Scarzello & Gaja 2005

Det här är ingen utstuderad "modern-vs-trad-barolo"- eller "stor-berömd-stjärnproducent-vs-småskalig-underdog-artigiano"-tuppfäktning, utan bara ett resultat av hustruns och mina lätt divergerande smakpreferenser. Vi skulle ha barolo till den fina kalvryggbiffen, så långt var allt frid och fröjd. Frågan var bara vilken, så vi gick helt sonika ut och valde varsin lämplig kandidat som vi sedan serverade blint för varandra.

Gajas viner är naturligtvis långt ifrån några moderna skräckexempel på hur man kan slakta den delikata nebbiolon och sminka eller förvanska den till oigenkännlighet. Tvärtom kan man med gott fog påstå att Gaja och Elio Altare väl är de barolo-/barbarescoproducenter som bär "barrique-och-rotofermentor"-fanan högst och stoltast i Piemonte. Angelo Gaja är dessutom den som introducerade det tidigare mer eller mindre okända begreppet drickbarhet i den piemontesiska vinvokabulären. Ett sent tillkommet tillskott i produktkatalogen är barolon Dagromis som hämtar sina druvor från två gårdar i La Morra respektive Serralunga d'Alba och har spenderat sitt första lagringsår på nya barriquer och resterande två på stora ekliggare.

Az.Agr.Scarzello är en betydligt blygsammare operation, belägen i downtown Barolo, med 5 hektar vinodlingar i bland annat Sarmassa. Sonen Federico har tagit över spakarna och kör vidare i ultratraditionell stil med lång macerationstid och 28-30 månader på väl inkörda botti. Man har en smakfilosofi för sin barolo där man vill att tanninerna ska vara distinkta och tydliga , men utan att elegansen och fräschören för den skull blir lidande. Har man någon gång besökt familjen Scarzello och suttit i deras provningsrum så förstår man att det vill till en hel del malle i vinerna för att bryta igenom den understundom kompakta rökridån som fadern i huset, Giuseppe - en veritabel skorsten, emellanåt lägger ut.

Båda vinerna är från 2005 - en årgång som det råder mycket delade meningar om och som har betecknats med allt från "drick nu" till "spara tio år" och till och med "undvik", på sina ställen. Vår erfarenhet är att väl valda producenter lyckades mycket bra det här året, om de plockade druvorna ett par dagar "för tidigt" och således undvek det ihållande regn som sedan satte in tidigt i september i Langhe, vill säga.

Låt oss börja dag 1 och vid matbordet - där barolo är skapad för att skina. Det är inte på något sätt uppenbart vilket vin som är vilket, när man sitter med två blinda glas vars innehåll bara är känt i ett av dem. Även om man hade vetat att ett av glasen skulle innehålla en Gaja-barolo hade det nog varit svårt att plocka ut vilket, så här på direkten. Första glaset har något angenämt och förföriskt över sig, där den ivriga amarenafrukten och de silkeslena tanninerna bildar en harmonisk förening med kalven, balsamicoreduktionen och rotfrukts- och kantarellgratängen. Glas 2 är däremot kärvare, nipsigare och lite omognare i munnen, men doften är fenomenal med ymnig, mörk frukt och en julkryddig och mandelmasseaktig rondör. Smaken vill dock inte riktigt spela med så in i kylen och låt karaffen vila över natten. Glas 1 njutes även efter middagen, men nog är det väl lite julmust- och Coca Cola-toner som lurar där i fonden?

Dag 2 hittar vi en yster jordgubbsfrukt som likt fågel Fenix reser sig ur glas 2 och fyller ut den tidigare så vresiga munupplevelsen på ett fint sätt. Syrorna, tanninerna och frukten har kommit i balans och det är plötsligt inget tvivel om att vi har med en ärketraditionell barolo att göra. Scarzellos Vigna Merenda 2005 behöver alltså luft, massor av luft, för att börja lira. Gajas Dagromis 2005, i glas 1, är däremot lite snipigare och kortare i tonen dagen efter. Inte lika munter och mån om att bjuda på sig själv som vid middagsbordet kvällen innan. Dock en mycket elegant och bra barolo i sin stil och det ska bli kul att nypa någon nollfyra och nollsexa framöver. Våra resterande Vigna Merenda 2005:or låter vi däremot vila ett bra tag tills vi ses igen.