fredag 31 augusti 2012

Dolcetto d'Alba Monrobiolo Ruè 2008 (Bartolo Mascarello)


För den oinvigde kan säkert all denna vördnad och omsorg, med vilken man korkar ur en flaska enkel dolcetto eller barbera från någon piemontesisk ikonproducent - exempelvis Giuseppe Rinaldi, Cappellano eller Bartolo Mascarello, te sig en smula suspekt och kanske rentav löjligt överdriven. Ståltankslagrade vardagsviner i prisspannet €10-15 behöver man väl inte leta speciella tillfällen för att dricka? Men se det är just det man bör göra.

Det här är nämligen vinvärldens små guldklimpar som för en spottstyver släpper in oss i storheternas andäktiga katedral och som, trots att vinerna är enkla och gjorda för vardagsbruk, ändå tydligt visar på producentens fingertoppskänsla i hantverk och vägval. Vi kan tacka vår lyckliga stjärna för att landsbygden i Piemonte har starka agrarpastorala rötter och att det i alla tider varit små, självständiga lantbrukare som odlat och producerat vin här - sällan en Marchese eller Conte så långt ögat når - och därför nogsamt fortsatt att göra enkla endruveviner ämnade för snar, frekvent och allmän konsumtion. Tänk om DRC hade gjort en ståltankslagrad vardagsaligoté som gick att köpa för €15, eller om Screaming Eagle hade en stram, enkel och ren cabernet franc som kostade $17.99?

Bartolos, eller numer rättare sagt Maria Teresas, dolcetto är precis så ren, pur och nästan jungfruligt obesudlad som man ibland önskar att allt vin vore. Upplevelsen av att faktiskt dricka en klase krossade, pressade och jästa druvor är en som tyvärr alltför sällan kommer över en. Man behöver inte för en sekund tveka om att det är dolcetto, och därtill en riktigt bra sådan, man har i glaset. Inget att analysera eller konstra till, bara rätt och slätt ett underbart vin. Främsta tecknet på detta är väl när mina måttligt vinintresserade föräldrar tittar inom på en torsdagslasagne och utan att jag knystat ett ord om vad vi har i glasen, efter en klunk och med en mun utbrister: "Förbaskat gott vin, det här!"

Återigen verkar det löpa en närmast kusligt telepatisk brygga mellan de djupa Göingeskogarna och den midtjyska östkusten. Niels sörplade nämligen också en Bartolodolcetto igår.

fredag 24 augusti 2012

Barolo Cerrati 2004 (Cascina Cucco)


Visst ska man glänta på dörren in till fynd-stash-rummet och kanske rentav sprätta upp en låda med jämna mellanrum. Och visst bör man kunna få tummarna loss och skriva någon rad om vad som hänt med vinet i fråga sedan sist, med jämna eller ojämna mellanrum. Det är bara det att skulle man skriva om VARJE öppnad flaska barolo, i någon inkarnation, från Cascina Cucco så vore den här bloggen etter traggigare än vad den redan är.

Cerrati 2004 är närmast legendarisk i den svenska vinbloggosfären vid det här laget. Det drog en synkroniserad våg av Cascina Cucco-feber över landet för pass tre år sedan, när Carlo Merolli närmast skänkte bort den här ambrosian från en kanonårgång för ynka 132DKK. Det organiserades och anordnades gruppekøb-turer där bilar bräddfylldes med Cerrati-04 som sedan distribuerades till den barolodehydrerade svenska populationen som sedermera fyllde sina lador med dessa välsignade lådor. Och det roliga i kråksången var att i stort sett alla var överens om att det här var en för j-la bra barolo!

Även vi var förstås med på tåget och köpte på oss rejält av den här årgången, och har också provat av den med hyfsat jämna mellanrum. Det kommer därför inte som någon chock när man återigen kan konstatera att det här är en himmelsk, ljuvlig och nära nog orgastiskt njutbar nebbiolo! Solitt koncentrerad näsa med allt gott en välpackad barolopåse kan tänkas rymma. Till och med direkt ur flaskan poppar och spritter det av serralungiska markörer som ber oss att knäppa på fyrpunktsbältet och njuta av resan som förestår. Med lite luft samlar förstås allt ihop sig och blir ännu mer komplett, fast någon påtaglig mognadsutveckling kan vi inte direkt detektera.

Det är möjligen i munnen som jag tycker mig få en lite mjukare, rundare och lenare upplevelse än vid tidigare möten med den här barolon, men då är vi nog inne på hårklyverier. Det är hur som helst alltid svårt med "mentala" A/B-tester. Munnen fylls ut rejält av en mörk och mullrande frukt och en sammetstät tanninmatta, men den här juicen lyckas på något märkligt sätt hålla sig saftig och extremt klunkbar flaskan igenom. En flaska som för övrigt tar slut på strax under a NY minute...

Som FV är inne på så kan det möjligen vara en liten portion glatt återseende med i bilden, men i vårt fall tycker jag att vi har upprätthållit en så pass tät och frekvent kontakt med nollfyran att vi med viss objektiv emfas åter kan konstatera att det här rätt och slätt är en löjligt bra barolo. Mat? Visst - en köttabit, kantareller, lite grädde. Men det går faktiskt exakt lika bra utan.

Fler som provat Cucco-barolo i någon skepnad den senaste tiden, och dessutom berättat om det, hittar man här och här.

söndag 19 augusti 2012

La Battagliola Lambrusco di Grasparossa 2010


Allt emedan man förtvivlat verkar försöka hålla värmen med barolo, såväl i vår nordligt avlägsna huvudstad som ute vid den så ofta stormanlupna Skälderviken, får vi här inne i det ångande inlandsklimatet plocka fram det allra mest läskande vi kan komma på för att svalka oss, i den heta sensommarkvällen.

Vi har trots ihärdiga påtryckningar från hovleverantören faktiskt inte fyllt på lambruscoreserverna i år, utan dekapiterar ikväll den sista av fjolårets erövringar. Och det här verkar vara en lambrusco som tål att ligga ett tag ännu. Skummet är livligt och så där intensivt lilarött så att Vanish Oxy Action-flaskan nästan springer och gömmer sig.

Frukten är polpös och bitig med mörkröda och blålila skogsbär och syrorna sprätter fint på tungan. Mycket läcker lambrusco med komplexitet nog för att avnjutas på egen hand men som naturligtvis regerar vid matbordet. Fler som är sålda på La Battagliola här och här.

tisdag 14 augusti 2012

Två typiska no-bells-and-whistles-kinda-chianti


Letar man efter den där riktigt lättsörplade och törstsläckande typen av chianti som funkar till nästan allt man kan tänka sig i matväg så är Selvapianas Chianti Rufina 2010 definitivt ett gott val. Här bjuds man en frukt som utstrålar solvarm mognad men samtidigt har en skön lätthet i steget och syror som beredvilligt mönstrar på och direkt anmäler sin arbetsiver. Detta är en rak, hederlig och välgjord Chianti Rufina med en lätt kärnbitterhet som busar till helhetsintrycket en smula men inget att nagelfara eller skrutinera, bara att dra i sig rejäla klunkar av. Ska bli spännande att följa Toscana-tiorna efter hand som de rullas ut. (Otto Suenson i Köpenhamn)


Il Molino di Graces Chianti Classico 2007 är 100% sangiovese där en tredjedel av musten vardera under 11 månaders lagring befunnit sig i rostfria ståltankar, slavonska botti och begagnade barriques. Egendomen är ung och det har satsats rejält från första början på en bra produktionsanläggning och på att hitta fina marker runtomkring Panzano.

IMdG's stil är en inte helt ovanlig balansgång med både en slags nutida anklang och samtidigt med rötterna djupt nedborrade i terroiren. Mörkare frukt, slånbärssläta tanniner och aningens mera dämpade syror. Även här har vi att göra med ett riktigt trevligt matvin och med en sangiovese som andas kvalitet. No frills, no fuzz bara gott, rent och användbart. (BB Vin i Dragør)

måndag 6 augusti 2012

Ingvar på besök


Vi har lockat in Ingvar till det skånska inlandets varma och omslutande famn, ur blåshålet där borta på Bjärehalvön, för att spendera söndagseftermiddagen tillsammans med oss och gå loss på en handfull spännande flaskor.

Petite Arvine 2010 (Les Crêtes) är först ut och ett välbekant vin för oss, men Ingvar har mig veterligen aldrig smakat Les Crêtes' variant tidigare. Han gissar ung riesling ganska direkt vilket ju är rätt gissat, trots att det är helt fel, eftersom likheterna mellan det här vinet och en purung och frisk riesling är många. Syrorna sjunger fyrstruket och frukten skriker citrus av alla tänkbara slag - grapefrukt, lime och citron. Enormt upprensande och uppfriskande men trots allt med en ganska seriös profil. Ett mycket läckert och användbart vin och ett måste i varje välutrustad källare.


Il Mio Malvasia 2008 (Donati Camillo) är en malvasia dell' Emilia som är lätt frizzante och presenterar sig till att börja med som ett unket och stängt naturvin, fast med en tämligen distinkt malvasiaparfym som enda egentliga vitala komponent. I munnen har en bitterhet och beska tagit överhanden och allt känns egentligen ganska trist och passé. MEN, efter en natt i kylen har det hänt märkvärdiga saker: Ikväll känns det som om allt har satt sig - beskan är införlivad i den munfyllande persikofrukten och doft såväl som smak har öppnat upp sig och harmonierar på ett föredömligt sätt. Väl kylt (ensiffrigt) är det här hur njutbart och läskande som helst och i takt med att temperaturen stiger förvandlas det till ett veritabelt sniffarvin. Ett närmast osannolikt förvandlingsnummer. Och det skulle inte sluta där, skulle det visa sig:


Fontanasanta Nosiola 2010 (Foradori) är Elisabetta Foradoris amforajästa nosiola. Ett förbluffande ljust och klart vin - nästan canvasgult - sin långa skalmaceration till trots. Här bjuds vi, tvärtemot malvasian, på en hyperintensiv doft direkt ur flaskan. En skarp och ettrig ton av nagellack lägrar glaset och vill inte släppa greppet. Även i munnen är allt överstyr, överhuvudtaget ingen balans att tala om initialt. MEN, efter bara någon timme i glaset har vi att göra med ett helt annat vin. Vi talar elegans och chablis-lika syror och en renhet som bara växer och breder ut sig. Efter ytterligare någon timme har den fula ankungen sannerligen förvandlats till en skön svan. Imponerande komplexitet med både fruktrondör, stringenta väldefinierade syror och friskhet i massor. Förmodligen årets vita vin, för min del!

Efter det här konststycket kommer vi att diskutera hur det gått till vid provningen inför det beryktade "naturvinssläppet" tidigare i år. Foradoris Fontanasanta Manzoni Bianco fick ju då, i likhet med de flesta andra naturvinerna, ett minst sagt ljumt mottagande av den svenska vinprovareliten. Ger man vinerna överhuvudtaget någon chans att veckla ut sig vid den här typen av löpande-bandprovningar? Hade vi pop-n'-pourat kvällens nosiola och stannat vid det första intrycket, hade vi förmodligen vaskat skiten...


Villa Horta Vespolina 2009 (A.V di Cantalupo) En ren vespolina som inte beter sig riktigt som jag förväntar mig. Här finns inga direkta hallon och jordgubbar och annat skirt och klart. Här är snarare frukten mörkblå och doften riktigt kryddig med kanel, salvia och pomerans. Inte särdeles mycket tanniner - även om Ingvar hävdar motsatsen - men bra syror och fyllighet. OK, utan att lämna några bestående intryck.


Champ Levat Mondeuse (Jean-Yves Péron) Första gången vi har mondeuse från Savoie i glaset. Doften är cabernet franc-grön med stråk av peppar, curry och libbsticka. Syrorna är skoningslösa, rentav jobbiga - jösses Amalia! En rejäl bit gruyere gör dock jobbet och plockar raskt ner vinet på mattan igen. Ganska kul bygge men syrligheten klingar hårt, nästan metalliskt vilket ger en lite oangenäm helhetsbild. Mat - fett och sälta - är ett absolut måste för att överhuvudtaget få ner det här.


Langhe Nebbiolo 2009 (Giuseppe Rinaldi) Herre min låda, vad bra det här är! Utan konkurrens vår bästa flaska av det här vinet hittills. Makalös näsa med hela trad-nebba-paketet som bara matar ut godsaker att smeka näsväggarna med. Superfokuserad mun där allt sitter på exakt rätt plats, som en riktigt bra symfoniorkester. Och det skummaste av allt: Vi har bara en ung Langhe nebbiolo i glaset...


Ghemme 2001 (A.V di Cantalupo) Skönt mogen nebbiolonäsa med tryffel, tryffel och tryffel. En del läder och buljong samt ett fång rosor och en knippe violer får också plats på tåget. Tanninerna är däremot riktigt på bettet och nafsar hej vilt på tunga, kinder och gom. En lite disharmonisk mognadsprofil där doftupplevelsen inte överensstämmer med munkänslan. Gott men spretigt.


Rosso 2008 (Edi Kante) Edi Kante var den förste som började buteljera sina viner i Carso, Friuli på åttiotalet. Läs om Ingvars besök på gården här. Rosson är ett mycket njutbart vin i en lite avrundad stil med en ymnig och inbjudande frukt och en elegant mineralisk pendang. Druvblandningen förmodas bestå av terrano, cabernet sauvignon och merlot. Mycket nordostitaliensk i sin stil och med en robust aura av kvalitet svävande över glaset.