fredag 31 januari 2014

Langhe Nebbiolo 2010 (Giuseppe Rinaldi)


Bistra januari i midvinterskrud förefaller vara högsäsong för nebbiolo i den svenska vinbloggosfären - förvisso en städse status i just det här hushållet. Men när Frankofilen i förbifarten råkade nämna Giuseppe Rinaldis Langhe nebbiolo 2010 i sitt senaste inlägg, då fanns det på något vis ingen återvändo.

Lite grann urtypen av elegant nebbiolo är det vi har att göra med. En skir, porös hallonfrukt med accentuerande rökpuffar och eterneller. Munnen är slank och spänstig som en vidja med lätta finpulvriga tanniner och distinkta men sympatiska syror. Smakprofilen har mer gemensamt med kusinerna i Piemontes nordliga utmarker än med systrarna och bröderna i Langhe. En ren uppvisning i smidighet och elegans och en Langhe nebbiolo som besitter åtskilliga vitvinsartade kvaliteter, för närvarande. Löjligt bra - poesi och lyrik på flaska!

Ska vi fortsätta på inslaget spår och koppla vinet till en miljö- och musikreferens så är det en kall, alldeles stilla fjord med höga karga granitväggar som leder in ett dovt ljus från en lågt stående sol som är på väg ner, som uppenbarar sig för mitt inre. En ren, lång ton ljuder som till att börja med upplevs nästan transparent men som efter hand blir allt mer intensiv, en stark melodi utkristalliseras där komplexiteten ligger i det enkla, det avskalade, där allt liksom kokar ner till själva kärnan. Ett extremt genuint anslag och en musik (eller ett vin) som inte hade kunnat komma från någon annan plats i världen. Ett tveklöst personligt statement men med en geografisk identitet lika självklar som Paco de Lucias smattrande andalusiska flamenco, Parkers intensiva midtown-bebop eller Jobims bubblande brasilianska bossa.


 

fredag 24 januari 2014

Carema 2006 (Ferrando)


Det är ju lite inne med hänvisningar och associationer till musik när man pratar om viner nu för tiden. Eller musik och musik; Bob Dylan har ju förekommit som någon slags referens på en grannblogg ganska nyligen, och vid närmare eftertanke så har det bara skett någon enstaka gång så kanske det inte är direkt inne heller. Men i alla fall, musik är vad jag tänker på när jag tar mig ett glas av Ferrandos härliga Carema 2006.

Och det är inte direkt frågan om något episkt Wagnerverk eller någon intrikat Coltrane-improvisation. Nej, det här vinet målar upp en kuliss av barstolar klädda i plommonlila ormskinn på kromad fot, plyschtapeter, cocktailbord med glasskiva och dov, uppåtriktad belysning. Musiken som ljuder är en Hammondorgel som lägger ganska rena treklanger över ett sådant där gammalt porrfilmsaktigt bossanovabeatprogram a' la gammal Farfisa-orgel - ni vet, där en seminarkoleptisk Ronnie Gardiner-typ av trumslagare knäpper in synkoperade rimshots på 2:orna och 4:orna i cirka 120 bpm - och med en melodiförande tvärflöjt på toppen. Männen i rummet har vita slimmade polotröjor och rejäla guldlänkar utanpå turtlenecken och kvinnorna är klädda i pastellfärgade nylonfodral och har voluminösa, uppsatta frisyrer, och alla står och diggar/dansar lite avspänt med en Kir-drink i ena handen och en Bond Menthol i den andra . För så här kan nebbiolo också te sig.

Det här är smooth, slick och in-the-pocket. Mognaden har gått tämligen raskt fram och nått ganska långt vid det här laget, mycket längre än vad som är brukligt för de här i vanliga fall så lagringsdugliga vinerna. Vi har just nu att göra med ett vin där frukten nyligen har peakat och de tertiära aromerna står i farstun och stampar av skorna mot entrégallret - jordgubbar som skakar hand med läder och en slät, mjuk sammetsstruktur på tungan. 2006 var inget enkelt år här uppe i det allra nordligaste av Piemonte men det här är fan i mig så njutbart just nu att man får gåshud, nästan som The real thing. Fyra flaskor kvar som kommer att nypas med jämna intervall de närmaste två åren.

lördag 18 januari 2014

Barolo Broglio Riserva 2004 (Schiavenza)


Vi har en hel del barolo, och däribland åtskilliga riservor, liggandes som i rask takt börjar närma sig sin tioårsdag så det har blivit dags att titta till dem igen under innevarande år. Schiavenzas riserva-byggen är built to last och en solid årgång som 2004 förväntar vi oss egentligen inte att något ska ha förändrats nämnvärt sedan det senaste påseendet.

Och visst möts vi av ett massivt Serralunga-mörker efter att flaskan fått en eftermiddagslång utandning i karaffen. Frukten är helt intakt, ungdomlig, eller rent av juvenil men den samlade doftkompositionen är mycket mörk och myndig. Intensiv och koncentrerad är ord som känns klart träffande för att i görligaste mån beskriva denna väldoft. Samma ord kommer också till snar undsättning för att på bästa och effektivaste sätt förmedla vilka sensationer som utspelar sig i munhålan efter att man långt om länge dragit i sig en rejäl sipp av Broglio-2004:an.

Kraftfull körsbärsfrukt omgärdad av en pregnant tanninmatta och en syrlighet som rör sig i den lägre delen av mellanregistret. Mycket kraft och tyngd, som förstås anstår en Serralunga-riserva, men på ett väldigt snyggt och raffinerat sätt.
Mat är en essentiell kollaborationspartner för en barolo av den här typen och vi är närmast förbluffade av med vilken ackuratess och sameuropeisk brobyggaranda vinet plockar upp och lierar sig med emmenthalern och dijonsenapen i våra schweizerschnitzlar. Mycket stiligt.

Barolo i absolut toppklass som av allt att döma har ett långt liv framför sig så ett par flaskor får gömmas och glömmas medan resterande nyps med jämna mellanrum under återstoden av det här decenniet.

onsdag 1 januari 2014

Lui Teran 2008 (Marko Fon)


Hur skulle man rimligen kunna undgå att bli nyfiken på Marko Fons viner efter den här underbara skildringen av ett vingårdsbesök i somras i Carso, precis vippandes på gränsen mellan Italien och Slovenien? Av Ingvars redogörelse att döma låter det onekligen som att vi har att göra med en producent vars viner kommer att slå an både en och två strängar på vår vinlyra. Vi börjar med det enda röda vinet av de vi har beställt - en relativt enkel terrano av 2008 års modell vid namn Lui som Ingvar viskat högst hoppingivande lovord om efter ett nyligt påseende.
.
Färgen är, som brukligt med en terrano i glaset, djupt bläckblå, tät och fullständigt ogenomsiktlig. Redan källarsval och alldeles nyöppnad kan vi konstatera att vår smak är synnerligen väl kalibrerad med naturvinsoraklet från Skälderviken. Ledordet är "syror". Här finns nämligen gott om dom, höga som hus och av det ruskigt pricksäkra slaget. Dessutom så in i bänkens snyggt avstämda mot den saftiga, mörka bärfrukten och det sköna tanninkliet som ger en närmast mineralisk sensation i munnen - som att febrilt gnaga på en bit granit eller att inmundiga en tesked alabaster liksom. Det här rensar upp och städar munhålan på ett föredömligt sätt och jag kan inte se att det skulle kunna gå fel i något upptänkligt matsammanhang. Även på egen hand är det fantastiskt njutbart - i synnerhet för en syrafetischist som jag - flaskan töms i ett nafs.

Det här är den typen av vin som borde vara öppet mål för vilken importör med naturvinsprofil som helst (Hej Fabio!). Här finns alla attribut och naturliga särdrag man kan önska och det är dessutom så personligt, seriöst och smockfyllt med integritet att det aldrig någonsin kommer att gå bort sig i kategoriseringsträsket och bara uppfattas som ännu ett ett kul kuf-vin. Ett pris som direkt från producenten ligger på ofattbara €11 borde vara ett annat övertygande argument.
Vi kommer att hugga in på våra Vitovska, Malvasia och Malvasia Riserva med spänd förväntan och sprutande saliv.