onsdag 31 juli 2013

Judekas frappato och annat notabelt på sistone


Judeka är Carlos nya sydsicilianska erövring och vi lade tämligen snabbt vantarna på en prøvekasse för att se vad det hele drejer sig om. Vi har provat Judekas tre viner vid tre olika tillfällen, vilket kanske inte är riktigt schysst ur strikt provningsvetenskaplig synpunkt, men vi har i vilket fall som helst härigenom klart och tydligt blivit upplysta om att frappaton är den i gänget som vi kommer att satsa på.

Frappato Vittoria 2010 (Judeka) är nämligen precis så frisk, livlig, mineraldriven och spänstig som vi vill ha vår frappato. Måhända inte riktigt lika monumental och stilig som Occhipintis men ett allt igenom härligt vin som vinner över en från första pusten och bär ända in i mål. Jordgubbar, rabarber och blodiga stråk i både doft och smak, lågintensiva tanniner och en ungdomlig men snyggt samlad syrlighet. Inget yvigt och spretigt någonstans.
Nero d'Avola 2010 är mjuk, rund och med en distinkt vaniljton som inte vill släppa greppet. En lite för slät och snäll nero d'avola som annars är en druva som kan anta en syrastinnare och mer mineralisk profil när den får växa på högre höjd och i porösare marker. Cerasuolo di Vittoria 2010 har en charmig lätthet och fin renhet. På många sätt ganska lik SP68 men inte riktigt samma höjd i syrorna. Carlo Merolli säljer och en betydligt utförligare redovisning av de här vinerna finns här.


Valpolicella Cl. Sup. Ripasso 2009 (Pietro Clementi) Den som tror att ripasso från Valpolicella alltid handlar om maximalt extraherade syltprojektiler framställda i stora venetianska laboratorium, av en hoper elakt flinande kemister med droppande pipetter och pysande rundkolvar, har här en utmärkt chans att ändra sina uppfattningar. Clementis ripasso är i många stycken förmodligen gammaldags och otidsenlig men för mig är det här en befriande fräsch, ljus, lätt, syrlig, uppfriskande och lättklunkad ripasso. Svårslagen i sin genre, särskilt för de beskedliga 85 DKK som Gerbola Vin i Köpenhamn begär.



Maggiorina Vino Rosso Boca 2010 (Le Piane) har vuxit rejält det senaste året och börjar verkligen hitta hem nu. Wow, vilken prestation av ett enkelt bordsvin! La Maggiorina 2010 utstrålar balans, elegans, smidighet och ackuratess med sin förträffliga morellfrukt och sina välslipade syror. Härliga grejor som finns att köpa i årgång 2011 hos Stefan Jensen i Köpenhamn för 119 DKK.



Brunello di Montalcino Il Divasco Riserva 2007 (La Rasina) Rotofermenterad, hårt extraherad, barrique-lagrad, mörk, tung, dov, huvudvärksframkallande... Sangiovese i sin mest vulgära och motbjudande skepnad. Nej tack. BB Vin i Dragør säljer La Rasina men har 2004 riservan i lager.



Gewürztraminer Grains Nobles 2007 & Vendanges Tardives 2009 (Gruss) Gruss verkar vara en Alsace-producent i vår smak. Dessa båda sockerpastiller är föredömligt balanserade med sirlighet och syrlighet som möter upp den tunga sötman och parfymen. Ståtligt. Köpta på plats.



Chateau Musar 2005 Premiär för oss vad anbelangar såväl libanesiskt vin som kultproducenten Chateau Musar. Fick tydliga grenachevibbar blint och trodde på en spanjor eller möjligtvis sydrhônare. Skönt vin i gammeltraditionell (i motsats till nytraditionell) stil. Något som vi definitivt kan tänka oss ha ett par flaskor av liggandes. Även detta har fått en betydligt intrikatare genomkörare här.

måndag 22 juli 2013

Riviera Ligure di Ponente 2012 Pigato & Vermentino (Ramoino)


Det är ganska sällan jag utfärdar uttalade köprekommendationer - jag vet inte om det är en simpel vinbloggs främsta uppgift, kanske snarare att inspirera och väcka nyfikenheten - men i det här fallet kan jag inte låta bli.

Jag tyckte nog att priset på 125 kronor per flaska var lite i tuffaste laget för att köpa på ren chans. Å andra sidan suktade vi verkligen efter bra ligurisk vermentino så vi slog till på en prøvekasse med fyra viner från den här producenten: två röda - ormeasco och rossese - och dessa två vita. Vi har hittills bara provat pigaton och vermentinon men det är nästan bud på att dessa två allena bär lådpriset på 455 MUK.

Rysligt hög kvalitet! Här finns en utmärkt syrafräschör och en mineralsälta som begeistrar. Både vermentino och pigato kan i andra inkarnationer upplevas som en smula feta och lätt dämpade. Så icke i fallet Ramoino. Frukten är stor - både tropisk och citrusbemängd - och fyller ut fint i både längd- och breddled men syrorna är på tå från start till finish och den nämnda sältan är snyggt invävd i både doft och smak.

Båda vinerna befinner sig på en riktigt hög nivå men ska jag nödvändigtvis plocka ut en favorit så får det bli vermentinon med sin högre syraintensitet. Pigaton fick göra de grillade fläskkotletterna med örtolja och grönsaksspetten sällskap i kväll, och utförde uppdraget med bravur - ett riktigt allround-vin - medan vermentinon är som klippt och skuren till en grillad fiskbit eller skaldjur. Köp!

söndag 21 juli 2013

"Consiglio di volpi, strage di galline!"...

...utbrast Carlo när han fick höra talas om att vi skulle prova ett gäng viner tillsammans med paren Lessrofs, Finare Vinare och Vinosapiens samt Billigt Vin-Ingvar en strålande högsommareftermiddag/-kväll i Malmö. Och det är inte utan att man kände sig som en flock vargar som i rask takt drog fram de förtvivlat kacklande hönorna, en och en, för att lägga deras nackar mot slaktbänken.


Riesling Sekt Brut 2009 (Seehof) Porlande riesling som behöver rejäl svalka för att visa sig från sin ystraste sida - så fort tempen stiger blir det en smula jolmigt. Säkert piggare om man tar den ett par år yngre, direkt på frukten. Trevligt bubbel, likafullt.



Riesling Furstentum Grand Cru 2002 (Paul Blanck) Ståtlig Alsace-riesling med läckra honungstoner och en fint utvecklad mineralitet. Bra intensitet och utmärkt syra-/sötmabalans. Praktfull och elegant.



Riesling GG Kieselberg 2011 (von Winning) Alla i sällskapet klagar på de höga syrorna men jag skulle nog vilja skruva upp syraintensiteten på elva för att ha ut något av det här. Lite väl anonym och tunn frukt, snarare kryddigt och örtigt i mitten. Tämligen identitetslöst, kunde lika gärna varit en ambitiös höghöjdsodlad pinot blanc/bianco, eller varför inte en snipigare sancerre, i min mun.



Riesling Oltrepò Pavese Vigna Martina 2010 (Isimbarda) Riesling från slätterna runt Pavia. Inte illa alls, men så är också producenten synnerligen välrenommerad, om än vanligtvis mera för sin superba och lagringståliga barbera. Häftigt!



Bagratuni 2011 (Maran Winery) En udda fågel från Armenien, bestående av pinot gris, aligoté och en lokal druva. Stor, fruktig doft med någon slags parfymerad drone i bakgrunden. Ganska solitt och stabilt i munnen med en distinkt eldighet, som blir än mer påtaglig när man läser på etiketten att vi har att göra med nästan 15% alkohol i ett vitt vin... Kul juice, courtesy of BV-Jörgen, som ständigt och oförtrutet botaniserar långt ute i marginalen.



Valdobbiadene Superiore di Cartizze 2012 (Silvano Follador) Även BV-Ingvar brukar ju kunna skaka fram ett och annat spännande och tämligen oupptäckt ur rockärmen, eller som fallet var igår, ur resväskorna. Han kom nämligen direkt från Italien med en luggsliten packning och ett medfaret bagage som anstår en upptäcktsresande i vinets värld. Ur gömmorna kom först en mycket ambitiös läges-prosecco. Utmärkt mineralitet och höga syror. Elegant, rent, svalkande och lättklunkat.



Prosecco 2012 (Gatti) En riktig, flaskjäst old school-prosecco med gott om fällning och klädd i en mörkgul nyans. Mustigare, matigare, rustikare och omöjligt att inte tycka om. Ett elixir.



Bellet 2010 (Château de Crémat) Bellet och druvan rolle från Provence. Parfymerat, guläppligt, oljigt och tungt. Tänkbart användningsområde: dutta bakom öronen när man ska ut på galej. Alternativt som myggstift.


l´Uva (Domaine de la Tournelle) Ploussard från Arbois i en ganska oren och ostädad skepnad. Mycket beska och unkna frukttoner. Ett vin som verkar vilja vara ett naturvin hellre än ett bra vin. För mycket "metod" och för lite trakts-, druv- och terroiridentitet.



Grignolino d'Asti 2011 (Cascina 'Tavijn) På sätt och vis antitesen till l'Uva. Här är det charm, renhet och sirliga syror som gäller. Vårt "go-to-wine" alla kategorier här hemma. Jag älskar det, till all tänkbar mat men precis lika gärna på egen hand. Tror bestämt att det vann ett och annat hjärta igår också?



Cinqueterre 2009 (Az.Agr.Campogrande) Elio Altares projekt och vurm för de traditionella vinerna från Cinqueterre är något vi bara hört talas om tidigare. Här är det druvsorterna bosco och albarola som fått en kort jäsning på skalen enligt områdets gamla anrika principer. Ett mycket snyggt och gott vin med bra skjuts i citrussyrorna och en stadig fruktkropp.



Raboso (Gatti) Avfärdas först som alltför snipig och ogin men efter en stunds luftning börjar den blomma ut och ta form och visar sig vara ett alldeles eminent matvin. Traditionell, ärlig och oförvanskad raboso, definitivt inte för alla men vilket vin är egentligen det?



Zelja 2009 (Bongiraud) Serbisk gamay... Gissningarna drog åt grenache och Italien. Känns väldigt varm och på tok för extraherad med sina portvinsvibbar.



Cuvée de l'enfant terrible (Jean Francois Ganevat) Mycket bra poulsard i en ren och definierad stil. Elegans, balans, allt är på plats. Ruggigt hög kvalitet. Definitivt något att gå vidare med.



Contadino 9 (Frank Cornelissen) Mycket intensiv näsa med söt, kompakt nästan trögflytande frukt och en tvärtydlig mineralitet som utan tvivel för tankarna till svart vulkanjord. Munnen är likaledes massiv men med en pigg liten sprits på tungan. Fast bakom alla trevligheter vilar det ondskefulla täcket av inälvstoner, lite som att ta en tugga av en leverpastej. Det börjar bli en smula tröttsamt att ständigt råka på dessa orenheter i Cornelissens viner, de är ju inte precis gratis... Köpmoratorium härmed infört, men kudos till en oförtruten och banbrytande producent som bidrar med mycket inspiration till många i sitt skrå.



Pinot Noir Côtes du Jura 2009 (Les Chais du Vieux Bourg) Jura-pinot med fräschör och karaktär. "Saft", som Kronevinspersonalen skrivit på flaskan, är ett väldigt förenklat epitet för det här. Det är nog snart läge att börja luska vidare bland de röda från Jura. Det finns mycket gemensamt med vinerna från den diametralt motsatta sidan av alpmassivet.



Terrano Sales 2011 (Fattoria Carsica Bajta) Lätt, frisk, ung terrano, perfekt till maten. Blåbärsintensiv i både färg och frukt och med bra sting i syrorna.



Carema Riserva 2007 (Produttori di Carema) Ren nebbiolokick. Elegant, saftig, slukbar och stringent - allt i samma paket. Varmt år gör susen för fruktfyllnaden här uppe. Gillar man nebbiolo bör man ragga upp det här subito.



Cabernet Franc Le Rocher des Violettes 2010 (Xavier Weisskopf) Inget snack om att man har cabernet franc i glaset, eller att hemvisten är Loire för den delen. Urtypen av ett bistrovin för mig. Säkert klockrent till en stadig grillad lunchbiff och en kletig bearnaise på något centralfranskt lastbilshak.



Sainte Epine 2010 (Dom.Romaneaux-Destezet) Supertjusig, blommig, nordrhônsk syrah av den typen som man tydligen sällan råkar på. Lätt men bestämd i steget, distinkta syror, stor men smidig kropp. Mycket förförisk skapelse.



Teran Riserva 2006 (Skerk) En tät och ambitiös teran riserva. Kraftfull utan att vara tung.



Teran Riserva 2006 (Pietra) Träffar mer i hjärttrakten än Skerks version. Det här känns trovärdigt, ärligt och uppriktigt på något sätt. Som en berättare man gärna lyssnar på. Skulle hemskt gärna vilja spendera en hel kväll i sällskap med Pietras terrano.



Montevertine 2005 MG Ingen som har en susning om vad de har i glasen. Allt från nordpiemontesisk nebbiolo till siciliansk nerello hörs i gissningskören. A är den som kommer sanningen närmast med en gissning på brunello. Det här är utvecklat men på ett angenämt sätt, kanske har resan utför börjat men här och nu är det här ett av de bästa glasen toscanskt från den här skakiga årgången som går att uppbringa.



Barolo Monvigliero 2009 (Burlotto) Så snipigt och ogint och samtidigt så värmeplatt och trist. Som en hybrid mellan en billig côtes-du-Rhône och halvkass dolcetto. 2009 i Barolo tillhör topp-5-producenterna, resten undvikes.



Cabernet Sauvignon 2001 (Dario Princic) Kvällens enda korkskada... Alltid lika trist men kanske ändå tristare när det drabbar en sådan här raritet.



Mimmo 2010 (Le Piane) Första gången vi provar Mimmo. 70% nebbiolo och resten croatina och vespolina. Mycket bra, i vanlig ordning när man har med Le Piane att göra. Matkrävande men med ett brett användningsområde. Elegant slitvarg.



Chateauneuf-du-Pape 2010 (Dom.du Banneret) FV placerar den här, tämligen omedelbart, i södra Rhône och visst finns det en del avslöjande markörer som skickar associationssynapserna i den riktningen. En vidunderligt bra Ch9dP med friskhet och syror såväl som rund, fin frukt. Tvivelsutan från en strålande årgång.



Vintage Port 1963 (Warre & Co's) Förbluffande vital frukt. Stort och maffigt med en nästan ångande alkoholhetta. Festligt och kul att prova men något port-fan lär jag inte bli på länge än. Kanske när man blir riktigt gammal och smaklökarna börjar vika ned sig?



Barolo Riserva Sette Anni 2004 (Franco Conterno) "Är det Franco Conterno?" frågar FV nästan direkt och det är väl ett gott betyg när producentstilen är så tydlig? Visst är det här kraftfullt, stort, mäktigt och tar nästan andan ur en. Men samtidigt är det så lätt att hälla i sig. Den varma, sötfruktiga stilen hålls trots allt i schack men skulle lika gärna ha kunnat gå bärsärk i detta experiment där man låtit en cuvée från sina tre lägen i Bussia och Novello ligga på botti i sju år. Stor barolo.

Ett varmt och hjärtligt tack till alla kvällens deltagare, men förstås framförallt till värdparet Lessrofs!

Mer läsning här och här.

måndag 15 juli 2013

Bardolino Umby 2012 (Ca' dei Colli)


Vi har hunnit till lådans sista två flaskor innan vi kommit oss för att skriva om den här lilla pärlan. Detta är nämligen en Bardolino Classico som på något skumt vis bara försvinner (evaporerar?) så fort man drar korken ur flaskan. Men den här gången sitter vi minsann med alla sinnena på helspänn och ska försöka hinna förmedla någon form av intryck innan vi åter skådar insidan av bottenkonvexen...

Bardolino är ju av hävd en lättsam, lättdrucken och okomplicerad vintyp och Umby 2012 är på något vis sinnebilden av allt detta. Detta är ett viktlöst, rättframt, läskande vin som man blir mycket glad av. Inte bara av de närmast omärkliga 12,5 procenten alkohol, utan också av det faktum att det faktiskt fortfarande görs sådana här fräscha och pigga viner av, de vanligtvis så starkt ripasso- och amarone-förknippade, druvsorterna corvina, rondinella och molinara.

Rödbärigt och fruktenergiskt, förstås, med en fräsch kalkighet i doften. Inget att sitta och fjolla med utan fram med käket bara. Och kvällens lasagne är ingen som helst match för den här slitvargen, klockrent med sin saftighet och den mjuka, fina syrligheten sprungen ur väl utmognad frukt. Presterar på topp när det är väl kylt, nära nog kylskåpskallt, enligt min ringa mening.

Vi har testkört Umby mot i stort sett allt tänkbart i födoväg, möjligen undantaget apfelstrudel, mannagrynsgröt och senapssill, och ännu har vinet inte kommit till korta. Det här är kvintessensen av ett matvin, som är lika bekvämt i sällskap med tomatsåser, polenta och ljust kött i alla de former, som med kryddiga marinader, nudlar och den allestädes närvarande vardagswoken.
En riktigt trevlig vintripp som inte bör missas för sina 79 MUK hos Carlo Merolli.

ps - FV's liknelse med beaujolais-villages är ytterst träffande och relevant.

söndag 7 juli 2013

Påhälsning i Piemonte

Munie och Bussia Sottana sett från Cascina Sciulun

Världens bästa Vilma
Bara man rullar in på gården känner man sig välkommen. Atmosfären är på något sätt omfamnande, varm, low-key och uppriktig - precis som vinerna som görs här, precis som människorna som gör dem och som bor här. Precis som Vilma.

Vi har varit hängivna anhängare av Franco Conternos viner sedan första gången vi smakade dem och har genom åren kommit att bli goda vänner med husets leading lady och Bussia Sottanas okrönta drottning. Ingen annanstans möts man av en sådan uppriktig och hjärtlig värme när man stiger in i provningsrummet, där korkarna åker ur lika fort som det plötsligt står sex sorters ostar, cugnà och ett par salami på bordet. Visst finns risken att man tjusas av ett sådant mottagande och antar en mer än lovligt okritisk hållning till de viner som serveras. En risk som jag helt klart kan leva med. 

Det råder inget tvivel om att vinerna härifrån är varma, fruktiga, ganska runda och tämligen voluminösa - ett faktum som gör att man kan ha vissa problem med varma årgångar. Det råder heller inget tvivel om att Franco är en ytterst kapabel hantverkare med en gudagiven fingertoppskänsla och man är också mitt uppe i ett generationsskifte där sonen Daniele börjar ta över mer och mer. Därför var jag spänd på att se hur de hade lyckats med de besvärliga 09:orna, men tji fick jag då dessa ännu inte kommit på flaska. 

Barolo Bussia Munie 2008 är däremot en förträffligt snygg Bussia-barolo med högsta betyg i drickbarhet och en klart elegantare anklang än brukligt. Faktiskt så bra att jag föredrar den framför Riserva 2006:an i glaset bredvid. €22 är dessutom ett ytterst sympatiskt pris. 
Barolo Riserva Sette Anni 2004 var spännande att prova. Det här är en blandning av lägena Pugnane, Munie och Panerole som fått ligga på gamla botti i sju år, helt orört, ofiltrerat och minimalt svavlat. En storslagen riserva med eleganta apelsinsyror och pulverfina tanniner vilande runt den imponerande ungdomliga bigarråfrukten. Fantastiska grejor och förstås ett måste för alla Bussia-heads att jaga rätt på.

En stilstudie i drickbarhet

På vägen upp mot Serralunga d'Alba, mittemot Fontanafreddas fula beigebrunrandiga byggnader, ligger en av de riktigt klassiska cantinorna i Langhe. Az.Agr Cappellano Dr.Giuseppe är inte bara barolo chinatons oomtvistliga hemvist. Under åren har de efterföljande generationerna, med fritänkaren och antikonformisten Teobaldo i spetsen, kommit att bygga upp ett av vinvärldens solidaste rykten för den här cantinan som idag åtnjuter respekt i alla upptänkliga vinläger. 

Nuförtiden är det Baldos son Augusto Cappellano som håller i spakarna och som för traditionen vidare. Augusto är en supertrevlig, ohemult ödmjuk kille som inte på något sätt får en att reflektera över att man befinner sig i den traditionella barolons absoluta epicentrum. Han diskuterar gärna helt andra saker än vin, till exempel hur det kan komma sig att Stockholm och Köpenhamn kan vara två så olika städer med så diametralt olika lynnen, men låter oss i varje fall veta att han är nöjd med sina fem hektar i Gabutti och Novello (där man odlar nebbiolon till sin "Il Nebiolo") och inte har några planer på att expandera. Han tycker att han fått till bra 2007:or och 2008:or men är skeptisk till hur 09 och 11 kommer att bli. Just 2011 verkar varit ett mardrömsår som nästan alla producenter är oroliga över - "sommaren var vinter och vintern var sommar" - och då nebbiolo skördades alltifrån slutet av augusti till oktober...

Några av Cappellanos underbara gamla botti

Barolo Pie Rupestris 2007 och 2008 är två mycket olika barolo men samtidigt klassiska Serralungadito. 2007 är otroligt väldefinierad med stringenta syror och bra bett i tanninerna och en mörk, mogen frukt. Till skillnad från Franco Conterno verkar Cappellano trivas med varma år, något som Augusto förklarar med den förhållandevis höga altituden hos sina odlingar. Den här är fullt njutbar nu men kommer att ha ett långt liv framför sig. 2008 är mer av ett framtidsprojekt men avslöjar sig redan nu som något stort i vardande. För att inte tala om vad Pie Franco 2008 gör, här talar vi kanske om det största vi någonsin haft i baroloväg i våra glas. Skillnaden mellan Pie Franco och Rupestris är rotstocken där Franco är gamla pre-phylloxerastockar, annars är lägen, metoder, uttag osv desamma. Vi bjuds förstås också på ett glas chinato till en 98%-ig choklad och kombon är definitivt angenäm.
All barbera och nebiolo är slutsåld sedan länge - de brukar inte ens hinna lägga undan några lådor åt sig själva - men barolo finns att handla i cantinan: €30 för Pie Rupestris och €50 för Pie Franco är rena rama investeringen och man förbannar åter igen det faktum att man är flygandes.



När vi kommer till Fenocchios fantastiska platå på väg upp mot Monforte, med utsikt västerut och norrut över Bussia, Barolo och det högt belägna La Morra, möts vi av en Claudio som är lite blekare i nosen än vanligt: "Jag är hemskt ledsen men jag har just fått besök av 'antifrode-inspektörer'. De dyker upp oannonserat numera och kollar hur mycket druvor vi plockat in, hur mycket vin som finns i cantinan och hur mycket som sålts. Hursomhelst, jag har tagit hit Matteo som hjälper er med ett fatprovsgiro i cantinan."

Matteo Capellaro är en före detta geolog och numera sommelier som är nyanställd av Claudio för att sköta den nyöppnade vinbaren uppe i Castiglione Falletto. Matteo berättar att han är mycket stolt över att få jobba för Claudio som han anser vara en mycket speciell vinmakare i Langhe, inte bara för att han gör den kanske elegantaste och sirligaste barolon som står att finna, utan också för att han är avsevärt mer öppensinnig och intresserad av andra viner än sina egna, jämfört med många andra mera insnöade Langheproducenter: "Man kan ringa Claudio när han sitter på traktorn eller är ute i fälten och fråga om den där vinbaren i Miami som var så bra, eller den där importören i Rio som man glömt namnet på." Han berättar vidare att han beundrar Claudios kompromisslösa inställning att göra traditionell, naturlig barolo utan att göra någon direkt grej av det. Det är snarare så att han tycker hela naturvinshajpen är överdriven och lite tafflig. I nio fall av tio verkar det mest handla om business. "Claudio älskar att sälja sina viner, och är mycket bra på det, men skulle aldrig få för sig att förvanska sina viner för att tilltala en speciell målgrupp - varken göra avkall på renheten för att riktigt gå hem i naturvinslägret eller göra vinerna mjukare för att sälja mer i Kina."


Claudio Fenocchio

Vi traskar runt i cantinan och provar fatprover från 2011 och 2012 - Bussia, Cannubi, Villero och nytillskottet Castellero i Barolo (en hektar). Sanslöst intressant och lärorikt, och en uppvisning i terroirens betydelse, särskilt i det här tidiga stadiet i vinernas utveckling. Det är inget snack om att 2012 kommer att bli något mycket åtråvärt i Fenocchioväg, men 2011:orna visar upp sig i sin bästa dager den här ångande juliförmiddagen. Mycket verkar redan vara på plats, särskilt Villero 2011 ståtar med finstämda nebbiolomarkörer och bra struktur. Bussia 2011 är en pleaser som nog kommer att bli njutbar redan när den släpps om två år.

Bussia Sottana från Fenocchios veranda

Därpå sätter vi oss på den spektakulära verandan och provar de nybuteljerade 2009:orna. Vi har i stort sett beslutat oss för att hoppa över inköp av barolo 2009 fullständigt men kommer att ändra oss en smula på den punkten. Cannubi och Villero 2009 är mjuka och fruktiga, en annan stil än vanliga år men icke desto mindre njutbara. Bussia känns kantigare och tvärare, möjligen en aning värmeskadad men intressant att jämföra med de andra. Även här ska man förstås passa på att handla: €20-25 är det inget annat än fyndvarning på. Den speciella Bussia 90D (90 dagars maceration) är slutsåld och finns inte ens att tillgå i den egna vinbaren.

Matteo Capellaro

Längre norrut, någon mil nordost om Asti, ligger den pittoreska byn Scurzolengo. Vi ska besöka vår ganska nyfunna favoritproducent från de här trakterna; Cascina 'Tavijn och Nadia Verrua, för första gången och kör igenom den långsmala byn noterandes att bland andra både bagaren och slaktaren också heter Verrua i efternamn. När vi frågar efter vägen inne på baren tvekar de båda damerna bakom disken inte en sekund med att ge en utförlig beskrivning. Alla känner verkligen alla, och verkar på något vis vara släkt med varandra här.

Theresa, Ottavio och Nadia Verrua

Nadia är sannerligen en ödmjuk och jordnära vinmakarvirtous som tar emot oss med öppna armar och med ett innerligt engagemang tar oss på en tur i den lilla cantinan. Hon och hennes pappa Ottavio ('Tavijn) odlar barbera och de båda för området helt unika ruché och grignolino. Karaktären hos de här druvorna är verkligen helt olika där barbera är en tacksam slitvarg som i Nadias händer förvandlas till en tät och ganska intensivt fruktig matackompanjatör. Vi provar 2012 ur ståltank som är ren och med hög syra: "Malon har inte satt igång och verkar utebli i år. Inte mig emot så länge vi kan behålla den här renheten." 2011 ur botti är däremot brettig och lite oren, något som Nadia förstås vet och är bekymrad över, ett svårt år även här uppe.



Ruché är en helt annan femma att ha att göra med som odlare och producent. Det här är en primadonna som måste plockas i exakt rätt ögonblick om inte sockret och sedermera alkoholen ska rusa iväg. Nadia vill ha sin ruché i en syrligare stil än de flesta andra producenter. "Ruché är svår även att matcha med mat. Vi har ingen mattradition i Piemonte som passar till ruché. Den kräver nästan lite mellanösternaktiga kryddor och lite sötma i maten för att blomma upp. Eller som dessertvin till biscotti." Den purunga 2012:an är frisk och har syror som kommer att stämmas av perfekt när de fått ligga till sig på botti. 2011 ur flaska är tät och lila med en överväldigande floralitet, inget vin för alla men ett underbart, ostajlat unikum som vinvärlden hade behövt fler av.



Grignolino är på sätt och vis ruchés antites - ljust rödlätt och med skyhöga friska syror - och en dröm att para med vilken piemontesisk mat som helst. Nadias grignolino är dessutom den charmigaste som står att finna, Trincheros är avgjort mera komplex och intrikat men Cascina 'Tavijns har verkligen vunnit mitt hjärta. Vi får en specialbuteljerad flaska 2012 med oss som njuts på verandan till salsiccia och fagiolini och vi slås av den renhet som vi möts av. 2011:orna är lite ruffigare men ack så intagande men 2012 är elegant med chablislika syror och struktur som en ståltankslagrad pinot noir. Förmodligen det bästa som Nadia Verrua gjort och häng på låset när Fabio får hem de här till Cibi e Vini. Nadia ska också komma upp till Köpenhamn någon gång i höst för en provning, även detta ett måste, förstås!