måndag 26 november 2012

Eminent vinlördag i byen

BV-Ingvar har kallat till bloggarbonanza i Köpenhamn och när Ingvar kallar, då kommer man. De båda Billigt Vin-ambassadörerna Jörgen och Ingvar, tillsammans med Uppkorkat-Magnus och Lessrof med äkta hälft, har tjuvstartat med lunch på någon, i våra öron, smått suspekt frankofil inrättning emedan vi och Vinosapien, efter obligatorisk safari, sluter upp lite senare i Finn Klysners baghus på Rosenvængetsallé 29 i Fredriksberg.

 Finn Klysner

Finn driver sedan 1991 vinimportfirman DWC-Vin efter att tidigare varit ansluten som vinkonsult till både Italienska Handelskammaren ICE i Köpenhamn och Rom såväl som till Det Tyske Vininstitut i Köpenhamn och Mainz. Han har även skrivit ett par väl ansedda böcker i ämnena tyskt respektive italienskt vin och har åsikter om det mesta som rör vinets värld. DWC-Vins sortiment är omfattande med många stora och intressanta namn, uteslutande från Tyskland och Italien förstås. Dagens provning har Finn själv satt samman och visar sig innehålla enkom italienska viner, alla goda och intressanta och mer eller mindre ögonöppnande. Inga noter eller anteckningar fördes från min sida varför återgivningen sker i ett sken av reflektiva snapshots snarare än omfattande tasting notes.


Den inledande vita omgången bjöd på en lätt överrepresentation av friuliska viner - månne efter subtil lobbying av Ingvar? Ingen skada skedd, alla var friska, typiska och intressanta representanter för den här framstående vitvinsregionen. Sirchs Malvasia 2011 var en pigg, lätt blommig och mineralstinn fräsching som inte krävde några djupare analyser. Två stycken vermentino från DOC'n Colli di Luni, belägen i både Liguria och Toscana, och en Greco di Tufo klämdes dock bryskt in i Friuli-kavalkaden. Terenzuolas instegsvermentino av årgång 2011 kändes enkel, ren och ytterst molluskvänlig medan Fosso di Corsano 2011 från samma producent var komplexare med mera djup och aningen mera dämpad fräschör och mineralitet. Calafè Greco di Tufo 2009 var av det patenterat oljiga slaget och med dovare och gulare frukt än tidigare viner.

Ronco del Gnemiz' Chardonnay Sol 2004 hade ett lätt oxiderat anslag i nosen men med tämligen intakta syror i munnen, sin ålder till trots. Merois Friulano 2009 kändes pigg, välgjord och både druv- och traktstypisk men skulle visa sig blott agera förband till den ytterligt läckra Buri 2009 (Miani), av samma årgång, samma druva och odlad på bara ett rejält dolomitiskt pjäxkasts avstånd från varandra. Det här var första gången jag provat en Miani och Buri frammanar onekligen sinnebilden av vinmakeri på högsta nivå. Det här är rejält eleganta grejer som nog kan hålla sitt eget mot en och annan Puligny-Montrachet? Skulle vara kul att prova med lite mognad, så att faten fått sjunka in en aning.


Dags för rött och först ut är en gammal bekanting, åter igen från Friuli-Venezia Giulia: Croattos Clàs 2009 som är 100% merlot. Vi har tidigare druckit några flaskor av 2007:an och minns det som en tät tuffing med massor av det mesta. Även 2009 går i samma stil men med en ungdomligare vitalitet som tilltalar mig. En blind karaff kommer in och vi anar genast ett vin med mognad men med syror och tanniner som fortfarande är på tå. Vi får reda på att det rör sig om ett vin från Italiens största DOC - är vi någonstans i Toscana? Nej, Lombardiet och Oltrepò Pavese ska det vara och vinet är Vigne della Casona 1996 (Albani). Huvudsakligen croatina med lite barbera och kanske ett stänk uva rara. Aristokratiskt och myndigt vin. In kommer därefter en blålila och superextraherad bordeauxblandning från Veneto: Marcus 2007 (Marco Zambin) kommer från blott 7-åriga (!) stockar men framstår närmast som våldsam i sin extraktion och output. Mycket imponerande men inget som direkt tilltalar undertecknad.


När så en karaff med en transparent granatäppleröd vätska med tegeltingering äntrar scenen är det inte utan att man undrar hur Finn har tänkt. Hur ska den här till synes seniga stackaren kunna hävda sig efter den nyss närmast skedätna venetianen? Men jösses vad våra näsor blir långa! En bedårande nebbioloparfym av renaste slag - rosor och viol snarare än tjära och asfalt - skvallrar om en nordligt belägen växtplats för den här lite lynniga terroirförmedlaren. Tanninerna är nyponpudriga och syrorna sticker till fint på gom och tandkött. Vi får reda på att vi har en Gattinara 2006 (Mauro Franchino) bestående av 100% nebbiolo i glasen. Extremt old school och småskalig produktion på totalt 2400 flaskor. Det här är kul, och framför allt är det fantastiskt bra! Både Ronc di Vicos Titut Ros 2003 - en friulisk högextraherad merlot - och Tiezzos Brunello di Montalcino 2007 - en trad-brunello i mörkfruktig stil - hamnar dessvärre helt i skuggan av den här makalösa Gattinaran.

Eftermiddagen fortsätter i centrala Köpenhamn, på vinbaren Ved Stranden, där Fabio och Mie från Cibi e Vini under parollen Barricadieros vænner samlat ihop ett gäng entusiaster för en vertikalprovning 2001-2010 av producenten Auroras smått egensinniga vin Barricadiero. Vinet har genom åren successivt gått från att varit blott 75% montepulciano och resten cabernet sauvignon och merlot till att i sin senaste inkarnation (2010) bestå av 100% montepulciano och man lagrar på både stora och små fat av varierande ålder.

 Fabio Simoncini


Första glaset rymmer således årgång 2001 och vinet är oerhört bonnskt och rustikt med ladugård och dansk ostbutik i nosen och tuffa, kantiga tanniner i munnen. Den påföljande 2002:an visar sig, något otippat, vara den kanske elegantaste versionen i samlingen. Sandiga tanniner och en läskande munkänsla med en nobel doft där frukten fortfarande står rakryggad den svåra årgången till trots. 2003 upplever jag som bråkig och grovhuggen medan 2004 är klart elegantare. 2006 tävlar med 2002 om titeln best in show medan 2005 och framför allt 2007 är lite för mycket av allt. 2008 upplevs som lite för slät och snäll i sammanhanget men 2009 står ut som en arketypisk Barricadiero - går bra att dricka redan nu men klarar sig ett bra tag i källaren. 2010 sticker ut som alltför fatsöt men Vinosapien plockar fram kristallkulan och spår potentiella stordåd för den här årgången efter några års källarvila.

Fantastiskt trevlig provning och ett unikt tillfälle att jämföra och konstatera vilken enorm skillnad det faktiskt är mellan årgångarna hos ett hantverksmässigt framställt vin. Stort varmt tack till Fabio och Mie!


Mer initierade smaknoteringar och minnesbilder från lördagens sammanstrålning finner man här och här.

fredag 16 november 2012

Albe och Cucco


Det har väl knappast undgått någon baroloengagerad att det på sistone dykt upp "a new sheriff in town" i SB's ordinarie sortiment. Den tidigare allsmäktiga och enväldiga, och på senare år så trista och livlösa, basbarolon från Fontanafredda har fått lämna plats på de sterila och lysrörsbelysta bakelithyllorna åt Barolo Albe 2007 från G.D.Vajra. Vi tänker ge den här uppkomligen en rättvis chans att visa vad den går för och ställer den således blint bredvid Cascina Cuccos Vigna Cucco 2007. För övrigt den enda barolo 2007:an som numera står att finna i vår samling, förutom en handfull Giuseppe Rinaldi, vilket kanske säger något om vårt förhållande till den här årgången...

Båda vinerna är alltså sprungna ur den heta årgången 2007. Båda är också barn av den semimoderna baroloskolan och har fått vila på barriquer såväl som på botti. Vigna Cucco är ju vingårdsbetecknad och hämtar således sina druvor från just Vigna Cucco i Serralunga d'Alba medan Albe är en cuvée med druvmaterial från Aldo Vajras marker i Fossati, Bricco delle Viole, La Volta och Coste di Vergne i Comune di  Barolo. Man får väl anta att det dessutom rör sig om en viss kvantitet inköpta druvor, utöver de från de egna nebbiolodesignerade 10 hektaren, nu när man plötsligt ska skeppa 40000 pavor till det svenska monopolet?

Hustrun häller upp i mina två halvblinda glas, fast helt ärligt så känner jag igen Cascina Cucco i glas 2 tämligen direkt - mörkare frukt, tajtare och mycket kraftfullare tanniner. Glas 1, alltså Albe 2007, är däremot en vidöppen historia med högsta charmväxeln inlagd. Skön mellanröd fruktprofil med mycket av det mesta och en varm, inbjudande karaktär. Frisk och livfull i munnen med sköna syror och lågintensiva tanniner. Ruskigt drickbar och lätt att gilla - en mersmaksinducerande och betydligt bättre barolorepresentant i det fasta sortimentet än gamla dammiga Fontanafredda!

Vigna Cucco 2007 känns stram och seriös i jämförelse. Mörk, kryddig doft som släpper till först efter en bra stund i glaset. Tanninerna är unga, kraftiga - nästan råa. Det här kräver mat och presterar lysande till älgfärsbiffarna, helt annan harmoni när det får kämpa mot lite fett och sälta. Dock kan man med gott samvete låta dessa ligga ett gäng år. Albe 2007 ska man nog däremot inte lava upp drivor av i källaren - en typisk drick-nu-barolo och 189 SEK är ett bra pris. Vigna Cucco 2007 finns hos Carlo Merolli och kostar 179 MUK.

torsdag 15 november 2012

SP68 Bianco 2010 (Arianna Occhipinti)


Vad kan Arianna Occhipintis skalmacererade vita SP68 från det sydligaste av Sicilien, och faktiskt även av det vinodlande Europa, tänkas kunna ha gemensamt med den nyligen provade Anisos som ju är född och uppväxt i det allra nordligaste av Italien? Druvsorter, jordmån och breddgrad skiljer sig förstås kapitalt åt men produktionsmetoderna med förhållandevis lång skalkontakt, naturlig jäst och minimalt med svavel är likvärdiga, så en och annan orangevinsbelackare kanske ändå skulle kunna hävda att vinerna har fler likheter än olikheter?

Njaej, jag tror att man får vara rejält tondöv för att inte urskilja den jasmin- och kamomillbemängda moscatoparfymen, den liksom vitkalkiga mineraliteten och den otroligt lättsamma och läskande strukturen i SP68. Druvorna är den endogena albanello och den mer vitt spridda zibibbo - eller moscato di Alessandria, som vi också känner den som - som växt på 280 meters höjd över havet. Att musten är ofiltrerad och har fått ligga 15 dagar på skalen är inget som avslöjas vid en okulär besiktning - vätskan är nämligen klar och skir i ljust gul dress.

Doften är som sagt klart moscatodominerad - mer så än vi minns att 2009:an var - och sötaktig med honung, pomerans och bivax. Mycket fin sniff som nära nog skulle kunna lura iväg en på dessertvinsspåret. Smaken är däremot synnerligen torr och utjäst, ingen sötma så långt smaklökarna kan nå. Skön lätthet i steget, upprensande syror så det räcker och läskande mineralsälta. Ett vin man dricker mycket av - och gärna! Piggt, vitalt, poppigt och i mitt tycke mer personligt än röda SP68 2011.

Fler som har provat: här och här.

fredag 9 november 2012

Anisos 2008 (Eugenio Rosi)


Jag har förstått att en hel del av världens vinälskare och rutinerade vindrickare, som i övrigt mycket väl kan vara hängivna uppskattare av röda naturliga viner, allt som oftast har problem med skalmacererade vita viner. Den vanligaste kritiken eller invändningen är att man tycker att basala karaktärsdrag som druva och terroir kollras bort, för att istället ersättas med alltför tydliga smak- och doftmässiga spår av tillverkningsmetoden. Jag vet inte, är vinet välgjort och i balans tycker jag sällan detta är något problem. Visst finns det gott om oranga viner som är mer intressanta än goda, men Eugenio Rosis Anisos 2008 är definitivt INTE ett sådant.

Föredömligt detektivarbete av Ingvar ger vid handen att vi har att göra med 60% höghöjdsodlad pinot bianco della costa, 20% chardonnay och 20% nosiola som fått ligga på skalen i två månader och därefter lagrats ett år på botti. Riktigt bra och fyllig information om en hel del italienska druvor, exempelvis nosiola, finns förresten på gamla vinranksförsäljaren Chalmers Nurseries hemsida, för den som är intresserad.

Färgen är djupt gyllengul, som äppeljuice, och brygden är gnistrande klar. Dag ett plockar vi ut flaskan ur kylen, häller upp direkt och möts av ett lätt knutet vin. Efter lite luftning och bara ett par graders temperaturhöjning kan vi däremot lapa läckra toner av torkad frukt, suckat, honung och arrak som vilar på en grönäpplig och citrusfräsch bas. Smaken fyller ut fint med en kraftfullare frukt, väldigt snyggt avvägd syrlighet och en eftersmak som vilar kvar länge i gommen. Alkoholen (12%) är i stort sett omärklig och helhetsintrycket känns mycket samlat, elegant och njutbart.

Dag två och tre lyckas Anisos med konststycket att bli ännu mera komplett och fascinerande, med syror som kickar in både tvåans och treans växel. Renheten är frapperande med tanke på den omfattande skalmacerationen och den alltigenom naturliga och ickeinterventionistiska tillverkningsproceduren, som allt som oftast resulterar i en del funk och spektakulära sidotoner. Jag kommer närmast att tänka på Elisabetta Foradoris amforalagrade Fontanasanta Nosiola 2010, som visade upp en liknande ren och distinkt profil, fast efter längre luftning.

Det här sällar sig till årets favoriter, ett stort och ytterst personligt vin i min näsa och gom. Dessutom en utmärkt introduktion för den orangevinsnyfikne. Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.


torsdag 1 november 2012

Marzemino Trentino 2010 (Vilàr)


Marzemino från en halv hektars odling i Nogaredo på 200 meters höjd, strax norr om Lago di Garda. Direkt ur flaskan fylls glaset av bio-toner - krutrök, lite varm strykbräda och nydraget tändsticksplån - men efter en lätt luftning är det pur fägnad att sitta med näsan djupt nedstucken i glaset. Blå frukt och maraschiniparfym samsas med en pikant grönörtighet à la cabernet franc - fräscht och livligt så det förslår.

Munnen bjuds på en kärv men mogen frukt, som blåa och riktigt sötmogna plommon med ljust fruktkött och lite tanninbett i skalet. Behaglig men markant syrlighet, snäppet fräsigare än de flesta dolcetti men något mildare än dito grignolini. Klockrent trattoria-vin som fixar det mesta som ställs på bordet, lika gjuten som en bio-Chinon på en bistro i Paris. Måste fyllas på utav, subito!

89 DKK hos Cibi e Vini.