lördag 26 oktober 2013

Barberor att särskilja [tänkt som parafras på 'Barberaren i Sevilla' men...]

Hösttider äro gryttider och vi har en ångande spezzatino på spisen. Vi vill gärna göra en tydlig distinktion mellan den här raffinerade rätten och fransosernas aningen bordusa efterapning bouef bourgignon genom att uteslutande använda vitt vin och avsevärt mycket mer tomat än vad som vanligtvis anges i den uppsjö av olika receptvarianter som förstås förekommer, och därigenom förläna anrättningen en lenhet och morbidezza som sällan står att finna i de mer kantiga och tvära avarterna väster om alpmassivet. Och till gryta dricker man förstås vinskapelsens krona: barbera, därom behöver vi väl ändå ej tvista?


Brichet Piemonte Barbera 2011 (Osvaldo Barberis) Vi har tidigare haft svårt för Barberis' barberor då man envisats med att lagra dessa på barriquer, och är det något barbera inte vill veta av så är det som alla vet barriquer. Man har dock sedermera kommit till någorlunda sans och lagrar nuförtiden åtminstone sin Doglianiodlade barbera Brichet uteslutande på rostfritt stål.

Det här är en ren och mineralisk barbera, vars lätt florala doft lätt föranleder, eller möjligtvis förleder, en att tro att man kan ha med en nordpiemontes av något slag att göra. Den ivrigt bläckblåa färgen och avsaknaden av tanniner berättar dock snart att vi trots allt definitivt inte har med nebbiolo att göra. Fast doften är riktigt elegant, med mandel, klarbär och vita blommor.

Munnen får ta emot en kaskad av syror i det högre registret, tänk ett bett i de där stora knöliga citronerna med lätt gröna ändar. En fint upprensande och salivinducerande förmåga alltså, och läckert som apertif. Men till maten är det snäppet för syrligt, här krävs mjukare och mognare doningar.



San Lorenzo Barbera d'Alba 2007 (Bartolo Mascarello) Få viner har så konsistent skänkt oss sådan glädje som Mascarellos barberor. Vi har avverkat åtskilliga 06:or med bravur de senaste åren och det är med en tår i ögonvrån vi nu drar korken ur vår sista 2007:a. Många är de barbera d'Alba från det heta året 2007 som borde druckits upp för länge sedan men det här är ett annat djur, minst sagt.

Man charmas omedelbart av den yppiga, vällustiga frukten som står i full blom just nu. Allt piemontesiskt man kan tänka sig ryms i den första lilla sniffen - tryffel, linolja, hasselnötter, moreller. Bedårande, vackert, omöjligt att hitta något att invända emot.

Samma sak i munnen - komplett, total harmoni. Väsentligt lugnare syror, men icke desto mindre resoluta sådana, med mera pondus, magnifika till maten. Men det här är en riktigt stor barbera, lika väl ämnad att bara sitta och kontemplera över. 2006 hade måhända ytterligare en växel att lägga i när det kom till komplexitet men det väger 2007 upp med sin charm och älskvärdhet.



Har för övrigt, likt det förmodade flertalet vinintresserade vid det här laget, läst sommelieröverdängaren Arvid Rosengrens blogginlägg om vederbörandes inställning till den ytterst segdragna och närmast skyttegravslika debatten visavi fenomenet naturviner. Ett synnerligen stringent och välformulerat inlägg i diskussionen, med befogade slängar inte minst mot alla bockskäggsbeprydda hipstersommelierer som får något glasartat i blicken om de ser en handritad etikett med en brunstig myrslok och en luciatärna som står på händerna och ett flaskinnehåll som liknar sojautrörd majsvälling och doftar brottarmatta. Fast nog hade vi velat höra lite mindre av pc-klyschorna och det småsura klassikerkramandet och istället lite mera bett och attityd i betraktelserna? Visst, jag förstår att vinvärldens ögon vilar på Arvid just nu men sanningens byk måste tvagas, offentligt och ordentligt: cabernet sauvignon är såklart i det närmaste en shit grape och sydafrikanska viner går faktiskt inte att dricka med någon form av behållning - Who are you kidding?

tisdag 22 oktober 2013

Gåsaviner, finns dom?

Vi tjuvstartar gåssäsongen en smula och passar på att kolla av vad för slags vin som egentligen funkar till den här klassiska anrättningen. Det ska redan innan flaskorna öppnas visa sig råda delade meningar bland oss deltagare om vilken vintyp som gör sig bäst på gåsabordet: tysk spätburgunder, rhônska grenacheblends, portugiser och Ribera del Duero ställs fram. Och så då våra två (egentligen tre, men carema 2008:an var nesligt korkad) slanka italienare från varsin diametralt motsatt ända av stöveln. Vi hoppas på att få våra cirklar rubbade så vi provar halvblint för att försöka styra undan de djupast rotade fördomarna.
                        


Spätburgunder Endinger Engelsberg 2009, 2010 & 2011 (Weingut Knab) Ur ett rent blindbockshänseende är det förstås inga som helst problem att plocka ut de här tre tyska syskonen, det bjuds gott om tydliga markörer som avslöjar alla de tre Baden-pinoterna. Örtiga och kryddiga med fin frukt och den obligatoriskt ganska ymniga fatrondören. Skillnaderna årgångarna sinsemellan är däremot tämligen distinkta och tydliga där 2009:an har ett annat djup och en annan komplexitet jämfört med den enklare och lenare 2011:an. Bäst av dessa till gåsen visar sig emellertid 2010 vara med både friskhet och rik fruktintensitet. Knallröda smultron och röda vinbär, sval och syrlig med fin balans på alla nivåer, ett i alla stycken bra vin. Kostar runt €11-12 på plats.


Alianca Dão Reserva 2010 (Caves Alianca) Blindprovningstekniskt är det däremot betydligt svårare att skilja mellan de sydrhônska grenacherna och de iberiska kombattanterna. Alianca Reservan är mörk och sötfruktig, nästan lite syltig men inte nödvändigtvis i negativ bemärkelse. Potent skapelse, och när tempen ligger åt det svala hållet faktiskt ganska så läskande med en alkoholhalt som förefaller hålla sig på rätt sida snöret. Jag trodde helt klart att det här var La Roubines Sablet. Till gås? Nej, inte riktigt.



Vila Santa Reserva 2011 En riktigt kletig vaniljbomb. Kraftigt extraherad med en bitter underton. Kraft och kosmetika, sötma, mörker och sockerkladd. Gissade på Ribera del Duero.



Cairanne CdRV 2011 (Coteaux des Travers) Apropå söt! Oj, vilken stilstudie i långt gången fruktmognad. Doften bjuder på nyponsoppa, lakrits och en klarröd grenachefrukt som lägrar både näsväggar och munhåla. Klart sydrhônsk i en väldigt varm, enkel, tämligen självklar och publik stil. Funkar sådär till maten, faktiskt.



Il Frappato 2011 (Arianna Occhipinti) Inget att ta fel på. Lätthet, spänst och uppstramande syror men ymnig och porös rödäpplig frukt och blodapelsin. Rik och lockande näsa - mmm, det här är klockrent, med eller utan gås.



Donà Rouge 2006 (Hartmann) Här finner vi skön mognad i form av jordiga toner och multna löv. Ett rejält knippe medicinalörter och en blöt kyss av den ystra bigarråfrukten. Suverän balans i munnen med en lång och sugande eftersmak, ett formidabelt njutningsvin bestående av schiava och pinot nero från Trentino-Alto Adige och den före detta ansvarige vinmakaren på kooperativet Cantina Terlano: Donà Hartmann. Det här faller dock bort till maten på grund av sin mognad, en klar sololirare.



Prado Rey Crianza Ribera del Duero 2009 Mörk och koncentrerad med massor av frukt och tydliga fat. Jag kan förstås direkt konstatera att det här inte är min favoritstil men måste erkänna att det är klart angenämt att dricka och smakar betydligt lyxigare än de 89 kr det faktiskt kostar. Ett ännu lite märkligare fenomen är att jag nog håller det här som det bästa vinet till maten.. Gissade på någon portugis.



Sablet CdRV 2011 (Dom. la Roubine) 70% grenache, 25% syrah och 5% cinsault i en ren men mycket fruktframfusig skepnad draperad i lakrits. Söt, tät, yster och livlig, klara grenachevibbar. Inte precis urtypen av goosejuice men uppvisar en klart habil prestation.

Ett par cirklar rubbade, alltså, då man kunde konstatera att en billig Ribera del Duero enligt mitt ringa förmenande funkade bäst med den klassiska gåsmiddagen, tillsammans med den mera lågoddsade spätburgunder-10:an och givetvis Il Frappato.

måndag 14 oktober 2013

Schiava Nera 2012 (Gino Pedrotti)


Schiava från Trentino. Det här är fjäderlätt, nästan viktlöst. Blotta anblicken av den skira juicen - en klar blålila kärna som vittrar ut i en fullt genomsiktlig, granatäppleröd periferi - deklarerar att vi har att göra med en ballerina eller kanske snarare en vinets Nadia Comãneci, lika vig, nätt och spenslig. Aromatiken är lätt örtig, rödbärig och med en försiktig släng av lakritssleven. Helhetsbilden är trots denna skenfagra nätthet generös och livlig, både i näsan och i munnen. En yster och pigg skepnad. Små nipsiga stick i kinderna och på tandköttet av den friska syran och en skön frukt som känns som en korsning mellan röda vinbär, gröna äpplen och syrliga hallon viker ut sig i munhålan. De 12,5 procenten alkohol bidrar förstås också till att ge anrättningen en extra brio-skjuts.

Mycket gott och kul vin från ytterligare en av alla dessa små artigiani som verkar finnas i varenda vrå av det vinmakande Europa nuförtiden. Det här är ett superanvändbart vin som hamnar någonstans mellan en rosato och ett vanligt lätt rödvin i intensitet. Läskande och munrensande. En klar rekommendation för alla som är inne på den här lätta och syradrivna vinstilen att kolla upp. Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.

söndag 13 oktober 2013

Höstdrabbning på Sturkö

Kung Oscar af Sturkö

Vi samlar ihop oss för höstblot hemma hos familjen Vinosapien i den blekingska arkepelagen. Strålande solsken men en piskande vind möter oss, när vi återigen får audiens hos världens coolaste katt.


Barbera d'Alba Superiore 2007 (Scarzello) En av de bästa barberorna som görs i Langhe, med druvor från Sarmassa och Paiagallo och det snabbmognande året 2007. Den tydligt piemontesiska identiteten och avsaknaden av tanniner skvallrar direkt om barbera. Mycket bra här och nu, och klockren till en inledande pranzo med bruschettini, hemgjord pesto och läckra sallader.



Rancia 2006 (Fèlsina) Aningen "slattskadad" efter en natt i halvfull flaska i kylen. Inga uppenbara chianti-klockor som börjar ringa. Känns tämligen utslätat och skulle kunna vara det mesta från lite varstans i vinvärlden, faktiskt. Enligt Vinosapien piggt och njutbart när flaskan var nyöppnad.



Duca Sanfelice 2009 (Librandi) "Classico Superiore Riserva" antyder på något subliminalt vis att vi har att göra med lång lagring på små och nya fat, men se det visar sig vara alldeles fel. Den här gaglioppon har tydligen bara sett stål och glas från insidan. Ett faktum som är svårt att ta till sig då man förnimmer rikliga doser smörkola och vanilj när man sätter näsan till glaset, men som i så fall måste härröra från den malolaktiska jäsningen. Ganska oförarglig skapelse, built to please.



Tokaji Hárslevelü Határi 2012 (Judit Bott) Ett smakprov signerat Tokajs egen Arianna Occhipinti: Judit Bott. Här har vi hennes hárslevelü från Határi i glaset. Ganska avrundad och lågmäld profil med dämpade syror men en druvaromatik som fått fin fart efter 3-4 dagar i öppnad flaska. Alkoholen verkar vara under kontroll och mineraliteten är det för dagen härskande elementet. På tok för ungt i dagsläget men ge det ett par år så tror jag att det kommer ihop sig och blir mycket njutbart med sin lilla restsötma.



Chablis GC Les Clos 2005 (Dom.Pinson) Moget, men med höga syror och en vaxig, aningen stearinansatt frukt som leder tankarna till Anjou eller Saumur, snarare än Chablis. Hade förmodligen fallit mig mer i smaken med ett par år mindre på nacken och en lite yppigare frukt.



Kalkofen Riesling Trocken GC 2001 (Dr.Bürklin-Wolf) Fantastiskt fin balans mellan den lite ljumna och avrundande restsötman, den krasande mineraliteten och de svala syrorna. Mycket skön Pfalz-riesling som blint skickar oss raka vägen till Alsace.



Prulke 2010 (Zidarich) Ingen Ingvar med oss ikväll men lite Carso-juice ska vi väl få oss till livs likafullt? Det här är bland det bästa jag smakat därifrån och ett av våra favoritvitviner alla kategorier: 60% souvignon, 20% vitovska och 20% malvasia som fått jäsa med skalkontakt i öppna kar. Ljust, friskt, aromatiskt med fläder och vita blommor. Perfekt avvägd kärvhet i frukten och en stor, närmast majestätisk eftersmak. Väldigt ungt, men redan stort.



La Selvanella Chianti Classico Riserva 2008 (Melini) & CC Riserva 2008 (Castello di Volpaia) Två chianti-riservor från 2008 där Castello di Volpaia tydligt märker ut sig som den djupare och mest intressanta med sin mörkare frukt och intensivare syror. Det gnölas lite runt bordet om blekhet och avsaknad av identitet och visst, Toscana-adressen är inte uppenbar - jag befann mig i moderna Piemonte till en början - men Castello di Volpaia känns väldigt solitt och välgjort.



Chablis PC Les Lys 2002 (Daniel-Etienne Defaix) Det här känns plockat på sin absoluta topp just nu. Det riktigt strålar om den gula och tropiska frukten och citrussyrorna balanserar upp helheten hur snyggt som helst. Serveras vid helt rätt temperatur (11-12 grader) och bjuder verkligen på sig själv - elegant, klassiskt och alltigenom njutbart.



Tokaji Furmint Úrágya 2011 (Szepsy) Högklassig furmint från ett av de tyngsta namnen i Tokaj. Det här är verkligen hyperelegant och rent med sina högstämda, sjungande syror. Avgjort sprunget ur en mycket god årgång och med ett långt liv framför sig men våldsamt njutbart redan nu. Vi har verkligen blivit nällade av Tokaji furmint på den här nivån.



Riesling 300m NN Rutz Rebel [Magnum] 2011 (Peter Jakob Kühn) Amforajäst, skalmacererad Rheingau-riesling i en ståtlig, närmast skräckinjagande och fallos-liknande magnumflaska. Underbart djup frukt av söt ananas och mogna golden delicious. Ljuvligt gott på egen hand men matchningen till räkorna med asiatisk touch och chilihetta är utmärkt.



Vouvray Demi-Sec 1960 (Dom. Bourillon Dorléans) Blint börjar det spekuleras om en eventuell korkskada men när Lessrof låter täckelset falla och vi fattar att vi har att göra med ett vin som just fått komma ut i friska luften, efter sin drygt femtioåriga vila, sansar vi oss och tar ett par nya, djupa andetag. Och visst är det här intakt, allt är i fin form med det våta yllet (som missledde oss till en början) och bivaxet i doften. Syrorna känns vitala och den diskreta sötman känns fint inlindad. Mycket trevligt vin vid närmast otroligt imponerande vigör.



Bianco 2007 (Trinchero) Oj, vad vi är förälskade i det här vinet! Här ryker sista flaskan ur lådan, på tok för tidigt för här finns åtskilliga år kvar under huven. Arneis och malvasia från Monferrato som fått ligga länge på skalen (ett par tre månader), sinnebilden av ett orangevin. Aprikoser, persikor, målarlåda, limstift och söt tobak. Smaken är på alla sätt voluminös och snudd på bordus, men fullpackad med charm och integritet. Tuffa, nästan taggiga tanniner gör sitt bästa för att skrämmas men det här är ändå så ljuvligt och intagande på alla sätt att man smälter. En vinupplevelse som går utanpå det mesta, i vår värld.



Saumur Champigny 2008 (Clos Rougeard) Fast kopplar vi från nostalgi- och känsloknappen och antar en något mera objektiv hållning så är det detta som blir kvällens vin. Det här är så nära perfektion man kan komma. Sjukt rent, elegant och sirligt, inte en tillstymmelse till grönhet eller bittra paprikatoner. Kvintessensen av Loire-cabernet i sin allra vackraste och mest nobla inkarnation. Milda makter vilket tjusigt vin.



Chateau Chasse-Spleen 2005 Säkert ett habilt exempel på bra bordeaux men gudars vad gubbigt och gaggigt. Ingen energi, bara tyngd och tristess.
-Bordeaux, det är säkert inte dig det är fel på, det är förmodligen bara så att jag inte fattar grejen...



Teorema 2007 (Feudo D'Ugni) Tätt och mörkt men med betydligt mera sprattel och hyss i sig än stofilen nyss. Rustikt och bonnigt så det förslår men avväpnande och svårt att inte bli åtminstone lite förtjust i. Vinosapien hittar den mörka chokladen direkt och konstaterar snabbt att vi har en montepulciano d'Abruzzo i glasen. Skarpt jobbat.



Barolo Pie Rupestris 2007 (Cappellano) Elegans och råstyrka i samma paket. Den varma årgången hjälper till med tillgängligheten men här finns inga värmestressade tanniner eller påklistrad, söt frukt, allt är synnerligen väl sammansatt och fint strukturerat. Inget snack om att man har traditionell barolo av högsta klass i glaset. 2008:orna öppnar vi inte förrän om fem år för påseende. Gör precis allt rätt till den underbara varmrätten med egenuppfödd pippi som fått sjuda långsamt i sin egen buljong med kokta rotfrukter och en sanslöst änglamild senapssås till.



Chambolle-Musigny Les Sentieres 1999 (Jean-Paul Magnien) Söta jordgubbar är det dominerande inslaget i doftbilden. Lite väl banal näsa kan man tycka. Smaken bjuder på något mera i fråga om djup, definition och struktur men ger inga direkt bestående intryck. Kanske den så snöpligt korkskadade magnum-Vosne-Romanéen hade en intressantare historia att berätta? Det får vi dessvärre aldrig veta.



Viña Tondonia Rioja 1994 (R López de Heredia) Mycket skönt vin! Fullkomligt skriker old school men skickar ut flörtar och inbjudningar åt höger och vänster så att synapserna åker till Piemonte, Toscana, Bourgogne och norra Rhône. Men visst är det en solklar rioja, när man får se flaskan. Härlig upplevelse, så läskande och skönt att hälla i sig att man undrar varför inte fler håller på med den här stilen i Rioja. Eller är man vanligtvis bara för lat för att leta upp de här pärlorna och för snabb med att bejaka sina fördomar när man väl har dem i glaset?



Arbois Vin Jaune 2003 (Rolet) En perfekt avslutning på en sublim kväll - en tegelstensstor bit comté av yppersta klass och en flaska vin jaune till - det blir ta mig fan inte bättre än så här. Löjlig harmoni, en ren uppvisning i grenen aromatiska tangenter, där det ena oförtrutet tar vid där det andra slutar - perfektion!
Stort varmt tack alla, men förstås mest P, A och O, för en ypperlig dag!

Fler noter finns att läsa här och här.


Nykokt Sturkö-tocke

måndag 7 oktober 2013

Cox's Orange


Jag kan inte tänka mig något mer salivframkallande och njutbart från växtriket - helt oförvanskat, oraffinerat, rått, mikrointerventionistiskt och så sprängfyllt av de vackrast sjungande syror och den sötaste fruktighet som världen någonsin sett maken till - än ett cox's orange sprunget någonstans ur den nord-/östskånska terroiren. Gärna plockat nu, i början av oktober, lite för tidigt så att syrligheten är på gränsen till prövande för den klene, men så närmast obeskrivligt njutbar för oss fetischister.

Det torra, lite sträva skalet ska vara grönt på sin skuggvända halva och lite brunrött på sin solsida när äpplet plockas, för att sedan anta en gulare grundton under lagringen i jordkällaren. Den lilla skafthålan brukar ramas in av gråbruna strimmor av rost som liksom skjuter ut sig i en klotrund orbit och landar i de små, svagt ludna foderbladen på äpplets undersida.

Köttet är halmgult, fast, saftigt, krispigt - det ska låta och knaka rejält när man tar första bettet och bryter loss frukten med sina glupska käftar - med en mycket komplex smakbild som rymmer allt från lite nötighet och honungssötma till en slags metallisk mineralitet. Sötman är rik men väl inbäddad och perfekt balanserad av den skyhöga syrligheten som kan få de flesta spädbarnsunga rieslingar och chenin blancer att gå och sätta sig i skamvrån. Lagringsdugligheten är god, allt som oftast håller de sig i fin form ända till januari eller februari.

Världens utan konkurrens godaste och mest eleganta frukt - vad har väl en kvalmig banan, ett blaskigt päron eller en sur klementin att hämta vid en jämförelse? Och det är här i den lokala myllan den trivs allra bäst och det är nu de smakar som allra härligast. 2013 förefaller vara en suverän årgång så det är bara att bunkra upp.

lördag 5 oktober 2013

Barbaresco 2006 (Lano)


Gianluigi Lano håller till mellan Treiso och San Rocco seno d'Elvio och hans vingårdar finns i Altavilla, Treiso och San Rocco seno d'Elvio. Druvorna till barbarescon hämtas från cru'n Rocche di Massalupo i Treiso. Produktionsmetoderna är traditionella med lång maceration och lagring på stora och väl inkörda ekliggare. Vi har tidigare tyckt väldigt bra om 1999 och 2000 av det här vinet, alltså när det fått några extra lagringsår på nacken, men plockar fram en 2006:a för att kolla om förråden ska fyllas på då Stefan, Winewise i Köpenhamn, köpt upp ett restparti och slumpar ut den här årgången för 125 DKK just nu.

Doften öppnar upp tämligen direkt och presenterar ett skolboksexempel om vi snackar traditionell nebbiolo, eller mer specifikt barbaresco, från ett klassiskt år. Alla de obligatoriska attributen omgärdas av en tydlig mintton som ger anrättningen en egen profil - inte någon grön eller örtig mintton utan snarare som från en spearmint-essens eller likt en Vicks vaporizer. Med luft lugnar detta dock ner sig och går samman med de förföriska balsamicotonerna och de eleganta florala elementen på ett mycket bra sätt.

Även i munnen får man sig till livs en exemplariskt slank, om än väldigt ungdomlig, trad-barbaresco-upplevelse med snygga och förhållandevis sansade tanniner och en mat-inbjudande syra. Vi inleder vår måltid med en carne cruda battuta al coltello toppad med ett par rivjärnsrasp ingefära och en skvätt citron och här är vi helt klart väldigt nära nirvana. Det här är inget annat än en synnerligen elegant och måltidsinbjudande barbaresco i ett smidig och smäckert fordral. Kommer den någonsin att anta 99:ans mäktiga och överväldigande gestalt? Högst troligt inte, 06:an är ett helt annat djur. Ett djur vars stil vi visserligen inte lider brist på i vår trofésamling men till det här priset fyller vi givetvis på, likafullt.

fredag 4 oktober 2013

Esegesi 2008 (Eugenio Rosi)


Mmm, satan vad gott. Minst lika trevlig som nollsexan, om inte snäppet bättre, framförallt i rollen som kontemplativt sällskap. Bara att kalkera de sensoriska intrycken, slänga upp fötterna på bordet och njuta. Det måste varit precis så här man tänkte att resultatet skulle bli, då när grevarna och baronerna planterade sin merlot och sin cabernet i Maremma och Bolgheri? Bordelaisiskt så det förslår men samtidigt med ett ofrånkomligt italienskt födelsemärke nitat mitt i synen. Elegant, livligt, intelligent, belevat, intressant och smaskigt. Fortfarande väldigt ungt, förstås, men redan riktigt bra.
Rosis viner finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.

För mycket mera matnyttigt att läsa om den här extremt intressanta producenten lämnar jag med varm hand över ordet till Ingvar på Billigt Vin.