lördag 26 januari 2013

Esegesi Vallagarina Rosso 2006 (Eugenio Rosi)


Självklart inspirerade av Ingvars ihärdiga Rosi-rosningar den senaste tiden, och den läckra roséen Riflesso Rosa 2011 som vi njutit under veckan samt givetvis den sedan tidigare druckna och högeligen uppskattade Anisos 2008, fiskar vi upp en flaska av Bordeaux-interpretationen Esegesi 2006 ur gömmorna. För fakta om producenten och de här vinerna hänvisar jag utan ringaste förbehåll åter igen till Ingvar.

Det här är ett i alla avseenden mycket tätt och kraftfullt vin, men med en oklanderlig harmoni och samklang mellan de doft- och smakmässiga beståndsdelarna som det inte är särskilt ofta man råkar på - ett dansant kraftpaket. Definitivt inte utan bordelaisiska tangenter, där cedertoner och en distinkt cabernetnäsa är de mest uppenbara, men framför allt med en mycket generös och yppig fruktkärna som ståtar med en klart skinande italiensk härkomst genom sin bigarråsötma.

Tanninerna är propert sandiga och smaken rymmer fruktsötma och syrlighet som båda är definierade och synnerligen välslipade, men samtidigt så snyggt kalibrerade att de egentligen först ger sig till känna när de verkligen behövs, det vill säga när ryggbiffen och bearnaisen hamnar på tallriken. Då märker man vilken teamspelare det här egentligen är som oproblematiskt snittar köttets sälta och spjälkar fettet såväl som omsluter syran i den tämligen svårbemästrade såsen. Före och efter maten är Esegesi minst lika imponerande och mycket lätt att njuta av. Ingvar snackar om Bressan-nivå och det är bara att instämma.

Dessvärre synbarligen slutsålt hos Cibi e Vini men vi får sätta hoppet till att det trillar in nya årgångar, vad det lider.

söndag 20 januari 2013

Kvällens vin?


Vinosapien och BV-Ingvar har kommit till Sjörröd för samkväm och samling kring en rad spännande flaskor. Kvällens riktigt stora vinupplevelse ska visa sig vara en etikettlös, flaskjäst magnumflaska prosecco från Zanotto som Ingvar kånkat med sig på tåget hem från Veneto. Det här är så fruktansvärt charmigt, avväpnande och no-nonsense att de flesta andra av kvällens provade viner får ursäkta men det blir den anonyma bautaflaskan med kapsyl som diskussionerna hela tiden återvänder till. Fantastiskt vin, och förmodligen snart på väg till en über-hipp naturvinbar nära dig, som något av det trendigaste man kan ha i glaset?

Brunello di Montalcino Riserva Case Basse 2006 (Soldera) Här dricker vi storhet och historia. Efter vansinnesdådet i höstas när en före detta anställd hos Soldera i någon slags hämndaktion tömde ut sex årgångar och hela det existerande beståndet av världens främsta brunello, får vi på något sätt försöka leva med det faktum att vi till exempel aldrig kommer få möjligheten att smaka 2010:an, förmodligen ett av de bästa åren i mannaminne i Montalcino, av det här episka vinet. Kommer vi någonsin att få smaka en ny årgång från Case Basse med Gianfranco Soldera själv som kompositör, dirigent och solist? Minst sex år får vi i vilket fall som helst vänta.

2006:an är förstås gudomlig (och tack och lov korkfrisk!) med ett svårbeskrivligt djup i såväl doft som smak. Här finns utöver de gängse tre dimensionerna även en ytterst påtaglig tidsaxel. Det är förstås inget snack om att det här hade behövt ett antal år i flaska för att till fullo blomma ut, men det är lika fullt en stor sangioveseupplevelse här och nu. Ett sting av magi i vindrickarkarriären.


Berg-Schlossberg 2004 (Breuer)
SP68 Bianco 2010 (Occhipinti)
Grüner Veltliner Käferberg 2005 (Loimer)
Côtes du Jura 2008 (Domaine Macle)
Grüner Veltliner Sankt Georgen 2009 (Moric)


Soulà Le Casot de Mailles Banyuls 2004 (Magnier)
Nibiô Terre Rosse Monferrato Dolcetto 2007 (Cascina degli Ulivi)
Brunello di Montalcino Il Colles 2006 (Carli)
Brunello di Montalcino 2006 (Quercecchio)
Ruché di Castagnole Monferrato 2008 (Cascina Tavijn)


Montepulciano d'Abruzzo 2004 (Emidio Pepe)
Riflesso Rosa 2011 (Eugenio Rosi)
Nuits-Saint-Georges 2010 (Bertrand Machard de Gramont)
Blauer Wildbacher 2007 (Strohmeier)



Barolo Rocche 2006 (Brovia) Om vi för ett ögonblick ska bry oss om poäng, pokaler och plaketter så är Gallonis 96p för Brovias flaggskeppscru Rocche 2006 trots allt något som förpliktigar. Rocche dei Brovia i Castiglione Falletto är en 1,5 ha stor sydostvänd odling på 350 meters höjd, som till största delen består av sand och kalkrik lera. Brovia är en traditionell producent som låter sin barolo jäsa i cementtankar under 15-20 dagar och lagras i 30 hl-botti och just Rocchen är deras elegantaste vin.
Mycket smäcker och snygg barolo med finpulvriga tanniner i massor och en ung och pigg aromatik som fungerar finfint med den tryffel- och Karl Johanfyllda raviolin. Näsan är floral, nästan burgundisk, men 96 pinnar känns väldigt generöst. Galloni kallar den för en långdistanslöpare och vi väntar med att öppna resterande flaskor minst 5 år och ser vad som händer.

ps - Initierade omdömen om flera av vinerna hittar ni här.

fredag 11 januari 2013

Barbere från Monforte d'Alba


Bra barbera kan ha både ett och annat gemensamt med bra sangiovese: den sammetslena strukturen, den distinkta syrligheten, den klarröda och lätt slösande bärfrukten. Nota Bene - jag talar alltså inte om fruktförvanskade Spinetta-spektakel eller barriquebesudlad barbera a'la Braida-brädgård. Nej, jag talar om barbera odlad av människor som förstår den här druvans sanna storhet: som ackompanjatör, sällskap och ledsagare vid matbordet. Man snubblar i allmänhet på de bästa och matvänligaste barbera-upplevelserna i Monferrato, men kanske inte fullt lika ofta i Monforte?

För i Langhe får barbera, av förklarliga skäl, spela andrafiolen och det är långt från alla barolo-producenter som vet hur man handskas med druvan. Allt som oftast används barriquer och mer eller mindre våldsam urlakning under framställningen, inte sällan även av i övrigt sansade vinmakare, vilket får den här ekvilibristen att stupa handlöst ner i anonymitetens djupa dike. Producenter med silkesvantarna på, och med ett gott gehör, brukar dock lyckas ganska väl om årgången är gynnsam.

2007 och 2009 var två notoriskt heta somrar i Piemonte - inte optimalt för barbera - men medan 2007 var exceptionellt torr, var 2009 desto blötare under knoppnings- och blomningsperioden. Producenterna - Fenocchio och Paolo Conterno - är däremot två av Piemontes (och rentav Italiens) stabilaste och mest intressanta, varför vi korkar ur de båda flaskorna till torsdagslasagnen med god tillförsikt.

Barbera d'Alba Superiore 2009 (Fenocchio) Ung och frisk nos med massor av örter och prima rödfrukt. Syrorna är top notch och biter ifrån fint mellan varje tugga. Ingen idé att krångla med långa smaknoter här inte, en fullkomligt okomplicerad och rysligt läcker barbera i en närmast klockren årgång - köp och drick! 105 DKK hos Winewise i Köpenhamn.

Barbera d'Alba Ginestra 2007 (Paolo Conterno) Rikare och mörkare doft med bittermandel och kirsch. En både solmognare och flaskmognare barbera, god nu men var på sin absoluta topp för ett par år sedan. 2010:an känns som ett säkert kort och finns hos Boller Weine för €11.95.

lördag 5 januari 2013

Sagrantino di Montefalco 2005 (Antonelli)


Inspirerade (och påminda) av Più Rosso-Niels' entusiastiska lovord över Antonellis 2006:a, har vi fyllt på förråden av Montefalco Sagrantino och korkar upp en 2005:a till den fänkål/rosmarin/äpple-späckade porchettan ikväll.

Vi har njutit av Antonellis sagrantini förut och blir således inte förvånade när vi finner en klassiskt stram och ren old school-näsa, som visserligen känns mer stängd än vi kan minnas att den varit vid tidigare möten. En rejäl vända i karaffen senare upplevs den aningen öppnare men långt ifrån särskilt opulent eller extrovert. Snackar vi månne tunnelbeteende?

Men sicket matvin det här är! Tanninerna är monumentala, närmast av macho-karaktär, och faktiskt ganska svåra att ha att göra med om man inte snabbt som ögat introducerar dem för fröknarna fett och sälta, men så fort de sätts i arbete uppstår ljuv harmoni. Till och med de söta systrarna nykokt rödbeta och ugnsrostade rotfrukter får dem att smälta som en smörskulptur en julieftermiddag på Tahrirtorget.

Synd att det inte finns mer sagrantino i den här matvänliga stilen. För visst är det oftast antingen syltfrukt-, alkohol- eller ekmonster man får i glaset när man har med exempelvis Tabarrini eller Caprai att göra?

174 MUK hos Carlo Merolli.

Lagringsobjekt?

tisdag 1 januari 2013

Årets sista viner


Det vinösa nyårstemat här hemma var, hör och häpna; italienskt! Vi har aldrig varit mycket för det där halvfjolliga franska påfundet som bubblar och fräser likt nyuppslagen Seltzer, doftar brödjäst och halvbokna äpplen och i bästa fall smakar Samarin. Nej, en duglig franciacorta eller prosecco gör jobbet minst lika bra. Fokus istället på de rediga grejorna:


Tabui Barolo Riserva 2005 (Gemma) Två nya årgångar har anlänt av Carlo Merolli Selezione-riservorna från Cantine Gemma och vinmarkerna Marenca och Sorì Giblin i Serralunga. Vi är särskilt nyfikna på 2005 som Carlo utsett till lite av en "här-och-nu-barolo", taget i beaktan att det är en riserva vi talar om förstås. Stor, tät doft som beamar oss rakt ner till Langhe med sina intensiva toner av tryffel och rostade hasselnötter. Näsan är verkligen mäktig och  tryffelintensiteten bygger på ytterligare med lite luft då även en lite oljig prägel och ett moln av kamfer ansluter.
I munnen har vi onekligen Serralunga-struktur, men en alltigenom tillgänglig sådan. Syrorna är bra och frukten känns mörk och mogen men kanske en aning dovare än tidigare årgångar. Ett mycket elegant och pampigt uttryck och en barolo på toppnivå, men vi väntar med att fylla på tills vi har provat den förmodat mera lagringskrävande 2006:an. Finns hos Carlo Merolli.



Rosso di Montalcino 2009 (Cerbaiona - Diego Molinari) Efter juldagens måhända aningen svulstiga epopé, tillägnad den toscanska moderdruvan, går vi loss på ännu en strålande RdM. Diego Molinaris rosso är härligt rödfruktig och läskande men likafullt med en struktur och ryggrad som får mången brunelli att ställa sig i skamvrån. I ärlighetens namn så är nyårsmenyn, med sin oxfilé och murkelsås, kanske inte det här vinets omedelbara hemmaplan. Fast när jag på eftermiddagen smyger undan till ett lugnt hörn med en bit hembakat bröd, en ung gräsig olivolja och ett par skivor salami, då uppstår ljuv musik i samma ögonblick detta sköljs ner med en klunk Cerbaiona rosso.
Ännu en magisk sangiovese, i stort sett lika bra som 2008:an. Slutsålt hos BB-Vin, men det verkar finnas brunello 2006:or kvar...


Amarone della Valpolicella Classico 2005 (Le Ragose) Fin klassisk amarone som vilat upp sig på botti. Tät, mörk frukt omgiven av både sobra syror och tuggiga tanniner - här sitter matchningen med nyårsmaten perfekt. Pigg och livfull amarone långt ifrån de syradävna och fruktpumpade exemplaren som ockuperar SB-hyllorna runtom i Sverige, dessutom ett ypperligt kontemplationsvin. Finns hos Carlo Merolli.

Buon anno e felice anno nuovo!