fredag 28 mars 2014

Boca 2007 (Castello Conti)


Conti har seglat upp som en av de absoluta favoriterna på vår nordpiemontesiska vinhimmel. Vi har nyligen sänkt ett par flaskor vardera av dels den rena nebbiolon Flores 2012 och den numera druvrena croatinan Zingara 2012. Mycket läckra viner med lika delar edge, traktstypicitet och charm. Stilen ligger åt det lite ruffiga men naturligt vackra hållet, ingen kosmetika och inget tillgjort och tillkrånglat här inte. Båda helt osvavlade och mycket liten produktion, vi snackar 2-300 6-pack av Flores och dryga 100 av Zingara.
Vi har tidigare blivit väldigt förtjusta i deras Boca, gärna med lite ålder - 96:an har gjort oss lyckliga vid ett flertal tillfällen och en 89:a som provades på Sturkö var närmast sensationell. Det ska bli riktigt kul att få stifta bekantskap med den här ynglingen.

2007 var ju ett varmt år även uppe i det nordligaste av Piemonte, något som i allmänhet betraktas som en fördel här där druvorna behöver all klimatförändringspimpad sommarvärmehjälp de kan få för att mogna ut riktigt. Contis boca görs på 75% nebbiolo, 20% vespolina och 5% uva rara från två odlingar; sandiga Motto Grande och kalkrika Cappelle, på sammanlagt en hektar och en altitud på cirka 450 m ö h. 3-4 veckors maceration och lång (3-4 år) lagring på botti.

Härligt, livgivande, stramt, sprittande, seriöst, saftigt, dansant, djupt, läskande, älskvärt och alldeles förbannat gott. Lite luft skadar förstås inte men sedan vinet väl fått dra ett par djupa andetag bjuds man sannerligen på en skön och makalöst vacker resa. Mineraler, tanniner och syra i lika höga staplar, rungande balans. Frukten är frisk och liksom rödlätt, men ändå mogen och kolossalt ren och väldefinierad. En grillad entrecote och en rotsaksgratäng med fjolårskantareller fungerar finfint till att möta upp och bjuda lite motstånd. Bocan liksom nästlar sig in i varenda vrå och genomväver varje tomrum i anrättningens smakspektrum och bidrar med såväl stadig ryggrad som sirligt finlir vid matbordet.
Kommer att åldras med behag med många år framför sig men livsfarligt läckert redan nu.
Ett vin helt i min smak.

295 DKK hos Cibi e Vini.

lördag 22 mars 2014

Bramaterra 2010 (Odilio Antoniotti)


Attenzione, lovers of elegant nebbiolo! Så här inbillar jag mig att nebbiolo (här uppblandad med 20% croatina och lite vespolina och bonarda) skulle smakat om den hade odlats i Côte Rôtie. Sval, superdefinierad, mineralisk på gränsen till påfrestande och med klingande hög syra. Just mineraliteten är slående med sina tydliga stråk av järn, glödgade svetselektroder och varmgnuggat Svinto. I munnen ger den dessutom avtryck i form av en nästan magnesiumaktig finpulvrighet som ligger som ett slätt sidentäcke över den ungdomligt ettriga tanninbädden. Frukten är rödbärig med en blommig och aromatiskt örtig anstrykning. Som när en liten fajita gjord på en klase mogna vinbär inlindade i myntablad och beströdd med sönderrivna, kanderade kronblad från en vit viol trycks upp mot gommen. Sehr lecker!

Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn som just nu har en högintressant smagekasse för den nebbiolonyfikne med idel ädla godbitar från Piemontes och Lombardias nordligaste utmarker till ett grymt bra pris.

fredag 7 mars 2014

Gattinara 2005 (Antoniolo)


En enkel tumregel för att hamna hyfsat rätt i Piemontes årgångsdjungel under 2000-talet är: jämna år i Langhe (nej, inte 2002 förstås) och udda i norr. Här uppe gör det sällan något om det skulle råka bli en klethet och torr sommar utan här välkomnar man snarare en klimatförändring, och önskar att alla EU-medborgare bodde i 22-rumsvillor som Al Gore och hade direktverkande elelement som drevs av privata, överdimensionerade ställverk. Typ. Lite extra mognad skadar inte här, om man säger så.

Antoniolos bas-gattinara är gjord på 100% nebbiolo från 40-50-åriga stockar på de vulkaniska sydslänterna i Osso San Grato, Castelle och San Francesco som fått ligga på stora fat.
Doften berättar till en början inte så mycket om sig själv men efter luftning formligen skiner det av medicinalörter, bigarråer och rönnbär. En finstämd komposition av gammalt och nytt, helt i balans. Munnen bråkar också lite och känns först en smula snörpig och tajt men luckras så sakteliga upp med mat, en fin bit rostbiff med en pregnant nötighet är den rätta medicinen. Efter en kväll i friska luften lever det upp på allvar och just i detta nu har vi plötsligt ett ytterst njutbart kontemplationsvin i glaset. 

Nämner man namnet Gloria Estefan så är risken högst påtaglig att man hos den eventuella samtalspartnern framkallar inre bilder av äppelkindade, råpermanentade, solarierostade och atletiska ungdomar i rosa pannband, lila benvärmare och midjekorta kavajer som rör sig taktfast och ultragymnastiskt till pentatoniska DX-7-slingor över brutalt gateade virvelkaggeslag frenetiskt landande på 2 och 4. Men det finns en annan, mera spännande sida av Gloria Maria Milagrosa Fajardo García de Estefan. Nämligen den där hon återvänder till sina kubanska rötter och berättar vem hon egentligen är och var hon egentligen kommer ifrån. Och aldrig har hon väl gjort det med sådan emfas som i låten "Mi Tierra".

Det är lika mycket Glorias smäktande stämma och frapperande rytmiska ackuratess som det helt fantastiska bandet, med sin makalösa interplay och energi, som får mig att sitta där med hakan i knäet varje gång jag lyssnar på den här låten. Den här salsan rymmer lager på lager av intrikata rytmer, clavéer och tension/release-uppvisningar som ständigt rör sig och drar åt olika håll men likafullt arbetar tillsammans och bildar en stor, mjuk, böljande helhet som är omöjlig att sitta still till, men som samtidigt är lika tajt och stram som Christer Glenning i en integralhjälm. Det här är grymt. Synbarligen så enkelt, men skrapa lite på ytan så häpnar man över vilken komplexitet och vilket djup det här rymmer. Både Gloria och Gattinara 2005:an.