fredag 7 augusti 2015

Bramaterra Cascina Cottignano 2011 (Colombera & Garella)


Den som till äventyrs undrat vad som hände med den unge, mästerlige vinmakaren Cristiano Garella efter att han lämnade Tenute Sella i Lessona 2013 blir väl knappast snopen om jag berättar att han fortfarande är högst aktiv i sitt älskade Alto Piemonte, fast nu med en handfull mindre, mera dynamiska såväl som biodynamiska producenter. Cristiano jobbade hos Sella i sju år och ryckte upp vinmakandet där rejält från att ha varit en ganska mossig och medioker bulkaktör till att bli ledande i området och göra fantastiska tolkningar av de historiskt viktiga nebbiolobaserade vinerna från Lessona och Bramaterra. Dessvärre har vi fått högst trovärdiga vittnesmål om att Sellas nye vinmakare har antagit en trist gammaldags och dammig approach då man tydligen börjat göra mer ”internationellt anpassade” viner som mest verkar fiska efter höga points och gyllene medaljer i de amerikanska vintidskifterna.

En av de små producenterna Cristiano Garella slagit sig samman med på sistone är gamle kamraten Giacomo Colombera som tillsammans med sin far Carlo har en liten cantina i Masserano öster om Biella och cirka 10 hektar odlingar med nebbiolo, croatina och vespolina, varav ungefär hälften av dessa ligger i Bramaterra DOC. Lessona brukar allmänt sägas ge ett svalare, lättare, elegantare, mer parfymerat nebbiolouttryck medan Bramaterra är kraftfullare, mörkare och mera mineraliskt. Jag drar mig till minnes ett tillfälle när jag hade med mig en flaska av Sellas Bramaterra 2004 till Ingvars stuga vid Skälderviken. Den gode Vinosapien provade flaskan blint och utbrast utan att darra på manschetten: ”Om inte detta är barolo så badar jag!”, ett ganska radikalt uttalande som man inte fäller såvida man inte är mycket säker på sin sak, åtminstone när man sitter på spottavstånd från den iskalla manetvällingen där på västkusten.

Colombera & Garellas Bramaterra 2011 består av 70 % nebbiolo och resten croatina och vespolina som macererat länge och fått puttra på betong utan tillsatt jäst och sedan legat något år på gamla barriquer. Minimalt med tillsatt svavel.
Det här utstrålar elegans vid första anblicken. Här riktigt sjunger det av torkade rosor, violpastiller, våta klipphällar, bigarråer och en förtjusande pust nagellack. Smaken följer upp allt det som nosen utlovar och sätter det hela på plats med en toppenfin syrlighet och finpulvrig tanninstruktur. Det som fascinerar mest med det här vinet är renheten, textbook Garella utan minsta antydan till fritt härjande källarbakterier som ärligt talat är allt för ofta förekommande nuförtiden för att vara passabelt i den här typen av naturligt framställda viner.
Jag dristar mig att påstå att detta var en av de mest eleganta nebbiolotolkningarna jag haft äran att smaka på länge. Dansant, lättfotat, skirt, eteriskt. Kanske mer Lessona än Bramaterra om man ska gå efter instruktionsboken men skit sak samma, en sjuhelsikes nebbiolokick är det i alla avseenden.


Disclaimer: Googlar man det här vinet får man upp en träff med en svensk importör som har det fantasifulla namnet ”Italienska viner”. Jag har på inget sätt något med detta företag att göra – jag visste faktiskt inte ens att de fanns. De verkar dock ha ett intressant sortiment med flera av mina favoriter. Vill man köpa en flaska gör man förmodligen klokast i att handla av Callmewine i Milano - €16 måste vara extremt svårslaget för ett så här pass fulländat vin.