fredag 26 september 2014

Ruché di Castagnole Monferrato 2012 (Cascina 'Tavijn)


Ruché är fortfarande, och lär högst troligt alltid förbli, en gravt obskyr druva. Inte minst för att den av vinbönder i Basso Monferrato anses osedvanligt svår och krumbuktig att ha att göra med, särskilt vad beträffar att lyckas kasta pilen rätt, rent skördetidsmässigt. Plockar man en dag för tidigt ligger det garanterat en vass, snipig, ogin, grönaktigt klorofyllparfymerad historia och surar i tankarna, råkar man bli en dag för sen är risken stor att man istället snart har att göra med en högoktanig, syrafadd, damparfymsyppig och rosenvattenbolmande brygd. Och då har vi inte ens nämnt den här druvans ytterst primadonneaktiga beteende i vingården under den tidigare delen av tillväxtfasen, då den är vitt känd för att lättare än många andra lyckas dra på sig de flesta förekommande smittor och angrepp.

Vår absoluta favorit-ruché kommer från Scurzolengo, strax nordost om Asti, och görs av den här traktens i särklass känsligaste fingertoppar, sittandes på, inte bara ruché- utan dessutom barbera- och grignolino-domptören och dessa druvors primus motorNadia Verrua. Nadias förhållande till ruché vilar på lagrar som till sin absolut största del utgörs av passion och patos och hennes tolkning liknar inte heller någon annans. Nadias ruché är råare, syrligare, punkigare, betydligt mer energisk och rebellisk än de andra tjugotalet versioner av den här druvan som står att finna. Vi har druckit det här vinet i flera årgångar tidigare och provade hennes 2012:a senast när vi hälsade på i fjor. Nu är det äntligen dags att korka upp en flaska på hemmaplan - som vi längtat!

Nadia är ju gift med en av norra Piemontes mest omtalade restauratörer (kolla in den vinlistan, och priserna...) men även hon går bet på en självklar matparning när det kommer till ruché: "Alltså, till klassiskt och rustikt piemontesiskt kök är den ju oduglig. Varken bollito misto eller agnolotti del plin är ju precis att tänka på. Vi lyckas bäst när vi ställer fram något Mellanöstern-kryddat och couscousbaserat eller rätt och slätt till en inte alltför söt biscotto efter maten."
Vi tar henne på orden och dränker våra lammspett i en myntastinn och honungssöt marinad innan de landar på grillen och där vi också hastigt rostar våra auberginer som en bas till en ganska het ajvar. Det här ska visa sig vara en nära nog ideal smakpiedestal för vår ruché att så småningom beträda.

Jag ska inte lura någon; ruchékaraktären är mycket distinkt, även i den här 2012:an, men den ståtliga, nära nog pompösa, parfymen - rosor, litchi, myrten - är föredömligt insnodd i rustikare element som tycks härröra ur de naturliga framställningsmetoderna - fuktig tobak, aprikoser, etylacetat. Syrorna arbetar i det effektiva registret mellan "snudd på höga" och "inte för låga" och tanninbettet känns ganska tydligt uttorkande på tandköttet. Eftersmaken är lång med en bitterhet som växer närmast logaritmiskt mot den avklingande frukten - antingen älskar man det (som jag) annars dömer man förmodligen ut det som en defekt. Och det gäller nog för övrigt det här vinet som helhet - något man antingen älskar eller inte klarar av.
Jag älskar det så klart och frapperas över att det går att köpa en sådan här raritet av så här skyhög kvalitet med så mycket personlighet för så få pengar - 119 DKK hos Cibi e Vini. Vinvärlden är galen...

fredag 19 september 2014

Gattinara Riserva 2006 (Paride Iaretti)


Jodå, visst dricks det fortfarande en hel del vin här hemma. Och en och annan anständig och fullt bloggvärdig flaska slinker också ned för de lucchesiska struparna emellanåt. Det är bara inte så ofta man har tid att skriva några längre och djupsinnigare utläggningar om dessa nuförtiden. Det mesta i vinväg som ger oss någon form av kick brukar dock hamna på Instagram med en kort, men kanske inte alltid så särskilt kärnfull not, om någon mot all rimlig förmodan skulle råka vara intresserad.

Fast i kväll gick det inte längre att värja sig, det här är så fantastiskt ljuvligt att dricka att lutorna bara måste stämmas upp, sonetterna slipas på, kandelabrarna tändas, duka fram med remmare och det nypolerade bordssilvret, sätt trumpeterna till läpparna och låt fanfarerna smattra, in med kalvsteken i ugnen, red av den gräddiga svampsåsen, drössla persilja över pressgurkan... Ja, ni fattar.

Paride Iarettis Gattinara är i sin stil förstås av det rent traditionella slaget. Han använder sig av gamla och stora fat till sina viner men frukten från de allra yngsta stockarna låter han ligga något år på begagnade barriques för att få lite mer luft - Paride är en pragmatiker som vill att resultatet ska bli så bra som möjligt och verkar vara befriande obekymrad om den tröttsamma skyttevärnspolitiken som så ofta råder på traddo-/modernistantagonisternas vädjobana.

Och Jesus Maria vad han har lyckats få till sin 2006 riserva! Frukten är strålande intensiv men hela tiden föredömligt tyglad i såväl näsa som gom. Garnityret utgörs av en subtil, men mycket väldefinierad floralitet som förstås främst för tankarna till viol och lätt torkade rosor. Men det är mineraliteten - detta förhatliga uttryck som av så många avfärdas som icke-existerande och av samma personer allt som oftast anses höra hemma på samma ordbajsarsoptipp som terroir, naturliga viner och osvavlat - som får änglarna att sjunga i det här glaset. För begriper man inte att den sickelformade dalgången från Gattinara via Ghemme till Boca heter Valferrana (Järndalen) av en anledning när man dricker det här vinet, ja då bör man kanske hålla sig till mer endimensionella grejer som glögg och champagne. Här är nämligen de järniga tonerna så tydliga att jag är övertygad om att man skulle kunna dra glaset sidledes med en magnet. De rikligt förekommande och så snyggt rabarberslanka syrorna lägger liksom sista handen vid det här lilla mästerverket.
I det närmaste fullkomlig förälskelse!