fredag 30 januari 2015

Grignolino 2013


Det fanns en tid då våra erfarenheter av grignolino begränsade sig till Nisse Liedholms strama, småsnåla och snipiga Monferrato Casalese-variant och Fontanafreddas ogina, kartiga Cireseto. Knappast kandidater till att få någon att gå i spinn och löpa vidare med den här druvan. Ingen normalt funtad människa ger sig väl ut på någon febril grignolinojakt efter Wine Searchers beskrivning heller..? När vi sedermera snubblade över Nadia Verruas (Cascina 'Tavijn) högst personliga tolkning blev vi däremot handlöst förälskade. Här talar vi om ett vin som spritter av energi och verkligen känns levande, med en mycket lättälskad aromatisk palett och en rustik men likafullt elegant, i vissa årgångar närmast vitvinslik, struktur. Nu har det blivit dags att prova den, för oss, femte årgången av Grignolino d'Asti - nämligen 2013. Den här gången kunde vi inte köpa den hos Cibi e Vini som vi brukar, flaskorna hann nämligen aldrig ens landa på hyllorna utan köptes upp direkt av ett par hippa restauranger i Köpenhamn - det här är nämligen plötsligt glödheta saker på hipsternästena nu för tiden. Jättekul för Nadia och för Fabio, synd för oss...


Grignolino d'Asti 2013 (Cascina 'Tavijn) Och det är i ärlighetens namn inte särskilt svårt att förstå att det här är något som lätt kan bli populärt när folk väl får smak på det. Här ryms nämligen alla de attribut som blivit så i tiden i somliga kretsar på sistone, vad beträffar lätthet, drickbarhet, renhet, autenticitet och traditionalism. 2013 känns som den mest välmakade årgången hittills, främst på grund av sin frapperande renhet. De ljusa, rödlätta bärtonerna som aldrig på något vis känns triviala eller ytliga känner vi igen sedan tidigare. Likaså den pigga syrligheten och de nypande tanninsticken. Däremot känns alltsammans som en obetvinglig entitet, en ytterst harmonisk symbios, i ännu större utsträckning än tidigare. Det här är fullständigt magiskt och avväpnande på alla plan. Jag dristar mig till att påstå att om man inte gillar det här så är det något fel på en... De 2000 producerade flaskorna lär inte stoppa på långt när.


Crevijn [NV] (Crealto/Cascina 'Tavijn) Det andra glaset hyser en ännu rarare variant av grignolino anno 2013: Nämligen ett samarbete mellan Cascina 'Tavijn och de i stort sett nästgårds belägna Crealto, helt osvavlad grignolino från basso Monferratos böljande kullar. Låt mig på en gång säga att det är närmast omöjligt att föreställa sig att vi har att göra med samma druva, och i viss mån samma druvor, som i Nadias solo-juice, och att det vi har i de båda glasen dessutom är framställt på i stort sätt samma vis. Det här är så mycket mörkare, så mycket stramare, med en distinkt olivsälta, den extra procenten alkohol tynger dessutom ner helheten en smula. All tyngd (observera: nu jämför vi med den supersprittande normale-grignon!) skänker brygden en extra air av seriositet och ett djupare uttryck. Det här är synnerligen ren, förhållandevis mörkfruktig juice med struktur - mycket spännande tolkning av den här banaliserade druvan. Måste jag välja tar jag dock Cascina 'Tavijn-grignolinon, alla dagar i veckan!

lördag 24 januari 2015

Barbera d'Alba 2011 (Bartolo Mascarello)


Det har från tillförlitligt håll knorrats lite om att de unga Bartolo-barberorna bär spår av störande nivåer av fruktsötma, syntetiska frukttoner och att både 2010 och 2011 uppfattats som väl enkla, snudd på banala, för att komma från en så här pass anrik adress. Det talades vid något tillfälle till och med om misstankar om tillsatt jäst. Vi brukar visserligen föredra att dricka San Lorenzo-barberan med lite mer ålder under bältet - 2006, 2007 och 2008 dricks exempelvis fint nu - men vad gör man inte i vetenskapens namn. Bara till att testa.

Doften känns ren och fin direkt ur flaskan med en ganska mörk, men mycket signifikant barberatypisk frukt. Allt känns omslutet av en finpulvrig, gipsaktig mineralslöja som kommer tillbaka i munnen. Klart oförlöst, och i viss mån enkel, näsa som förmodligen i mångt och mycket kan skyllas på vinets relativa ungdom. Det händer lite grann under kvällens lopp - ett djupare, mer definierat fruktelement gör entré efter några timmar med luft, men utvecklingen är inte på något vis sensationell.

Även i munnen är intrycket klart av det mer rättframma, okomplexa slaget. En liten mandelton, ganska snäll syra och tvivelsutan en sötma av det ymnigare slaget som förnims tydligt, inte minst när vinet introduceras för de ugnsbakade rödbetorna. Annars är det förstås en matspelare av rang som glatt åtar sig alla former av arbetsuppgifter som kan tänkas ställas fram på ett matbord. Inga uppenbara spår av syntetisk frukt eller aromatiska jästtillsatser men avgjort en mer generisk version av barbera än vad vi är vana vid.

Helt klart en liten besvikelse - jag brukar gå i gång rejält på San Lorenzo-barberan - den här gången känner jag mig lite snuvad på konfekten. Det är inget fel på 2011:an, det skulle liksom bara kunna vara vilken schysst barbera som helst. För det är ju så med förväntningarna man har på kultproducenterna; man vill bli tagen med på en resa när man dricker deras viner. Det har man blivit tidigare av Bartolo-barberorna men kommer 2011:an att någonsin kunna bjuda på det? Högst troligt inte. Vi fortsätter givetvis köpa nya årgångar men med något mera nedskruvade förväntningar. Just nu hittas de riktiga barbera-resorna hos exempelvis Roddolo och Accomasso som erbjuder åtminstone ytterligare en dimension. Kanske till följd av en djupare kärlek och större respekt för druvan, något som är tämligen ovanligt i Langhe.

lördag 17 januari 2015

Chianti Classico Riserva 2008 (Bucciarelli)



En av de saker här i världen som värmer ett fruset inlandsskånskt midvinterhjärta lite extra, är när man snavar över en liten okänd producent som man tidigare inte haft någon som helst koll på, som förefaller göra allt rätt vad beträffar vingårds- såväl som källararbete - småskaligt, varsamt, traditionellt - och med ett smakideal som till fullo verkar harmoniera med ens eget. Ännu roligare är det när denna producent råkar befinna sig i Chianti, således odlandes sangiovese denna så ofta svårt misshandlade och vanärade druva, faktiskt så till den milda grad att jag tror att en svindlande stor andel av världens vinälskare inte vet hur den egentligen smakar eller ska bete sig.

Jag vet ingen bättre bot på det problemet än att konfrontera vederbörande med en flaska riserva-chianti signerad Ezio Bucciarelli. Han hör hemma i Castellina in Chianti och tillhör den där lågmälda, truliga, lite tjurskalliga typen av producenter som är så lätt att få sympati för. Metoderna han använder sig av, liksom det man får i glaset är föredömligt old-school.

Det här är precis den sortens chianti världen lider brist på. Med tanke på hur ofantligt stora volymer vin som produceras i och kring de toscanska kullarna är det inget annat än ett mysterium att inte mer smakar så här. Direkt ur flaskan får man sig en rungande riserva-lusing som liksom rycker upp en i kragen och får en att behålla koncentrationen resten av kvällen. Det här andas djupa andetag av balsamico, mörk utmognad bärfrukt, väl tillsuttet sadelläder och kalkig mineralitet. Syror över hela registret, små nipsiga tanninstick. Mat? Javisst, eller låt bli, det går precis lika bra utan. Det här är poesi och pur njutning. Det är som sagts inte alla som förstår hur bra sangiovese kan vara i sina bästa stunder, det här är en riktigt bra stund.