Spätburgunder Endinger Engelsberg 2009, 2010 & 2011 (Weingut Knab) Ur ett rent blindbockshänseende är det förstås inga som helst problem att plocka ut de här tre tyska syskonen, det bjuds gott om tydliga markörer som avslöjar alla de tre Baden-pinoterna. Örtiga och kryddiga med fin frukt och den obligatoriskt ganska ymniga fatrondören. Skillnaderna årgångarna sinsemellan är däremot tämligen distinkta och tydliga där 2009:an har ett annat djup och en annan komplexitet jämfört med den enklare och lenare 2011:an. Bäst av dessa till gåsen visar sig emellertid 2010 vara med både friskhet och rik fruktintensitet. Knallröda smultron och röda vinbär, sval och syrlig med fin balans på alla nivåer, ett i alla stycken bra vin. Kostar runt €11-12 på plats.
Alianca Dão Reserva 2010 (Caves Alianca) Blindprovningstekniskt är det däremot betydligt svårare att skilja mellan de sydrhônska grenacherna och de iberiska kombattanterna. Alianca Reservan är mörk och sötfruktig, nästan lite syltig men inte nödvändigtvis i negativ bemärkelse. Potent skapelse, och när tempen ligger åt det svala hållet faktiskt ganska så läskande med en alkoholhalt som förefaller hålla sig på rätt sida snöret. Jag trodde helt klart att det här var La Roubines Sablet. Till gås? Nej, inte riktigt.
Vila Santa Reserva 2011 En riktigt kletig vaniljbomb. Kraftigt extraherad med en bitter underton. Kraft och kosmetika, sötma, mörker och sockerkladd. Gissade på Ribera del Duero.
Cairanne CdRV 2011 (Coteaux des Travers) Apropå söt! Oj, vilken stilstudie i långt gången fruktmognad. Doften bjuder på nyponsoppa, lakrits och en klarröd grenachefrukt som lägrar både näsväggar och munhåla. Klart sydrhônsk i en väldigt varm, enkel, tämligen självklar och publik stil. Funkar sådär till maten, faktiskt.
Il Frappato 2011 (Arianna Occhipinti) Inget att ta fel på. Lätthet, spänst och uppstramande syror men ymnig och porös rödäpplig frukt och blodapelsin. Rik och lockande näsa - mmm, det här är klockrent, med eller utan gås.
Donà Rouge 2006 (Hartmann) Här finner vi skön mognad i form av jordiga toner och multna löv. Ett rejält knippe medicinalörter och en blöt kyss av den ystra bigarråfrukten. Suverän balans i munnen med en lång och sugande eftersmak, ett formidabelt njutningsvin bestående av schiava och pinot nero från Trentino-Alto Adige och den före detta ansvarige vinmakaren på kooperativet Cantina Terlano: Donà Hartmann. Det här faller dock bort till maten på grund av sin mognad, en klar sololirare.
Prado Rey Crianza Ribera del Duero 2009 Mörk och koncentrerad med massor av frukt och tydliga fat. Jag kan förstås direkt konstatera att det här inte är min favoritstil men måste erkänna att det är klart angenämt att dricka och smakar betydligt lyxigare än de 89 kr det faktiskt kostar. Ett ännu lite märkligare fenomen är att jag nog håller det här som det bästa vinet till maten.. Gissade på någon portugis.
Sablet CdRV 2011 (Dom. la Roubine) 70% grenache, 25% syrah och 5% cinsault i en ren men mycket fruktframfusig skepnad draperad i lakrits. Söt, tät, yster och livlig, klara grenachevibbar. Inte precis urtypen av goosejuice men uppvisar en klart habil prestation.
Ett par cirklar rubbade, alltså, då man kunde konstatera att en billig Ribera del Duero enligt mitt ringa förmenande funkade bäst med den klassiska gåsmiddagen, tillsammans med den mera lågoddsade spätburgunder-10:an och givetvis Il Frappato.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar