner eller så..." Sagt och gjort. Jag tar med mig Più Rosso-Niels, som har anslutit med sin familj för några gemensamma dagar i Piemonte, och åker upp till Paola på förmiddagen. Hon ringer upp Casa Accomasso. Det är systern Elena som svarar och säger att Lorenzo inte är hemma men kommer hem vid 14-tiden, prova då. Paola säger till mig och Niels att det förmodligen är smartast att käka en god lunch i lugn och ro och därefter köra upp till Loc.34 och helt sonika se om vi blir insläppta.

När klockan passerat tre kör vi upp och svänger in på en liten uppfart med två subtila skyltar uppspikade på en trädstam. Skyltarna pekar åt varsitt håll så det känns omöjligt att gå fel... Åt höger finns det som mest liknar ett boningshus så vi går upp och ringer på klockan. Det går en stund men plötsligt dyker en dam upp på balkongen: "Vad vill ni?", "Jo, Paola Revello ringde tidigare. Vi skulle träffa signore Accomasso".
Säkert tio minuter förflyter och vi står snällt och väntar i det svettiga solgasset på planen framför huset. Plötsligt öppnar sig en dörr på nedervåningen ackompanjerad av ett långt, utdraget och intensivt gnissel. Två bleka och knotiga fingrar vinkar långsamt in oss. Två stolar dras ut med varsitt förtvivlat skriande orsakat av mahognybenens omedelbara och skoningslösa kontakt med det blankkaklade golvet. Just som våra vid det här laget mullvadsliknande ögon börjat vänja sig vid dunklet inne i rummet, hör vi en röst borta från det trälucksförseglade fönstret som säger: "Questa e una estate muovere".


Signore - eller som hans officiella titel egentligen är; Cavaliere, efter att han dekorerats av självaste president Napolitano för sina förtjänstfulla insatser i den langhesiska vinkulturen - Accomasso syftar förstås på det varannandagsväder som hittills kännetecknat denna sommar. "Det var likadant både 1971 och 1972, de blev två helt olika årgångar i slutändan, man vet ingenting förrän det är dags att skörda. Men från den 10 juli och framåt börjar man få en bild av hur året kan komma att bli". Vi får därefter en omfattande historielektion om de senaste sextio årens årgångar med särskilt fokus på hur dolcetto har betett sig - den druva som enligt Accomasso är absolut svårast att bemästra. "Att göra bra barolo handlar mest om att ha tålamod, dolcetto måste man vaka över hela tiden, från blomningen tills dess att den har hamnat i flaskan." 
Barolon får macerera allt ifrån 20 till 40 dagar, beroende på årgången, i sval temperatur, runt 17-18 grader. Han har sammanlagt cirka 3 hektar i Rocche och i angränsande Rocchettevino.

Efter en stund reser han sig upp och går och hämtar två glas som ligger upp och ned i en korg med en nymanglad bländvit linnehandduk liggandes ovanpå. Han försvinner ut ur rummet och kommer tillbaka efter en stund. "2007, direkt ur botte". Det här är Rocche-riservan som vid det här laget legat sju år i gamla, närmast antika ekliggare. Glaset formligen strålar av tradition och historiens vingslag ljuder högt och klart i det kartongbelambrade lilla rummet. Redan vid en första anblick slås man av hur annorlunda det här ter sig jämfört med de flesta andra barolo man kommit i kontakt med under sin intensiva men ändå förhållandevis korta vinälskarkarriär. Det här är rosttonat tomatrött, ljust men ändå helt ogenomsiktligt, nästan lite lätt grumligt. Doften är monumental med den finaste balsamico, patinerat läder, mörka och robusta frukttoner - eller förresten, "frukt" är fel ord, det här handlar på något vis om nebbiolos innersta väsen, vad den här remarkabla druvan är kapabel till i sina största stunder går inte att reducera till ett så futtigt och allmängiltigt begrepp som "frukt". Smaken och texturen är helt enkelt oförglömlig, släta och smidiga tanniner och en sagolik längd med en perfekt plankträff och en optimal elevationsbåge som slutligen landar och snurrar runt i en lätt oxidativ twist - estetik på högsta nivå. Där och då sätts återigen helt nya referensramar för hur en La Morra-barolo kan, och ska, smaka.

Accomasso talar en hel del om modern barolo - barriquer, rotofermentation och temperaturreglerad jäsning - men jag uppfattar inte hans hållning gentemot dessa som särskilt negativ, snarare hövligt accepterande och rent av lite lätt nyfiken. "Jag gör förstås mina viner i vingården och inte i cantinan, men exempelvis Voerzios är mina grannar och goda vänner. De gör mycket bra viner." När det kommer till 2000-talsårgångarna så är han förresten benhård med att utse 2004 som den absolut mest förträffliga La Morra-årgången. 
Han är nyfiken på var vi residerar under vår Piemonte-vistelse: "Monferrato? Uppe vid Torino?", "Mnaej, sydost om Asti. Bara 20 kilometer härifrån", "Åh, vad odlar man där, hasselnötter?", "Ja, och äpplen men framförallt vin", "Jaja, det är där man odlar en massa freisa. Det är svårt med freisa, det går inte att få något betalt för den, max €3.50 kostar de i en supermercato".
Det finns de som hävdar att Accomasso aldrig varit ens i Alba, ett faktum som han själv dementerar å det grövsta...

Härnäst får vi hans barbera Pochi Filagn 2009 i glaset, den senast släppta årgången. Först förbryllas man lite av ordningsföljden på vinerna men så snart glaset når näsan blir det uppenbart varför han inte bjudit detta före sin riserva. Här har vi att göra med en reduktiv best som sprutar ur sig aromer på längden och tvären. Efter tio minuter i glaset lägrar sig en oxidativ pust över Riedel-kupan och vinet liksom suckar utmattat och börjar lugna ned sig. Det här är inget annat än ett fantastiskt vin, en barbera som väl speglar årgången med sin värme och myckenhet av allt, men som efter hand känns väldefinierad och komplett njutbar, troligtvis kryddad med en hel del X-factor, men ändå.

När det börjar kännas som att det blivit dags att samla ihop sig, frågar vi försynt om det finns någon möjlighet att få köpa en flaska eller två? Signore Accomasso står stilla länge och drar med ett finger längs stolsryggens kurviga ovandel, liksom funderandes. Efter en stund går han bort i hörnet och drar fram två flaskor; varsin Rocche Riserva 2006. Priset är ofattbara €26 per flaska, vi räcker fram 60 och ber honom behålla resten varpå han närmast förnärmat avböjer och börjar lite irriterat rota i en låda alldeles intill där vi hela tiden suttit. Han räcker slutligen fram en dolcetto 2010 och menar att den får fungera som växel för våra överskjutande €8. 

Väl hemkomna tänder vi grillen och slänger på ett gäng spett och Accomassos dolcetto levererar stordåd till maten och med Monferratos mjuka kullar i fonden. En dolcetto helt olik allt annat som finns att tillgå, med ett djup och en seriositet som mängder av La Morra-barolo tyvärr saknar.


Ett stort varmt tack till den fantastiskt rara och tillmötesgående Paola Revello som fixade det här besöket åt oss. Att vi nämnde hennes namn där på gårdsplanen känns så här i efterhand som kodordet för att vi överhuvudtaget blev insläppta. Paola kommer under 2015 att öppna en vinbar i downtown La Morra och har som målsättning att även kunna servera Cav. Accomassos viner vad det lider - alltså ett måste vid nästa års La Morra-utflykter.


Vi passade på att köra inom Barolo medan vi väntade på att klockan skulle bli tre och ringde på hos en annan kultförklarad baroloproducent: Giovanni Canonica. Så fort den massiva grinden av Alcatraz-karaktär rullat åt sidan mötte han oss med utslagna armar och ett förtvivlat: "Jag har ingenting! Jag gör bara 6000 flaskor och de tar slut innan jag ens fått de på flaska!" Från hans trädgård fick vi oss ialla fall en titt på hans lilla vingård i Paiagallo, strax till höger om hans vänstra öga på bilden.




lördag 17 maj 2014

Oligocène 2005 (Philippe Gimel) & Leuchtenburg 2012 (Erste+Neue)


Det har ju varit en hel del Gimel i den svenska vinbloggsetern den senaste tiden. I sammanhanget har ett utav hans tidigare vin; Oligocène 2005, nämnts och det slog mig att vi ju faktiskt har ett par flaskor av just det här liggandes i gömmorna. Således intressant att se vilka stordåd som det här vinet kan uträtta en solig fredagskväll då vi återigen luftat Webern och de robusta karrékotletterna fått dansa en yster dans på det glödgade grillgallret.

Och visst är det en solid, mörk grenachefruktig vägg av kirsch, piptobak, marsipan och en handfull bioäpplen som möter oss redan vid första sniffen. Fint samlad doftkomposition - harmonisk, rustik och distinkt på samma gång. I munnen härskar sötman. Jag kommer inte förbi det. Oligocène är ett i alla stycken välgjort, vitalt och gott vin men man tröttnar snabbt på fruktsötman. I kombination med de 15 procenten alkohol är detta mer än vad en klenis som jag kan tåla. Man måste möta upp med en rejält söt glaze för att det överhuvudtaget ska fungera till vår grillade karré och kanske en honungs-/senapsdressing, eller något slikt, till salladen? Ett glas sedan är man i vilket fall som helst nöjd.


Andra kvällen är intrycken snarlika - trevlig sniff men alltför sötsmetig mun. Jag är uppenbarligen ingen "grenachelover"... Ikväll har vi istället, minst sagt; Yang i glasen:


Südtyrolsk vernatsch, eller kanske hellre det italienska namnet schiava, är en lätt och spänstig spelare på samma plan som sydrhônska grenacheblends kan te sig täta, tunga och trögflytande. I Erste+Neues version är den dessutom, i mångt och mycket, närmast av rosato-karaktär. Här finns liv, glädje och energi i den grönörtiga, liksom färska, doften. Syrorna spritter och den kalkiga texturen är nästan vitvinslik, även om frukten har ett ganska mörkt spektrum. Till en saftig kyckling på grillen briljerar det här, förstås, och flaskan töms i ett huj. Ett vin man blir glad av.

Allt man kan tänkas vilja veta om Philippe Gimel och hans viner finns att läsa hos Ingvar, eller varför inte i den här fantastiska transkriptionen hos Finare Vinare.
Più Rosso-Niels har däremot gillat Erste+Neues Leuchtenburg.

söndag 11 maj 2014

Sturköblot [Spring Edition]




Amontillado Tradicion 30 Años Mycket stor och trevlig doft med valnötter, honung och ett uns brottarmatta. I munnen spretar det och drar åt alla möjliga håll med klart dominerande alkoholångor och en torvaktig jodpastill-Islay-whiskyton som biter sig fast och snudd på måste gurglas bort med Listerine. Otippat och kul att prova men inte riktigt min kopp...



Éloquence Extra Brut BdB 2007 (Marie-Courtin) Knastertorr champagne med en ren och grönäpplig näsa och zingande syror. I stort sett helt salubrin-befriad, gudskelov. Definitivt fräsch och god att småsippa på, men jag känner att jag har en bra bit kvar för att kunna bedöma huruvida det här är skitbra eller kanske bara helt okej?



Californio Syrah 2007 (HdV) En massiv fruktvägg och en hel del fat. Eukalyptustonerna skickar mig direkt till Australien, att det är syrah är det däremot inget snack om. Känns fortfarande ungt, schysst balans, andas kvalitet på något sätt. Definitivt ett "bra" vin, men ligger alldeles för långt från mina smakpreferenser för att det någonsin skulle vara aktuellt att försöka mig på att fördjupa bekantskapen.



Von Blauem Schiefer Riesling 2012 (Heymann-Löwenstein) Angenäm fruktsötma som håller syrorna i schack. Mineraliskt, rent och snyggt hela vägen ut till eftersmaken. Habil Mosel-riesling.



Pinot Grigio 2006 (Bressan) Visst visslar malörten förbi, någonstans i tredjestämman? Fet och läcker frukt, honung och golden delicious i ett rustikt men samtidigt mycket stiligt bygge. Många goda år kvar, känns fortfarande väldigt ungdomlig.



Rou Rouge Cabernet Franc 2012 (Kreis) Cabernet franc från 0,2 ha i Stuttgart... Visst hinner man tänka på både gamay och rossese innan täckelset faller. Supercharmigt, extremt lättklunkat och en riktigt kul bekantskap.



Gamlitzer Sauvignon Blanc 2013 (Sattlerhof) Höga syror, förstås, men en delikat fruktsötma som löder samman fogarna på ett snyggt sätt. Passar finfint till kirskålsstuvningen och räkorna.



Ithaa Vermentino 2010 (Tenuta La Ghiaia) Skalmacererad vermentino från Ligurien. Mycket läckert, komplext, sammansatt men ändå direkt och tilltalande. Aprikos och bivax, bra schwung i syrorna och ett lätt tanninkli. Mmm, jag är såld på det här. Även den mer traditionella Atys från samma producent är ett praktexemplar i sin genre.


Gevrey Chambertain Cuvée de l'Abeille 2002 & 2010 (Dom. Ponsot) I två parallella glas slår det mig inte att vi har att göra med samma vin. 2002 är avgjort rundare och mjukare, klart mognare än 2010:an, men att åldersskillnaden var så stor var en överraskning. Det här är lysande grejer, klart piemontesiska i sitt tilltal, men samtidigt så oomtvistligt klassiskt burgundiska. 2002 är len som sammet, jättegod just nu men med en ljus framtid. 2010 lite mera oförlöst och kanske något pubertalt tvär och bråkig.



Puligny-Montrachet 1er Cru Les Perrières 2000 (Carillon) Rund, mogen och honungslen. Först funderas det på Jura, tack vare de subtilt oxidativa dragen, men snart vaggas vi in i Bourgogne av vår värd. Pampigt glas, kontemplativ juice, nästan meditativ.



Trebbiano d'Abruzzo 2009 (Emidio Pepe) Vinosapien triangulerar sig snyggt, och väldigt raskt, till Abruzzo och trebbiano, och då är det egentligen bara frågan om det är Pepe eller Valentini? Det här är ruskigt bra. Elegant och rustikt, rejält men ändå finlemmat, nyanserat. Ett av Italiens riktigt stora vita.



Régnié sur Granite 2012 (Maison Pur) Loire-cabernet franc gissar jag direkt, och åter igen står det klart för mig att man verkar kunna missta det mesta för just cabernet franc vid blindprovningar. Det här är en pigg och yster beaujolais, riktigt rolig att dricka. Seriöst mineralstinn och charmigt hallonjosig på samma gång.



Lessona San Sebastiano allo Zoppo 2004 (Sella) Nordpiemontesisk nebbiolo med lite mognad, eller faktiskt förvånansvärt mycket mognad - en nyligen avnjuten 2005:a kändes betydligt ungdomligare och rödfruktigare - får agera ackompanjatör till hjortgrytan och gör jobbet med den äran.



Saint Joseph 2011 - Mycket trevlig SJ med violer och rått nötkött en masse. Snyggt och omöjligt att inte tycka om.



Vino della Pace 2005 (Cormons) Av de 600 olika druvsorterna som utgör Vino della Pace är det notabelt att det är de mer parfymerade varianterna som sticker ut i den här årgången - traminer, moscato, malvasia etc - fungerar bra som kontemplationsvin med låg- till medelintensiva syror och rund fruktkropp. Rent och snyggt, fräscht och kul att prova.



Côte-Rôtie 1999 (Dom Clusel-Roch) Till hjortgrytan var det helt klart den här som briljerade. Kraftfull men välbalanserad med en rustik fruktpelare, omgärdad av rök och någon liten viol, och i perfekt mognad just nu. Läckra grejer.



Le Rocher des Violettes La Négrette 2010 (Weisskopf) Syror, syror, syror. Fast med en ökande temperatur i glaset följer en sötare fruktpastill med honung och lite ylle i fonden. Skön chenin blanc, känns ärlig och reko på något sätt.





Barbera d'Asti Superiore 2007 (Cascina 'Tavijn) Gissningar på nebbiolo hörs viskas fram i leden, trots en närmast opak vätska i glaset. Men visst är det piemontesiskt så det förslår. En av mina favoritbarberor.



Barolo 2008 (Marchesi di Barolo) Sval, stram, elegant. Barbaresco ligger nära till hands att slänga ut en gissning på. Första gången jag testar något från Marchesi di Barolo. Bra men kanske lite för opersonlig för att man ska bli berörd.


Barolo Monvigliero 2008 (Pietro Rinaldi) Kändes varmare och mera direkt, lite ruffigare. Alla baroloattribut på plats, dock. Intresseväckande, men här krävs definitivt en hel kvälls umgänge med en flaska för att fälla någon form av substantiellt omdöme.

Stort varmt tack till värdtrion - Vinosapien, A och Oscar - samt Lessrofs och @FGngen för en skön, synnerligen god och ytterst trevlig eftermiddag/kväll!

Vinosapiens tyckerier läser man här och Lessrofs här.