måndag 7 juli 2014

Besök hos Lorenzo Accomasso

Alla man talar med säger samma sak när man råkar nämna att man någon gång skulle vilja besöka Accomasso; "Det går aldrig ni blir inte insläppta, han är misstänksam mot allt och alla", "Han har varken dator eller ens fax, troligtvis inte ens en telefon", "Ni får aldrig tag på honom, och skulle han trots allt svara så pratar han säkert bara piemontesiska", "De hade inbrott häromåret och sedan dess har systern Elena låst in sig på övervåningen och vägrar släppa in en själ".

Lorenzo Accomasso är definitivt en av Barolo-zonens mest kultförklarade och mytomspunna personligheter. Om man som han tagit sig igenom och producerat 56 egna årgångar och hårdnackat stått emot det närmast massiva moderniseringstryck som rått i La Morra de senaste decennierna är man naturligtvis värd all respekt som går att uppbåda och den partisanaura som omger honom är förstås till fullo välförtjänt, äkta och autentisk.
Vinerna är närmast omöjliga att hitta på den öppna marknaden i Europa - japanerna köper rubbet - så ett besök hos honom är, trots alla sina svårigheter att iscensätta, ändå förmodligen det enklaste sättet att få komma nära dessa heliga Graaler.


Jag kontaktar vår goda vän Paola Revello, som bor ett par stadiga stenkast nedför slänten i Annunziata, och hör med henne om vilka möjligheter vi kan tänkas ha att beviljas audiens hos Il Re. "Jo, det kan vara knepigt men förmodligen inte helt omöjligt. Kom förbi mig så provar jag att ringa honom medan ni är här, så kan ni i så fall åka upp till honom direkt. Det är helt uteslutet att bestämma något i förväg, han är liksom inte typen som har någon planner eller så..." Sagt och gjort. Jag tar med mig Più Rosso-Niels, som har anslutit med sin familj för några gemensamma dagar i Piemonte, och åker upp till Paola på förmiddagen. Hon ringer upp Casa Accomasso. Det är systern Elena som svarar och säger att Lorenzo inte är hemma men kommer hem vid 14-tiden, prova då. Paola säger till mig och Niels att det förmodligen är smartast att käka en god lunch i lugn och ro och därefter köra upp till Loc.34 och helt sonika se om vi blir insläppta.

När klockan passerat tre kör vi upp och svänger in på en liten uppfart med två subtila skyltar uppspikade på en trädstam. Skyltarna pekar åt varsitt håll så det känns omöjligt att gå fel... Åt höger finns det som mest liknar ett boningshus så vi går upp och ringer på klockan. Det går en stund men plötsligt dyker en dam upp på balkongen: "Vad vill ni?", "Jo, Paola Revello ringde tidigare. Vi skulle träffa signore Accomasso".
Säkert tio minuter förflyter och vi står snällt och väntar i det svettiga solgasset på planen framför huset. Plötsligt öppnar sig en dörr på nedervåningen ackompanjerad av ett långt, utdraget och intensivt gnissel. Två bleka och knotiga fingrar vinkar långsamt in oss. Två stolar dras ut med varsitt förtvivlat skriande orsakat av mahognybenens omedelbara och skoningslösa kontakt med det blankkaklade golvet. Just som våra vid det här laget mullvadsliknande ögon börjat vänja sig vid dunklet inne i rummet, hör vi en röst borta från det trälucksförseglade fönstret som säger: "Questa e una estate muovere".


Signore - eller som hans officiella titel egentligen är; Cavaliere, efter att han dekorerats av självaste president Napolitano för sina förtjänstfulla insatser i den langhesiska vinkulturen - Accomasso syftar förstås på det varannandagsväder som hittills kännetecknat denna sommar. "Det var likadant både 1971 och 1972, de blev två helt olika årgångar i slutändan, man vet ingenting förrän det är dags att skörda. Men från den 10 juli och framåt börjar man få en bild av hur året kan komma att bli". Vi får därefter en omfattande historielektion om de senaste sextio årens årgångar med särskilt fokus på hur dolcetto har betett sig - den druva som enligt Accomasso är absolut svårast att bemästra. "Att göra bra barolo handlar mest om att ha tålamod, dolcetto måste man vaka över hela tiden, från blomningen tills dess att den har hamnat i flaskan." 
Barolon får macerera allt ifrån 20 till 40 dagar, beroende på årgången, i sval temperatur, runt 17-18 grader. Han har sammanlagt cirka 3 hektar i Rocche och i angränsande Rocchettevino.

Efter en stund reser han sig upp och går och hämtar två glas som ligger upp och ned i en korg med en nymanglad bländvit linnehandduk liggandes ovanpå. Han försvinner ut ur rummet och kommer tillbaka efter en stund. "2007, direkt ur botte". Det här är Rocche-riservan som vid det här laget legat sju år i gamla, närmast antika ekliggare. Glaset formligen strålar av tradition och historiens vingslag ljuder högt och klart i det kartongbelambrade lilla rummet. Redan vid en första anblick slås man av hur annorlunda det här ter sig jämfört med de flesta andra barolo man kommit i kontakt med under sin intensiva men ändå förhållandevis korta vinälskarkarriär. Det här är rosttonat tomatrött, ljust men ändå helt ogenomsiktligt, nästan lite lätt grumligt. Doften är monumental med den finaste balsamico, patinerat läder, mörka och robusta frukttoner - eller förresten, "frukt" är fel ord, det här handlar på något vis om nebbiolos innersta väsen, vad den här remarkabla druvan är kapabel till i sina största stunder går inte att reducera till ett så futtigt och allmängiltigt begrepp som "frukt". Smaken och texturen är helt enkelt oförglömlig, släta och smidiga tanniner och en sagolik längd med en perfekt plankträff och en optimal elevationsbåge som slutligen landar och snurrar runt i en lätt oxidativ twist - estetik på högsta nivå. Där och då sätts återigen helt nya referensramar för hur en La Morra-barolo kan, och ska, smaka.

Accomasso talar en hel del om modern barolo - barriquer, rotofermentation och temperaturreglerad jäsning - men jag uppfattar inte hans hållning gentemot dessa som särskilt negativ, snarare hövligt accepterande och rent av lite lätt nyfiken. "Jag gör förstås mina viner i vingården och inte i cantinan, men exempelvis Voerzios är mina grannar och goda vänner. De gör mycket bra viner." När det kommer till 2000-talsårgångarna så är han förresten benhård med att utse 2004 som den absolut mest förträffliga La Morra-årgången. 
Han är nyfiken på var vi residerar under vår Piemonte-vistelse: "Monferrato? Uppe vid Torino?", "Mnaej, sydost om Asti. Bara 20 kilometer härifrån", "Åh, vad odlar man där, hasselnötter?", "Ja, och äpplen men framförallt vin", "Jaja, det är där man odlar en massa freisa. Det är svårt med freisa, det går inte att få något betalt för den, max €3.50 kostar de i en supermercato".
Det finns de som hävdar att Accomasso aldrig varit ens i Alba, ett faktum som han själv dementerar å det grövsta...

Härnäst får vi hans barbera Pochi Filagn 2009 i glaset, den senast släppta årgången. Först förbryllas man lite av ordningsföljden på vinerna men så snart glaset når näsan blir det uppenbart varför han inte bjudit detta före sin riserva. Här har vi att göra med en reduktiv best som sprutar ur sig aromer på längden och tvären. Efter tio minuter i glaset lägrar sig en oxidativ pust över Riedel-kupan och vinet liksom suckar utmattat och börjar lugna ned sig. Det här är inget annat än ett fantastiskt vin, en barbera som väl speglar årgången med sin värme och myckenhet av allt, men som efter hand känns väldefinierad och komplett njutbar, troligtvis kryddad med en hel del X-factor, men ändå.

När det börjar kännas som att det blivit dags att samla ihop sig, frågar vi försynt om det finns någon möjlighet att få köpa en flaska eller två? Signore Accomasso står stilla länge och drar med ett finger längs stolsryggens kurviga ovandel, liksom funderandes. Efter en stund går han bort i hörnet och drar fram två flaskor; varsin Rocche Riserva 2006. Priset är ofattbara €26 per flaska, vi räcker fram 60 och ber honom behålla resten varpå han närmast förnärmat avböjer och börjar lite irriterat rota i en låda alldeles intill där vi hela tiden suttit. Han räcker slutligen fram en dolcetto 2010 och menar att den får fungera som växel för våra överskjutande €8. 

Väl hemkomna tänder vi grillen och slänger på ett gäng spett och Accomassos dolcetto levererar stordåd till maten och med Monferratos mjuka kullar i fonden. En dolcetto helt olik allt annat som finns att tillgå, med ett djup och en seriositet som mängder av La Morra-barolo tyvärr saknar.


Ett stort varmt tack till den fantastiskt rara och tillmötesgående Paola Revello som fixade det här besöket åt oss. Att vi nämnde hennes namn där på gårdsplanen känns så här i efterhand som kodordet för att vi överhuvudtaget blev insläppta. Paola kommer under 2015 att öppna en vinbar i downtown La Morra och har som målsättning att även kunna servera Cav. Accomassos viner vad det lider - alltså ett måste vid nästa års La Morra-utflykter.


Vi passade på att köra inom Barolo medan vi väntade på att klockan skulle bli tre och ringde på hos en annan kultförklarad baroloproducent: Giovanni Canonica. Så fort den massiva grinden av Alcatraz-karaktär rullat åt sidan mötte han oss med utslagna armar och ett förtvivlat: "Jag har ingenting! Jag gör bara 6000 flaskor och de tar slut innan jag ens fått de på flaska!" Från hans trädgård fick vi oss ialla fall en titt på hans lilla vingård i Paiagallo, strax till höger om hans vänstra öga på bilden.




11 kommentarer:

Lessrof sa...

Wow...
Fantastiskt trevlig läsning. Tack!

Vintankar sa...

En härlig berättelse. Så intressant.
När bloggläsning är som bäst!!

Vinosapien sa...

känns som ett berikande kapitel i den kommande 'crowdfunding'-skapelsen av signore lucchesi!

Anonym sa...

Fantastisk lesning, fristet til allerede og hive meg bilen og sette retning mot Piemonte! Skulle gjerne smakt en flaske.

Carlo sa...

Patrik &Co on the road again. Flot! Lige som at være der !! Der er formodentlig en afskroving fejl i notater: hvis han har sagt "questa estate si muore" eller "Questa estate é da morire" pga den høje varm.

Italienska viner sa...

Fullt möjligt, Carlo. Fast jag tror han syftade på växlingarna i vädret - stekhett ena dagen och regn o rusk nästa. Jag replikerade faktiskt "Muovere?" och fick något slags halvt jakande ögonbrynslyftning som respons...

/Patrik

Tomas sa...

Jag kan bara instämma. Fantastiska och unika viner. Den där Barberan gick inte av för hackor och 2006 Rocche-riservan...! Jag, som inte talar italienska, tillbringade en halvtimme ömsom gestikulerande och ömsom i långa tystnader tillsammans med Herr Accomasso. Kommunikationsproblemen verkade inte bekomma honom stort. På det hela taget en mycket trevlig halvtimme!

Italienska viner sa...

Sant. Niels sammanfattade det hela fint med: "Det her var slet ikke dialogbaseret"...
Ser verkligen fram emot att öppna vår stackars ensamma 2006:a.

/Patrik

Unknown sa...

Hej igen tack for all berom, det dar med Accomasso viner i min Enoteca ar en drom som jag hoppas ska bli verklighet :-) .

Piu Rosso sa...

Fantastisk post, det kan ikke fortælles bedre! Tusind tak for en skøn tid i Piemonte!
/Niels

Sandra sa...

Intressant och kul artikel. Vinspanaren.se