lördag 28 juli 2012

Barolo Bussia Munie Riserva 2005 (Franco Conterno)


Det finns inget som läskar som en ung Monforte-riserva i den extremt klibbiga 30-gradiga skånska sensommarhettan - eller..? Jodå, nog kunde man haft något mer svalkande i glasen en dag som denna, men Piemonte-abstinensen blev plötsligt för svår så vi bestämde oss för att skaka liv i en flaska av en producent som alltid lyckas få våra ögonvrår att bli fuktiga och våra mungipor att levitera.

Den som påstår att det inte gjordes någon bra barolo 2005 kan ställa sig i skamvrån direkt. Det här är lysande, möjligtvis något nanosnäpp under nollfyran i intensitet och med en aningens mer välkomnande struktur. Här finns en direkthet, en sorglöshet och en slags lätthet i steget som gör den här riservan livsfarligt lättdrucken. Vi befinner oss så långt från ett provningsvin, eller utställningsvin, man kan komma - här är ärmarna uppkavlade och den närmast lutherska arbetsivern på topp. Vår saltimbocca och våra ugnsrostade och rosmarinfrotterade gammelpotatisar tas om hand och exekveras på förnämligaste sätt. Och faktiskt; det här är rentav ett läskande och ytterst ämabelt vin även i den här tryckande högsommarvärmen.

Franco Conterno gör traditionell barolo med hjärtat. Här finns en rustik och jordnära elegans och en självklarhet i vinerna, av ett slag  som man sällan råkar på annars. Nästgårdsgrannen Claudio Fenocchio är ett annat exempel på en vinmakare av det här slaget, vars viner liksom lyckas sjunga Rossini-arior samtidigt som de taktfast stampar vänsterfoten till en slags pepsk rotblues och vecklar ut ekvilibristiska Bud Powell-linjer med högerhanden. Supersimultankapacitiva viner där den största skillnaden är att Franco Conternos barolo ofta känns mer tillgängliga vid lägre ålder. Ett faktum som kan ha en del av sin förklaring i bruket av medelstora fat (15-25 hl) medan Fenocchio använder sig uteslutande av stora (50-60 hl). I vilket fall som helst; det är något magiskt med Bussia Sottana...

Mer Franco Conterno-läsning för den hugade finns här.


Rosso di Montalcino 2009 (Slight return)


2009 blev ingen höjdare i Toscana i allmänhet och Montalcino i synnerhet. Alldeles för varmt och regnfattigt - lite som 2012 också ser ut att bli om inte värmeböljan och torkan snart släpper sitt envetna grepp där nere. Exempelvis Salvioni avstod att göra någon brunello 2009 då han helt enkelt inte ansåg druvmaterialet vara tillräckligt lagringsdugligt. Desto bättre druvor att kasta i rosson, således! Vi har tidigare tjusats av ett gäng rosso-09:or så det är med stor tillförsikt vi öppnar de här båda exemplaren.



Rosso di Montalcino 2009 (Il Poggione) Storproducenten Il Poggione (ca 125 ha) brukar kunna hålla en hög och jämn kvalitet och kommer förstås säkert att trycka ut sin brunello 2009. Rosson har till viss del fått ligga på använda barriques. Doften är initialt väldigt stängd och fataromerna är faktiskt de attribut som gör mest väsen av sig. Efter en natt i kyl och 2/3-fylld flaska har frukten fått en helt annan fart och man njuter både solvarma jordgubbar och spänstig stenfruktsparfym. I munnen är syrorna av midjehöjd och en del tanniner sticker till på tandkött och gom. En tämligen generisk rosso, förvisso korrekt och smaklig, men lite för oengagerande för att det ska bli tal om återköp. 135 DKK hos Otto Suenson i Kpnhm.


Rosso di Montalcino 2009 (Cerbaiona) Vi har fallit pladask för Diego Molinaris Rosso 2008 vid ett flertal tillfällen så förväntningarna är skyhöga på den här 09:an. Tyvärr har vi nog att göra med en kass flaska för jag känner inte igen mig alls. Knutet, ogint och knastvärt. Inte minsta spår av de djupa doftlagerna eller den slösande tjockfruktigheten som vi älskat så i 08:orna. Smygkork? Vi sätter vårt hopp till att våra resterande 5 flaskor har ett skönare anlete att visa upp. 189 DKK hos BB- Vin i Dragør.

lördag 21 juli 2012

Moscato Giallo 2009 (IASMA)

Couscous, spiskummin, äppelmynta, yoghurt, kanel, kyckling, hummus, citron, ingefära... Den sydmediterrana, nordafrikanska eller för den delen "mellanösterliga", smakpaletten är inte helt enkel att matcha med vin. En marockan eller libanes skulle förmodligen skaka på huvudet åt våra valhänta försök att åstadkomma något autentiskt från de här delarna av världen, liksom vi suckar tungt åt alla vulgära ragùer med grädde och ketchup som rörs ihop i de svenska köken, men riktigt gott, fräscht och en smula nykommet är det här trots allt.

Åter till vinproblematiken: Något vitt känns gjutet, något relativt syradämpat och gärna lite parfymerat, fast helst utan påtaglig restsötma - finns det? Jodå, en moscato giallo från Trentino måste vara svaret på den tabouleh-, meze-, tajine- och couscous-kompatibla vingåtan!


Och jägar'n anamma om inte min jakthundslika sensorik och närmast utomjordiska perceptionsförmåga återigen vinner nya triumfer. Okej, jag tar kanske i så jag klöks, men jag tycker faktiskt att det här är en match making av guds nåde där den jasmin- och rosenmättade sydtyrolaren formligen omfamnar den kryddiga och lite syrliga nordafrikanska cousinen med sina vaxiga honungstoner och sin nässelgröna fräschör. Syrorna befinner sig i mellanregistret och i munnen känns frukten lika delar gulmogen och vitblommig. Det här skulle kunna vara en faderskapstvist mellan sauvignon blanc och viogner men där modern helt klart heter Moscato Bianco. Superkul druva, perfekt matmatchning och vad beträffar San Michele-Institutet? - You can't go wrong with that shit! 


Carlo Merolli, naturalmente - 94 MUK. Più Rosso-Niels har också smakat och gillat.




Amerikansk pinot noir kan inte precis räknas som hemmaplan för vår del. Våra tidigare erfarenheter begränsar sig till någon enstaka Ojai Bien Nacido och en eller annan Au Bon Climat, och låt oss säga att de exemplaren inte varit riktigt uppför vår gata. Men det här: Calera Pinot Noir 2009, är något helt annat! Rik och ymnig näsa med såväl floral elegans som riktigt skinande klarröd bärfrukt. Frankofilen tipsade i höstas och hade då fått korn på en aning malolaktisk smörkola som spökade men det är inget som går att störa sig på just nu. Rent och distinkt med syror som snittar fint och skarpt som nyslipat damaskerat stål, och en vacker hallonnickel som sakta smälter ut på tungan. Ner med det rejält i temperatur och man kan njuta det som det är - full leverans på instegsnivå = toppklass!


SB via Johan Lidby - 199 SEK.

onsdag 18 juli 2012

Nibiô Terre Rosse 2007 (Cascina degli Ulivi)


Cascina degli Ulivi's grundare Stefano Bellotti tillhör biodynamipartisanerna i vinvärlden. På sjuttiotalet tog han över en gammal sliten gård utanför Novi Ligure i sydöstra Piemonte, som föräldrarna hade köpt efter kriget men som de sedan bara hade låtit stå och förfalla. Han bestämde sig för att leva bondelivet fullt ut, efter att ha bott i Genova under sin uppväxt, och började odla allt han kunde komma på för att bli självförsörjande. Snart upptäckte han att den karga jorden på slätten söder om Alessandria var svår att tämja och att det enda som egentligen trivdes där var vinrankorna.

Bruket av kemiska gödnings- och bekämpningsmedel var vid denna tid vedertaget modus operandi men Bellotti såg med skeptiska ögon på hur odlarna hamnade i industrins våld och hur man hela tiden plågade livet ur jordarna för att maximera produktionen. 1981 hade han ställt om till helt organisk odling och några år senare blev gården biodynamisk. Liksom många andra biodynamiker är Stefano Bellotti en pragmatiker som vidhåller att man inte har att göra med någon religion eller mirakelkur av något slag. Allting bygger på att hjälpa jorden man odlar att förbli frisk och levande, är den inte det så kvittar det vilka metoder man använder sig av.

"Somliga kritiserar oss för att vara för esoteriska. Jo, biodynamiska metoder ÄR esoteriska! Nästan allt vi gör är esoteriskt, eftersom vetenskapen inte klarar av att förklara allt." Och varför ska allting nödvändigtvis vara så förtvivlat vetenskapligt bevisat, så fort det har med vin att göra?

Nibiô är namnet på den ovanliga rödstjälkiga dolcettoklon som är endogen för Gaviregionen. Druvorna är väldigt små vilket resulterar i en osedvanligt tanninrik och lagringsduglig dolcetto. Bara vid blotta anblicken av Nibiô Terre Rosse 2007 kan vi konstatera att vi inte har att göra med någon "vanlig" dolcetto - tätt, lite lätt grimmigt och massivt rödblålila. Doften har helt klart sin utgångspunkt i, så att säga: tillverkningsmetoden med ett omisskännligt "naturvinssignalement" där lite funk och skit under naglarna liksom hör till. Den tålmodige belönas dock rikligt för när de initiala pustarna vädrats ut sitter vi där med en ljuvligt intensiv körsbärspolpa omgärdad av en gnistrande mineralitet.

Visst finns det tanniner, men av den riktigt finpulvriga, nästan kritiga, sorten. Mörk och mustig frukt och en skönt avvägd syrlighet ger bredd och djup åt essensen. En lång och tänkvärd eftersmak utgör kronan på verket. Jag gillar det här skarpt - iper-rustico och iper-rinfrescante! Köpt hos Rosforth i Kpnhm.

söndag 15 juli 2012

M & S Ogier - Côte-Rôtie (Allons enfants de la Patrie...)

Le Quatorze Juillet känns som ett synnerligen väl valt datum att gå fullständig ickeitaliensk bärsärk, och ta sig an en serie viner från Côte-Rôtie-producenten Domaine M & S Ogier. Nordrhôneaficionadosarna J & H har besökt gården och tjusats av såväl vinerna som frun på domänen, som för övrigt kommer från Tyringe...

Stephane Ogiers familj har sedan flera generationer tillbaka sina bopålar djupt nedborrade i Ampuis. Fadern började göra vin i eget namn 1983, efter att tidigare ha sålt sina druvor till Chapoutier och Guigal. De ursprungliga 3 hektaren i Côte-Rôtie har efterhand utökats med 6 ha i Tupin Semons, 1,5 ha i Seyssuel och knappa 2 ha i Condrieu. Stephane är vinutbildad i Bourgogne och har vad jag skulle vilja bedöma som en modern eller nutida vinmakarinriktning som bland annat innefattar minimala uttag, överpumpning, temperaturkontrollerad jäsning och 228 l-bourgognefat.


Condrieu 2008 - Först en söt tramineraktig parfym som lyckas hålla sig på rätt kant utan att tippa över. Sedan kommer smörigheten, acaciahonungen och den viskösa viogner-känslan som på något förunderligt sätt  lyckas göra sig påmind även i nosen. Syrorna är mjuka och inbjudande, nästan mogna. Fylligheten är påtaglig och sprätter iväg hinkvis med gul frukt. Mycket läckert, förmodligen den angenämaste Condrieu vi smakat, vilket kanske i och för sig inte säger så mycket då viogner inte precis är någon stapeldruva här hemma. (ca €30 ex-cellar)


Le Temps Est Venu 2010 - Det senaste tillskottet i katalogen kommer från den nybildade kommunappellationen Plan de Dieu. 80% grenache och 20% syrah som fått jäsa och ligga på ståltank. Mycket livlig bärfrukt i det mörkare spektrumet med blåbär och lingon. Lätt, fräscht och slankt i munnen med mineraliska accenter som gör att det känns ljuvligt rent och okonstlat. Hög charmfaktor! (ca €8 ex-cellar)


Syrah d'Ogier 2009 - Här antar vi att vi har att göra med unga stockar från oklassade gårdar och ett varmt år. En mycket yppig och fruktframåt näsa med jordgubbskompott och lite snyggt brända syrahtoner strösslade över. Lite yvig i munnen med sin voluminösa frukt och sin diskreta grapefruktsskalbeska som bråkar lite. Det här lämnar begrepp som elegans och slankhet därhän, men är icke desto mindre en mycket skön och avslappnad syrahtolkning av typen som man gärna träffar igen. (ca €8,50 ex-cellar)


Côte-Rôtie 2007 - Då serveringsordningen var blind hamnade Côte-Rôtien redan som trea bland de röda vinerna. Det i stort sett opaque glaset pulserar av läder, brasrök, viol och mörk mörk frukt - plommon, sviskon och nästan söndermognade björnbär. Munnen känns mycket samlad, med nära nog laserstrålefokus etsas Côte-Rôtie-signaturen i gommen. Stramt och seriöst men ändå generöst och mäktigt. Stort vin, i alla bemärkelser. (ca €40 ex-cellar)


La Rosine Syrah 2010 - Ett VdP som fått ligga 8 månader på barriques. Kryddigt, nästan grönörtigt med en ganska lätt och synbarligen enkel struktur - i varje fall såhär direkt efter den maffiga C-R'n. Djupt floralt med massor av viol och svala myntapustar som skänker fräschör. Helt OK men minst begärligt av de här vinerna. (ca €13,50 ex-cellar)


Saint-Joseph 2009 - Andra årgången av Ogiers St-Joseph, med druvor från det i appellationen nordliga Malleval. En mycket djup och kraftfull frukt som beledsagas av finstämda toner av mandelmassa. Mycket kraft även i munnen men inte utan fräschör och allt som allt känns helheten väl balanserad. Förmodligen en tämligen rak och lättgillad St-Joseph. (ca €16 ex-cellar)

Rasande imponerande samling viner från en vinmakare som helt klart vet vad han sysslar med. Snygg och personlig signatur på vinerna rakt igenom, men ändå med druv-, områdes- och terroirtypicitet så att det räcker och blir över. Lite mer om Stephane Ogier och hans viner finns att läsa här.

torsdag 12 juli 2012

PdB 2004 & 2006


Vi försöker kolla av de här två årgångarna med jämna mellanrum. Vi har faktiskt inte köpt någon PdB-normale av senare årgång än de här båda, som vi å andra sidan handlade på oss friskt utav när Philipson slumpade ut dem - bättre hundrakronorsvin tror jag inte världen skådat, varken förr eller senare. 2008 borde ha potential att kunna matcha 04:an och 06:an så den får man väl hålla utkik efter, men hur blev det med riservorna 2008?

2004:an andas fluffig mognad och mjuk mörk frukt. Inte på något sätt långt skriden mognad förstås, utan den befinner sig bara i en varm och omfamnande fas just nu, där alla element håller på att finna sin plats och liksom sätta sig. Generösa toner av ljummen tryffel och rikligt med knallmogna bigarråer i nosen och en jämnt slipad tanninyta som lägrar tänder och tandkött, tillsammans med en lång fin eftersmak. Mycket bra och hustruns favorit.

2006:an är lite bråkigare och samtidigt charmigare med kaxig rödfrukt som känns juvenil men på samma gång rasande vital och intensiv. Även här känner man tydliga tryffelpuffar och bigarråerna klingar närmast ut i amarena och maraschino. Mineraliteten känns lite tydligare här med en torr kalkig ton och en distinkt sälta. Syrorna är mer av det nypiga slaget och tanninerna en smula råare. Underbart gott nu, och med en mycket lovande framtid. Mitt klara val ikväll, och särskilt till kalvsteken med trattkantarellsås.


måndag 9 juli 2012

Ikappkomningspost

Det märks att man kickat in semester-mode. Det dricks med andra ord för närvarande betydligt fler viner än det skrivs om. Dags således för en snabb rekollektion avseende veckan som gick med ett urval av spridda noter.


Celebert besök här hemma i form av familjen Finare Vinare och familjen Vinosapien renderade i en försvarlig samling provade viner, såväl som en ytterst trevlig, gemytlig och kul kväll. Min strategi för kvällen var att sätta ribban direkt med Cascina degli Ulivis skalmacererade cortese. Det här kan väl ändå ingen normal människa pricka, i ett helblint glas? Vinosapien tar två snabba sniff och säger: "Svårt det här. Det påminner förstås om den där cortesen vi provade på Fri Vin härförleden."


Filagnotti 2009 (Casina degli Ulivi) har markerade toner av aprikos och linolja i nosen och med nästan rödbäriga fruktsyror och en diskret tanninstruktur i munnen. En tämligen intensiv doft och en för vintypen relativt snäll smakbild, således. Förträffligt till feta korvar och milda hårdostar, likaväl som till en panerad steksill och ett fluffigt gammelpotatismos med rårörda lingon. För 120DKK hos Rosforth & Rosforth i Kpnhm köper jag mer än gärna det här igen. "Butiken" är en upplevelse i sig själv: en trång dörr och en port under Knippelsbro vid Asiatisk Plads, ett halvhjärtat stenkast från  Udenrigsministeriet. Fri parkering!


Kvällens röda homerun var tvivelsutan Rosso di Montalcino 2008 (Cerbaiona). Makalös botti-lagrad sangiovese när den är som bäst. Massor av lager och skikt att utforska i doften, sin ungdom till trots. Munnen är kraftfull och elegant med juvenila tanniner såväl som ett digert djup i frukten, som man vanligtvis måste upp i högsta brunelloklass för att finna motstycke till. Läppsmackande gott på egen hand och får den annars så eleganta Brunello di Montalcino 2005 (La Pieve) att kännas en smula ovig och baktung. Cerbaionas RdM finns i årgång 2009 hos BB-Vin och går loss på två danska hundringar.


Det dracks en hel del annat varav somligt kan läsas om här. Ett vin som FV hade med sig, och som var en mycket trevlig bekantskap, var Menetou-Salon 2010 (Dom. Philippe Gilbert). Underbart skirt och rödbetsrött strålar det i glaset. Det här är kristallklar, alpbäcksren och violdrypande pinot noir från Loire. Hur underbart som helst och efter ett dygn i öppnad flaska tillförs ytterligare en dimension med mosade smultron och karsk vinbärsfrukt. Enda lite bittra eftersmaken är att det tydligen inte finns tillgängligt utanför Hufvudstaden. Någon som har koll på Danmark? Såvida inte Vinik kan tänka sig att skeppa åtminstone obrutna 6-pack utanför tullarna, vill säga?


Inspirerade av friskheten och lättheten hos nyss nämnda pinot-Loire, öppnade vi kvällen efter en Pinot Nero 2010 (IASMA) från Trentino. Här är uttrycket mörkare och kryddigare men likafullt sprängfyllt av fräschör och stuns. Nipsiga syror tillsammans med den livliga men samtidigt finstämda pinotfrukten gör det här till ett matvin par excellence, servera gärna rejält kylt och låt det utvecklas i glaset. Den här årgången har fin ryggrad och klarar sig ett bra tag i källaren. En av våra absoluta pinot nero-favoriter! Kostar 122,50 MUK hos Carlo Merolli.


Vi tänkte att det kunde vara kul att, så att säga, ta tempen på en av de varmaste årgångarna i mannaminne i Sydeuropa: 2003. Hur jäkla illa kan det ha varit? Ganska illa, skulle det visa sig. Magplasken var åtskilliga: La Poja 2003 (Allegrini) Kokt frukt i kombination med märkligt gröncabbig doft och ett tydligt eldigt anslag. Smaken kan närmast beskrivas som portvin blandat med Madrascurry och spetsat med Aalborg. Baron de Boutisse Saint-Emilion Grand Cru 2003 är en vämjelig tillställning med sump, marmelad och petrokemiska restprodukter i en salig blandning. Disharmoniskt, kladdigt och volatilt. Serra delle Querce 2003 (D'Angelo) är förvånansvärt ljusfruktig för en aglianico med jordgubbar, hallon och sköna calvadosångor. Här är nog inte årgången något problem, utan det är barriquerna som spökar med onödigt mycket sötma i munnen och en lätt ekbeska i svansen. Chateau Montus Madiran 2003 är frejdig och generös, för att inte säga slösaktig, med sötfrukten och de nya (?) faten. Inte felaktigt men inte heller något för mig. Mas La Plana 2003 (Torres) håller ihop förvånansvärt fint med en stor och välsvarvad fruktpastill i mitten, omgärdad av kryddiga och lite italofilt körsbäriga sidospår. Tät och fin munkänsla och lång, classy eftersmak.


Barbera d'Asti Superiore 2003 (Trinchero) är fortfarande ett mycket trevligt vin, signerat barberadomptören nummer ett: Ezio Trinchero. Här finns kirsebær och porcini i skön samklang och fin mognad. Angenäma syror och honungslena tanniner. Inga konstigheter - intakt och njutbart. Till maten plockar vi fram en gammal vapendragare som uppvisat lite tendenser till flaskvariation på sistone. Men kvällens Barolo Perno 2003 (Schiavenza) är inget annat än underbar. Fullkomligt skåpar ut allt annat till kalventrecôten och kantarellsåsen. Mogen traditionell barolo när den är som nästan bäst!


måndag 2 juli 2012

Vigna delle Rose Barbera d'Asti Superiore 2007 (Franco Mondo)


Vi fortsätter på inslaget spår, och trampar väl utstakade stigar. Barbera från Monferrato, och i det här fallet mer specifikt San Marzano Oliveto, har slunkit ned för strupen otaliga gånger i sällskap med läckra salumi - salame cotto, coppa, lardo, bocconcini - och dito ostar, till slöa luncher under parasollet.

Franco Mondos Superiore 2007 är tät och blåbärsfruktig med dyra toner av Valrhona och nyrostat pressiado-kaffe, liksom med vidöppna doftporer. En lyxig brygd som andas ambition och närmast frenetisk extraktion, de 18 månadernas lagring på barriques är förstås inte heller något som passerat spårlöst förbi. Smaken  är verkligen välstajlad och munkänslan velvety så det förslår. Allt är i ypperlig balans och mycket snyggt gjort men, och det är ett ganska stort men, det är inte riktigt vad jag förväntar mig av en barbera d'Asti.

Jag vill ha nypande syror, ett tredskande och rentav lite motspänstigt lynne som bjuder matens fett och sälta lite motstånd, en stor och slösande bärfrukt och betydligt mera rusticitet, i min barbera d'Asti. Jag förstår att en och annan vinmakare vill "lite mer" och trängtar efter de grandiosa plaketterna och de gyllene medaljerna i vintidskrifterna, men vissa viner passar inte på catwalken. Barbera är ett typiskt sådant. Cascina Tavijns Superiore 2007:a är mycket mer i min smak.

Franco Mondos Barbera d'Asti finns hos Carlo Merolli.