Och det är inte tu tal om den saken. Vi har att göra med en kanonårgång, med ett alltigenom väl utmognat druvmaterial från de här ganska högt belägna odlingarna, som solid grundplåt. Doften har fler lager, skikt och nivåer än de flesta andra 70-kronorsviner jag känner till. Här matas det fram både lite småsvettiga tamboskapstoner i samma sniff som man detekterar delikata krydderier från den nordafrikanska bazaaren, härligt knallröda jordgubbar i samma andetag som fjärran brasrök en nypande kall oktobermorgon. Tanninerna är tämligen tuffa och biter sig fast rejält på gom och tunga tills dess att man låter den första tuggan spaghetti carbonara anlöpa munhålan. Då genomgår vinet en radikal metamorfos där det liksom rundas av och slipas till. Från att ha upplevts en smula kargt och taggigt på solokvist, känns det plötsligt riktigt suave och easygoing med lite sällskap. Särskilt den subtila svartpepparhettan i carbonaran blir riktig kompis med il signore Sacra Vite.
Det här är fortfarande ett rungande klipp för sina 70 MUK hos Carlo Merolli, om man gillar terroirdrivna matviner med massor av karaktär, vill säga. Hoppas verkligen att det löser sig i framtiden med arvstvisten i släkten D'Angelo, som tydligen så här långt har ställt den mycket duktige vinmakaren Donato D'Angelo helt utanför företaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar