onsdag 27 februari 2013

Vernaccia di San Gimignano Tradizionale 2009 (Montenidoli)


Elisabetta Fagiuoli tillhör den brokiga skaran pionjärer och visionärer som det faktiskt finns ganska gott om inom nutida italienskt vinmakeri. Redan när hon och maken Sergio Muratori tog sig an den förfallna egendomen Montenidoli 1965, var hon fast förvissad om att odla sina druvor organiskt och att inte hemfalla åt att använda bekämpningsmedel eller konstgödsel som var den tidens oomtvistliga melodi. Hon ville också göra sin vernaccia som man hade gjort sedan urminnes tider runt Colli Senesi - och som hon hade lärt sig göra vitt vin hemma i Custozza, Verona - med lång skalkontakt. Hennes oekade Vernaccia Tradizionale liknar ingen annan vi har smakat och har länge varit en favorit här hemma. Nu var det några årgångar sedan vi råkades senast så det ska bli spännande att se om vi fortfarande trivs i varandras sällskap.

Färgen är gyllengul, utan att på något uppenbart sätt röja sitt macererade ursprung. Doften är guläpplig med en del tropisk frukt besmyckad med en diskret dieselpuss och rik fudgesötma. En fin komposition som berättar mer än utseendet gjorde om den i sammanhaget utdragna urlakningen av den här ljusa, skira och tunnskaliga druvan.
Munkänslan och texturen är av det lite oljigare slaget och syrorna är dämpade men i fin harmoni med den aningen söta persikofrukten. Lång, fin avslutning med en tydlig lakritstwist. Har nyligen druckits till såväl den ugnskörda kycklingen som till tallriken med spaghetti al pomodoro och skött sig med den äran.

Solitt, rustikt, munfyllande och väsensskilt från de flesta andra viner gjorda på den här druvan. Finns i BS och kostar ytterst resonabla 128 kr.

lördag 23 februari 2013

Apropå "sommellierie" och smakparandets sköna konst


Jag har alltid levt i villfarelsen att har man ett riktigt gott vin och en tallrik riktigt god och vällagad mat så kan man sällan gå fel. Det handlar inte om raketforskning utan om vanligt sunt bondförnuft; man häller givetvis inte upp ett glas Château La Nerthe till räkorna och limemajonäsen eller en Moscato d'Asti till den grillade limousine-ryggbiffen. Simple as that.

Fast på senare år så har ju servitörer och vinkypare kommit att ta rygg på TV-kockarnas hejdlösa framfart och sett till att skaffa sig status som det näst hippaste man kan bli när man blir stor, och med rykte om sig att besitta närmast magisk kompetens i att lyfta fram och accentuera smaker från det ena med hjälp av det andra. Så hur går det egentligen till när dessa mirakulösa smakkollisioner värks fram genom samklangen mellan den egensinnige mästerkocken och hans/hennes extremt fingertoppskänslige sommelier?

I en DN-artikel från i fjor om Niklas Ekstedt får man ett exempel på hur det omsorgsfulla framvärkandet av mötet mellan nya smaker och själva skapandeprocessen har sin gång:


Niklas och servisen går igenom kvällens meny och provsmakar en ny rätt, ytterlår av ren toppad med benmärg. Niklas är först tveksam om det ska vara så mycket märg men smakar.
– Så jävla bra smak, jublar han. Men vad ska ni servera för vin till det här då?
– Barbera, svarar Clara Grabe, som är hovmästare och sommelier.
– Fy fan! Det är det värsta vinet i världshistorien. Eller nä, förresten. Det är Nebbiolo. Vem beställde in det? Vad är det du har där, Langue­doc? Det smakar mycket bättre.

fredag 22 februari 2013

Barolo Vigna Rocche 2008 (Erbaluna) och safarinoter


Torsdagens safari tog oss till ett soldränkt men lite köldnupet innerstads-Köpenhamn, inga nordliga förorts-utflykter den här gången. Mer än till Nørrebro och Jægersborgsgade förstås, där vi träffade Stefan Jensen (Winewise/Terroiristen) för att handla lite. Som alltid hade Stefan några intressanta flaskor öppna att bjuda på medan han plockade ihop våra lådor.

Friuli-/Carsoproducenten Zidarich har vi provat några gånger tidigare, genom Ingvars försorg (läs allt ni kan tänkas behöva veta om Carso och Zidarich här), och då oftast den druvrena vitovskan. Igår fick vi smaka Malvasia 2010 som var vitblommig, aromatisk och primärfruktig med ganska höga och livliga syror. Liten produktion, bara runt 1000 flaskor. Prulke 2009 är en blandning av sauvignon, vitovska och malvasia och är hyperelegant. Alla belackare av skalmacererade vita viner (5-6 dagar i de här fallen) har en läxa att göra här, och för övrigt alla som tillstår att mineraler eller mineralaromer är ickeexisterande i vin... Ett gnistrande rent vin som garanterat har ytterligare växlar att lägga i med lite lagring. Teran 2010 är 100% terrano i en blåfruktig stil med en befriande lätthet i steget och lagom nypiga tanniner. Trots fyra veckor på skalen i öppna fat, ostabiliserat och ofiltrerat, har vi även här ett kristallklart och härligt rent vin i glaset med en uppiggande och livsbejakande blåbärsfrukt. Det här är klassgrejer rakt igenom.

Nästa stopp var Gerbola på Ahlefeldtsgade eftersom vi tidigare i veckan nöp vår sista flaska Valpolicella Superiore 2006 av den ärketraditionelle producenten Clementi. Rustikt, jordnära, komplext med sugande syror och en nästan tuggbar fruktighet i origo - jag skulle nog kunna ta det här för en Bartolo-barbera blint. 2009:orna har precis kommit in och vi frågar Magnus Gerbola om den här årgången är lika bra som 2006:orna? "Vi kan väl kolla" säger han och drar korken ur en flaska. Helt klart mera stängd och trulig än 06:an men här finns riktigt fin frukt under locket, något år på rygg så lär det hända grejer.
- Förresten, Principianos Barolo Ravera 2008, hur är den?
- Jag är själv lite nyfiken på den, ett ögonblick...
Safarin är i sanning en ohotad metod för att handla vin!
Efter ett riesling-rally hos Österreich på Esplanaden, styr vi kosan mot Christianshavn.


BT-anmelderen Søren Frank - som för övrigt nyligen släppt ett referensverk om Barolo, som vi hittills bara hört gott om - tyckte nyligen att Andrea Obertos Vigna Rocche 2008 (Erbaluna) gjorde bra ifrån sig vid en trad-barolo-2008-provning som han höll för tidningens räkning. Bara Giacomo Conternos Cascina Francia och Vajras Bricco Viole, för fyrdubbla respektive dubbla priset, lyckades armbåga sig förbi Vigna Rocche i tabellen - en förevändning så god som någon att äntligen få tummarna loss och kolla upp den här producenten. Fabio på Cibi e Vini säljer ju Erbaluna så vi måste förstås svänga inom och köpa en flaska för att få prova.

Erbaluna är en udda fågel i La Morra och Barolo då man sedan länge varit en naturorienterad producent med ingen tillsatt jäst, minimalt med svavel osv. Vi snackar förstås stora fat (25-30 hl), låga uttag och en allmänt traditionell hållning i vinmakandet. Vi korkar ur och låter ynglingen få dra ett par djupa andetag i karaffen.

Och det öppnar verkligen upp och bjuder på sig med bara en smula luft. Här blottas snart en intensiv näsa med ljuvliga knallmogna bigarråer, nypon, porcini, en rejäl knippe färska vildvuxna örter, balsamico och en omisskännlig nebbiosity. Doften är verkligen emfatisk och skitsnygg på samma gång, men bara ett stilla preludium till vad som levereras i munhåla, gom och på tungan.

Det här utstrålar en överjävlig harmoni och balans. De deklarerade 15 procenten fattar jag inte var man lyckats gömma undan. Ingen tyngd, börda eller några som helst besvär att dra i sig rejäla klunkar av. Tanninerna är sådär precis lagom raspiga - pendlandes mellan känslan av att ena stunden slicka ett 120-sandpapper och nästa en velourpyjamas - och syrorna spelar i de lägre oktaverna. Det känns både fullmoget och elegant.

Grymt tilltalande barolo i en stil som jag känner att vi saknar i samlingen - det där yppiga La Morra-stuket med lika delar pondus och lekfullhet. 2008 är en årgång som får 2004 och 2006 att huka sig i skyttegravarna och det kommer att krävas gott omdöme och iskall selektion för att inte gå överstyr och köpa alla godbitar man kommer att snubbla på framöver. Vigna Rocche 2008 fyller vi definitivt på med, både för snar konsumtion och för att se vad den kommer att förvandlas till. 265 DKK hos Cibi e Vini.

Skörden

Lite värmande Napoli-vibbar  på Gothersgade, såhär i bistra februari...

lördag 16 februari 2013

Barbaresco 2008 (Cascina Baricchi)


Efter dusten med PdB's Pajé 2005 är vår barbaresco-tand rejält blodad varför vi plockar fram en 2008 från Cascina Baricchi, en producent som av någon anledning inte riktigt slagit genom i den svenska vinbloggosfären trots ivriga hejarop från Holte. Vi har druckit och uppskattat åtskilliga flaskor av Baricchis dolcetti i olika årgångar och gillar även pinot neron Brigante skarpt men har faktiskt aldrig smakat deras nebbiolo. Det här lär enligt uppgift vara den sista årgången barbaresco man gör så man får kanske hoppas att den inte är alltför tilltalande...?

Men det vi har i glasen är en mycket fokuserad och väldefinierad barbaresco med en mörk, samlad frukt diskret ornamenterad med krita, köttsaft och ett uns myrten. Ingen särskilt stor och kraftfull näsa alltså, utan mer åt det elegant återhållsamma hållet. Smaken är direktare med ett mörkfruktigt centrum, kalkpulvriga tanniner och fint sting i syrorna. Trivs ypperligt på matbordet och sköter sig med den äran till och med tillsammans med vår lite vinovänliga bagna càuda. Eminent drick-nu-barbaresco från en klassårgång. 154 MUK hos Carlo Merolli.


Här är förresten en bild från det lokala Systembolaget, som jag ju tidigare skrutit med att jag inte frekventerar så särskilt ofta. Hur som helst kunde jag räkna till inte mindre än nio! (nove, neuf, nine, IX, ni, девять, nueve) olika amarone på 100 kronor-plus-hyllan, när jag var där i eftermiddags. Wow, jag tror knappt att man kan hitta ett dylikt utbud ens i en välsorterad enoteca i downtown Negrar!

fredag 15 februari 2013

Pajé Barbaresco Riserva 2005 (PdB)


2005 års riserva-utgåva av Produttori del Barbarescos Pajé öppnar upp sig förvånansvärt snabbt i glaset. Doften är tät med en mörk fruktbas som byggs på med en kraftfull topping av läder, nagellack, skogsvegetation, Läkerol Salvi och diffusa umamipustar liksom av soja eller buljong.
Munnen är däremot omisskännligt pajéisk och tajt som en knuten rallarnäve. Tanninerna jobbar i kluster och tar ett mastigt smidjebälte om tungan, tandköttet och gommen medan syrorna angriper det som i ett senare skede eventuellt finns kvar av munhålan.

Givetvis på tok för ungt men är man det minsta nebbiolo-masochistiskt lagd får man full valuta för pengarna och när vi rullar ut kalvsteken och gräddsåsen så slipas den värsta juveniliteten ner. Här finns utmärkt råmaterial för storhet i vardande för den tålmodige. Finns fortfarande hos Philipson för 170 DKK vid köp av 12-pack.


Blauburgunder 2010 (Garlider) är en urslank och ärkespänstig joddlarpinne av ädlaste snitt från strax norr om Bolzano i Alto Adige/Südtirol. Utsökt rödfruktig av lättgillad jordgubbskaraktär, inlindad i stiliga och tämligen subtila fattoner och med en snyggt återhållen intensitet. Lätt och dansant studsar syrorna på tungan och frukten håller i fint. Går inte bort sig till vitello tonnaton men är lika god att bara skvätta i sig som den är. 175 DKK hos Cibi e Vini, Christianshavn.

torsdag 7 februari 2013

Vinhandel och vinvandel


Debattens vågor har stått höga den senaste veckan i en kommentarstråd hos Finare Vinare som initialt handlade om en nyligen avhållen e-butiksprovning i Stockholm. Debatten flippade väl i vanlig ordning ut ganska rejält mot slutet (?) men själva kärnfrågan - om de svenska e-handlarna har något att tillföra dagens vidöppna europeiska vinmarknad och huruvida all konkurrens till monopolet är av godo eller om det i själva verket är den nuvarande regimen, att lejonparten av svensk privathandel sker via SB, som är den bästa lösningen  - är klart intressant.
De flesta av de här svenska e-vinhandelsvarianterna verkar ha valt en slags mellanväg, en lagominriktning i sitt sortiment som varken tilltalar de riktigt intresserade nördarna eller de minimalt till måttligt intresserade helgkonsumenterna som rycker en vakuumpackad låda på det lokala Systemet på väg hem från jobbet på fredagseftermiddagen. Så vem är det då som är tänkt att handla av de här importörerna/distributörerna?

Ja, beats me som amerikanen säger. Jag har intrycket att gemene man är tämligen nöjd med monopolets utbud, fast det är nog en allmän uppfattning att det är en smula dyrt där. I alla fall om man jämför med priserna i Hua Hin, Torremolinos, eller vart nu semesterkosan senast styrdes.
Även en hel del kommentatorer i nämnda tråd förefaller närmast lyriska över sakernas tillstånd och verkar inte alls emotse någon form av förändring med den minsta tillförsikt, och som kommentator i en FV-tråd får man väl anses befinna sig ett par rejäla snäpp upp på vinintressebarometern? Måhända hägrar ett strax därunder inkilat skikt vinintressenter av typen som ofta frekventerar de lokala Munskänkssektionerna - de som liksom önskar att de var mer intresserade än vad de är men inte har tid, ork eller geist att fördjupa sitt intresse?

Jag räknar mig själv som varande en, till gränsen mot besatthet snuddandes, entusiastisk vinnörd. Jag bor i en ort på den skånska landsbygden inte många kilometer från ett lokalt SB men har inte satt min fot på ett systembolagsgolv på länge. En handfull beställningar har gjorts de senaste åren men då har hustrun fått köra och hämta, som en ren principåtgärd. Systembolagets beställningssortiment har inte särskilt mycket som fångar mitt intresse. Jag är till exempel ohemult förtjust i nordpiemontesiska viner och vad vårt stolta monopol kan erbjuda i den vägen är så pinsamt marginellt att jag ska bespara dem smäleken att ens nämna det. Ungefär samma resultat erhålles vid en sökning efter någon som helst form av slank, ljusfruktig old-school-sangiovese eller dito -nebbiolo. Tillgängligheten på viner i naturvinssegmentet är närmast skrattretande vid en internationell jämförelse, såvida man inte bor i Stockholm och kan ta del av vad en knapp handfull importörer  där har att erbjuda, men som inte på några villkor kan tänka sig att skicka godbitarna till provinserna. Alla de här typerna av vin är för närvarande tämligen hett villebråd runt om i stora vinvärlden men av någon anledning förvägrade en svensk publik.

Såvida man inte riktar blicken annorstädes, vill säga. Som nämnts i FV-kommentarerna finns en lång rad europeiska näthandlare som är fantastiskt bra, både vad beträffar sortiment, prisnivå, service och inte minst kunnande. Skickar man iväg en fråga kan man i många fall räkna med ett uttömmande svar ganska omgående. Leveranserna sker oftast utan debacle och de flesta vi har haft att göra med har varit förvånansvärt smidiga och tillmötesgående och allt som oftast funnit en lösning vid någon form av reklamation - korkskada etc - eller något annat problem som uppstått. Här har nog de svenska uppkomlingarna en rejäl läxa att göra; botanisera i och granska exempelvis AtomwinesLobenbergs Gute Weines, Noblewines eller för de mera italofilt lagda: BaroloBrunellos, Carlo Merollis, Boller-Weines eller Superiores sortiment och upplägg. Där finns mycket att lära - inget tjafs om vin som investering, sentimentalt bullshit om att man gör mänskligheten en stor tjänst som tar hem de här makalösa vinerna eller att vinet passar förträffligt till "nötkött, mandelpotatis, rödlöksmarmelad och gräddsås" (vilket rött vin går egentligen fel där?).

Sedan finns det ju förstås det riktiga sättet att handla vin på: Safarin! Packa in familjen i kombin och styr mot bron med solen i nacken, när ni kommer upp på dansk mylla tar ni av vid Kastrupavfarten och smyger söderut för en avstickare till Dragør och BB-Vinimport innan ni tar sikte mot Byen via Amager Strandvej till Torvegade och Cibi e Vini. Därefter släpper man av resten av familjen på Strøget, Tivoli eller Zoo innan färden fortsätter till Österreich Vin, Le Papillon, Pétillant, Winewise/Terroiristen, Vinrosen och Kronevin för att sedan avslutas i de norra förorterna hos Carlo Merolli och Bergman Vinimport innan man rullar tillbaks till stan och plockar upp familjen igen. Det sortimentet som ni nyss täckt in finner knappt sitt motstycke i resten av vin-Europa, och roligt har ni (och resten av familjen) haft också!

lördag 2 februari 2013

Boca 2008 (Le Piane)


Dags för ny årgång av ett av mina absoluta favoritviner alla kategorier - Le Pianes Boca är något av det renaste, mest livfulla och eleganta som står att finna i nebbioloväg idag. Christoph Künzlis elfte årgång har höga förväntningar på sig och således mycket att leva upp till. Låt oss redan här och nu avslöja att 2008 inte lär göra någon besviken. Vi talar om extremt högklassig juice som levererar på en nivå som ytterst få Langhe-producenter är i närheten av, avseende renhet, elegans och sirlighet.

Men vad nu? Första lilla upphällda skvätten direkt vid öppnandet riktigt bjuder ut sig, formligen larmar och gör sig till, bankar på kastruller och skanderar "Här är jag!". Det här är ovanligt, Boca brukar behöva gott om tid och luft för att samla ihop sig och komma igång, liksom smygstarta och blomma ut undan för undan, särskilt vid den här synnerligen späda åldern. Det här behöver snarare tid och en rejäl vända på karaff för att lugna ner sig.

Men som det lugnar ner sig! När dammet lagt sig efter den initiala urladdningen möts vi av en otroligt elegant och mörk frukt som närmast kan liknas vid en riktigt blödande mogen bigarrå som doppats i smält Valrhona-choklad, mineraliska pustar av blod, järn och rabarber, supersnygga violtoner och en diskret fond av mandel och hasselnötter. Tanninerna är ungdomligt täta men finblästrade och ytterst salivinducerande medan syrorna är så ljuvligt ystra och pigga som de någonsin kan bli i det där svårdefinierade spektrumet mellan gul och orange citrus. Lång och gänglig eftersmak som liksom står och balanserar länge och väl på tungroten innan den till sist släpper greppet.

Givetvis en kompanjon av rang till lammfiléerna och den gräddkokta savoykålen men det här bälgar jag precis lika gärna i mig rakt av. Det är så oerhört gott och stimulerande på egen hand att jag börjar undra om det här egentligen är en årgång som är lönt att lagra? Den kommer med all säkerhet att utvecklas och mogna med grace men blir det bättre än så här? Fan vet. Gör er själva en tjänst och prova - Winewise och BaroloBrunello har 2008:an. Satans grymt vin!

Det har skrivits en del om Le Piane tidigare här på bloggen, för den som är nysgjerrig.