fredag 29 juni 2012

Barbera d'Asti Superiore 2007 (Cascina Tavijn)


Monferrato-abstinensen sitter i, trots väderomslaget. Därför plockar vi fram en riktig barberafavorit från Nadia Verruas Cascina Tavijn. Nadia håller till i Scurzolengo uppe i Basso Monferrato, där kullarna är ännu lite mjukare och svagare böljande än i det sydliga Alto Monferrato som utgör avsatsen för de liguriska Apenninerna. Nadia Verrua är en ung, kvinnlig italiensk vinmakare som arbetar, i likhet med så många andra unga och kvinnliga italienska vinmakare nuförtiden, biodynamiskt, småskaligt och ultratradionellt. Cascina Tavijn gör fyra stycken druvrena viner på de lokala och för området allenarådande sorterna grignolino, ruché och två barberor, varav vi ikväll rotar fram Superiore-varianten från 2007.

Det här är ruggigt bra. Spagnola gelato, Amarena Fabbri, äppelmynta, blodigt nötkött, brasrök och den obligatoriska målarlådan i ny och mera sympatisk version. Tät och intensiv doftvägg men ack så gäckande och lockande. Man kan faktiskt knappt slita näsborrarna från glaset. Munnen är ingen besvikelse med sin stora, mörka, saftiga fruktkyss som nästan får en att känna sig slängd bakåt i brygga, likt en tangokavaljers värnlösa offer, med ros i munnen och allt. Njutbart - mjukt och suavemente - men trots allt med gott sting och ett bra bett i fruktsyrorna - förträffligt till kvällens traditionella arrosto ripieno med sin rosmarin och salviaparfym.

Cibi e Vini i Köpenhamn säljer Cascina Tavijns viner, och som om ordinariepriset på 125 DKK inte vore schysst nog så pågår just nu en kampanj (6 flaskor för 600 DKK) på just det här vinet. Ett klipp och ett måste för alla barbera-nyfikna.

ps - En kul detalj, värd att notera, är att det här vinet rönte väldigt stor uppskattning av Mina-Vinare-Johan vid vår lilla skånska bloggträff i våras. Kanske lite otippat med tanke på Johans ordinarie preferenser, och att vi här trots allt talar om en bondsk bio-barbera från Monferrato.

måndag 25 juni 2012

Percento 2009 & Ruchè di Castagnole Monferrato 2010 (Pierfrancesco Gatto)


Det skånska sommarvädret får oss sannerligen att längta till vårt älskade Monferrato i Piemonte. Medan vi sitter inne och ser hur regnet piskar mot rutorna, som på en färöisk fyr i februari, får vi rapporter om att "Qui fa un caldo terribile..." och den närmaste 14-dagarsprognosen för området där vi brukar spendera somrarna visar idel solar och temperaturer över 30°C så långt datorerna kan spå. Nej, nu när det är som det är så får man fokusera på fördelarna med det här vädret istället: Man slipper till exempel bekymra sig för temperaturen i källaren! Och, tja det är väl fördelen...

Ett snabbt och effektivt sätt att teleportera sig till norra halvan av Monferrato är att ha ruché i glaset. Ruché är en mycket lokal druva och en ytterst småskalig operation med ett 15-tal odlare och totalt 40 ha odlingar runt Castagnole och Scurzolengo. Gattos variant har funnits tillgänglig i BS länge vid det här laget, och är också en av de man oftast snavar över när man är nere på plats. Vi är även nyfikna på blandvinet från samme odlare:

Percento Monferrato Rosso 2009 (73241) är en blandning av sagda ruché, den likaledes lokala albarossa, syrah och cabernet sauvignon i okända proportioner. Man kan ana att ruché är en av de dominanta beståndsdelarna då den omisskännliga parfymen tar sig genom och skänker någon form av karaktär åt brygden. Felfritt och okej vin på det hela taget, med slankhet och tolerabel fräschör men väl trist och anonymt. Inblandningen av de internationella druvorna och barriques-lagringen känns helt onödig. Ruché är inget man slätar ut och mesar till - ruché är opulens och ymnig floralitet.

Ruché di Castagnole Monferrato 2010 (81454) doftar vederbörligen av rosor, viol och lite bittermandel. Blåbärskärvhet och persikofrukt i munnen, tillsammans med schyssta syror och en viss alkoholhetta. Ungt och lite motsträvigt men kan nog bli bra med ytterligare något halvår på flaska. Vi fyller på.

Vill man prova The Real Ruché Deal ska man tvärnita på Torvegade i Köpenhamn (Christianshavn), utanför Cibi e Vini, och plocka på sig så många flaskor man kan av Nadia Verruas gudomliga version av den här egensinniga druvan. Helt klart inte för alla, dock.

lördag 23 juni 2012

Fumin Vigne la Tour 2005 (Lês Crêtes)


Det här osar "franskt" så att näshåren kryllar sig. En distinkt nord-rhônsk syrah-rökighet, vitpeppar och en örtighet som förmodligen uppfattades som grön när vinet var ungt, dominerar de initiala doftintrycken. Det kan nog tänkas att 2005 i Valle d'Aosta var tämligen svalt och blött och därmed inte erbjöd fullt utmognade druvor, men de föredömligt låga 12,5 procenten alkohol är i så fall en bieffekt därav som vi sätter på pluskontot. Fattonerna är snyggt insjunkna men notabelt accentuerade utan att för den skull vara dominanta.

Grymt lättdrucket. Snudd på FÖR strömlinjeformat formligen sköljer det ned för strupen och hinner knappt säga hej till varken tunga eller halsmandlar. Den släta och diskreta tanninmattan stämmer väl med fumin-karakteristiken, men syrorna känns allt för snälla. Icke desto mindre ett synnerligen trivsamt vin att slösippa, och funkar dessutom finfint till den ugnskörda kycklingen med citron, oliver, salvia och rosmarin. Flaskan töms i ett nafs och det måste väl betyda något?

2006:an provades här och hade nog trots allt mer av både tjong och karaktär.

fredag 22 juni 2012

Bricco Rioglio Brachetto d'Acqui 2010 (Andrea Rinaldi)


Buteljerad glädje! Glöm Moscato d'Asti som matchning till de färska jordgubbarna. Frågar man Andrea Rinaldi så är det bara Brachetto d'Acqui som gäller. "Moscato ska man ha till persika, melon och andra gula frukter!" Andrea gör visserligen en av Piemontes trevligaste Moscato d'Asti - Bricco Cordogno - men det är framför allt brachetton som han är känd för och som kommit att bli hans flaggskepp. Bricco Rioglio är den kalkrika backen där Andrea odlar sin brachetto. Belägen alldeles intill cantinan i Ricaldone, mellan Alessandria och Acqui Terme, i Alto Monferrato i sydöstra Piemonte. 


Musten får ligga på skalen i sju dagar och resultatet blir ett vackert klarrött vin med korallskimmer. Doften drivs av en förnäm, nästan pinotesque parfym med en kalktorr mineralitet, tillsammans med örtiga kryddor och givetvis hinkvis med röda bär. En lättsam sprits skjuter fart på den finstämda syrligheten som landar i en perfekt avvägd sötmas mjuka famn. Klockrent till midsommarjordgubbarna och en välbehövlig och ytterst välgörande sommarinjektion, här i ett regntungt Skåne.

Carlo Merolli säljer denna ljuvliga ambrosia.

söndag 17 juni 2012

Completely, utterly and seriously Seehof'ed


Vi kör en riktig Rheinhessen-rensare. Jag tror aldrig tidigare det stått tolv stycken ickeitalienska flaskor på bordet, vid ett och samma tillfälle, här hemma. Alla tolv flaskorna är dessutom från en och samma producent: Seehof, där alla vita viner är från en och samma årgång: 2011. Och vi ska få bevittna en veritabel prisvärdhetsorgie, ska det visa sig. Känsliga läsare varnas härmed.

Inte minst den första flighten, där vi tar oss an fyra synnerligen versatila arbetshästar, ska få oss att börja snacka kvalitet kontra pris som aldrig tidigare förr. Den enkla, rena Grüner Silvaner Trocken 2011 är just ren och enkel men med ett fint aromatiskt spektrum och oklanderlig syrastruktur. Mycket funktionellt. Liksom den mer mineralstinna och klart njutbara Weissburgunder Vom Kalkstein 2011 eller den fruktyppiga Grauburgunder Vom Kalkstein 2011. Störst intryck, på egen hand, gör trots allt den läckra Scheurebe Vom Kalkstein 2011. Scheurebe är en druva som vi bara hört talas om tidigare och är en korsning mellan riesling och silvaner. Här har vi en härlig mineralitet, fyllig tropisk frukt och fin höjd på syrorna trots att vi talar om ett instegsvin. Till kvällens förrätt: Smørrebrød-excerpts med bland annat små panerade lune spättafiléer på rugbrødsrondeller med currykladd, rökt renkött med pepparrotsmajo och teeny-weeny laxtartarer - dvs klockren øl-og-Aalborg-mad - beter sig de båda "burgundrarna" märkligt nog storstilat. Alla de här fyra ligger inom prisspannet €5.20-7.50 ex-cellar, vilket får anses som sensationellt bra med tanke på den kvalitet man får i glaset.


Nästa kvartett ut är ett urval av Seehofs riesling. Riesling Trocken 2011 är tvivelsutan ett okomplicerat vin ej ämnat några djupare analyser. En ganska blek men helt felfri Gutsriesling. Bara det lilla kvalitetssnäppet upp till Riesling Vom Kalkstein 2011 är markant med betydligt zingigare syror och fetare frukt. När vi sedan når de riktigt mättade och koncentrerade nivåerna via Riesling Morstein 2011 och slutligen Riesling Steingrube 2011, råder det inget tvivel om att vi sniffar och sörplar riktigt bra grejer.


Just Riesling Steingrube 2011 är fint fokuserad med sina dominanta citrussyror och sin kalkiga sälta. Frukten har en djup fin sötma som gör att vinet känns helt tillgängligt, sin späda ålder till trots. Till Pontus Frithiofs fiskgryta med sin lilla asiatiska twist är det rätt och slätt klockrent. Ett vin som vi definitivt fyller på med. €16.80 känns som halva priset, ungefär.


Spätburgunder Derby 2009 har vi blivit sålda på tidigare och vi bjuds en lika fin och stabil leverans ikväll. Härlig pinotnäsa som är helt läns på de vanligtvis så störande och sötsliskiga fataromer som vi har för vana att finna i mången tysk spätburgunder. Här är det friskhet, klass och elegans som gäller. Även den lite märkliga kombinationen cabernet sauvignon och spätburgunder fungerar fint i Innovation 2008. Samma här; fräschör och finlemmad struktur. Fatkaraktären är föredömligt dämpad och priset: €6.80 - ja, vad säger man?


Avslutningsvis två söta: Huxelrebe Spätlese 2011 är definitivt en trevlig bekantskap med buxbomaromatik och fin balans mellan syror och sötma. Men det är i Scheurebe Morstein Auslese 2011 som det händer. Milda Matilda vilken koncentration för en auslese! Trots detta en superb balans och en läskande munkänsla som gör att man bara vill ha mer och mer. Ruggigt bra ambrosia för kaffepengar: €10.30. Prisvärt så in i h-e!

Jag kan inte med för ändamålet vederbörligt tillräcklig emfas rekommendera den här producenten och deras viner nog. Tyvärr har Florian bestämt sig för att inte längre leverera till Sverige, på grund av våra oklara skatteregler, men här är det absolut mödan värt att planera om sommarsemestern och styra ner för att handla på plats. Annars har Atomwine ett och annat från Seehof.

onsdag 13 juni 2012

Langhe Nebbiolo 2010 (Giuseppe Rinaldi)



Superslank med närmast karg ljusröd frukt och smärgelduksfina tanniner. Inte lika generös och förhållandevis tillgänglig som nollnian var, utan här finns mycket mer av stram elegans a´la norra Piemonte. 2010 var ett svalare och mer regnigt år och av mer klassiskt Piemonte-snitt vädermässigt, än vad som annars varit fallet under större delen av 2000-talet. Medeltemperaturen under året nådde bara 11,5ºC tack vare den kalla vintern och det föll totalt mer nederbörd (>1 000 mm) än något annat år de senaste 20 åren, återigen tack vare den snörika vintern och den blöta hösten. Under vinrankornas aktiva växtperiod (april-september) var förhållandena dock klassiska och hyfsat normala, med exempelvis en ganska het och mer eller mindre regnfri juli månad.

Hade man stuckit ett glas av den här 2010:an under näsan på en ärkepiemontes för sådär en 50 år sedan, hade denne/denna säkert nickat instämmande och tyckt att detta vore tipicamente langhese. Idag har vi vant oss vid yppigare, mörkfruktigare och hårdare drivna Langhe nebbioli och därför tar det en stund att komma överens med den här seniga gynnaren.

Först och främst: luft. För att komma förbi den initialt knutna vinbärsfrukten krävs en rejäl vända i karaffen. Jag behöver väl inte påpeka att vi har ett ungt vin i glaset, fast å andra sidan är traditionell LN framställd för, om inte omedelbar så i varje fall, snar konsumtion. En eftermiddag och en halv kvälls luftning senare har det inte direkt transformerats till oigenkännlighet, utan stramheten är tämligen intakt i både näsa och mun men de florala och eleganta aromerna har börjat att veckla ut sig. Man skulle nästan lika gärna kunnat ha en mineralstinn Lessona eller en dito Carema i glaset, och inte mig emot!

Till kvällens spaghetti al ragù kan man knappast vara i säkrare händer, ett exceptionellt matvin, förstås. Jag är glad över att ha ett gäng liggandes att följa de närmaste åren.

ps - Ulrik besökte Rinaldi nyligen.

lördag 9 juni 2012

Fri Vin 2012

Østerbrohuset på Århusgade i Köpenhamn lördag 9 juni  2012 kl. 15:41

Jag säger det direkt, så är det sagt: det här "festival-provandet" är nog inte min grej. Jag har kommit på mig själv de senaste gångerna med att bara bli stressad över allt man riskerar att missa om man inte angriper startfältet med en i förväg noga genomarbetad strategi, och därför istället missat själva essensen - hygget - med en sådan här tillställning. Jag försatte därför mig själv i mañana-mode idag, och skippade allt vad struktur, anteckningsblock och skärpta sinnen heter, och hade riktigt trevligt!

Østerbrohuset var en i alla stycken funktionell lokal men inte på långa vägar så gemytlig som Proviantboderne nere på Indiakajen, där den förra upplagan av Fri Vin utspelade sig för två år sedan. Samtidigt var det nog inte fel med en rymligare lokal då det är tydligt att naturviner är ett betydligt hetare ämne idag och väcker avsevärt större intresse än 2010, då man kunde stå och kallprata med en celebritet som Frank Cornelissen i en halvtimma, utan att någon kom och avbröt. Fram emot eftermiddagen byggde det på bra med folk i Østerbrohuset och på kvällen blev det säkert packat.

Trots idoga påtryckningar - lock, pock och tubbning från omgivningen - lyckades jag, förutom en handfull frankofila snedsteg, konsekvent hålla mig till den italienska långsidan där det bjöds ett par nya intressanta bekantskaper vid sidan av alla redan kända namn. 

Sonia Torretta - Cascina degli Ulivi

Cascina degli Ulivi är en legendarisk biodynamik-institution som håller till utanför det flacka och lite karga Novi Ligure, söder om Alessandria på gränsen mellan Piemonte och Liguria. Man befinner sig således i Gavi-zonen och det var just deras cortese Filagnotti 2009 som var min främsta ögonbrynshöjare idag. Den här rena cortesen har varit Gavi DOCG i tidigare årgångar men kallar sig inte det längre. Intensiv näsa med lika delar djup gyllengul frukt och sval fräschör. Även deras dolcetto Nibiô 2007 var ett härligt vin. Det här är en producent som skall kollas av på djupet. Dessutom behaglig prisnivå hos Rosforth/Gladvin.

En bra intervju med Stefano Bellotti, grundaren av Cascina degli Ulivi, finns här.

Isabella Perego - Ar.Pe.Pe

Ar.Pe.Pe från Valtellina gör nebbiolo i sin allra skiraste och härligaste form. Arturo Pelizzatti Peregos traditionella filosofi med lagring på tini och botti är ett alldeles för sällsynt inslag i den här delen av norra Lombardia, där nästan alla verkar ha kört fast i barriques-diket. Ljuvligt friska instegsviner med bra bett och djup samt en imponerande balans mellan tryck och elegans i den senskördade Ultimi Raggi 2004 som är företagets motsvarighet till andras sforzato. Det här var precis så bra som jag hade hoppats. Winewise börjar snart sälja.

Claudio Fenocchio håller hov. Men var är brudarna?

Kyra Künzi jobbar för Boca-mästaren Christoph Künzli, Le Piane och nej, de är inte gifta och namnet är inte felstavat. 

Tillställningens hippaste outfit tillhörde förstås Subcomandante Fulvio.

Det verkade vara fler än jag som gick in för en mera lättjefull provningsmetodik och helt sonika lät anteckningsblocket, med sina uttömmande omdömen, ligga kvar på toaletten.

Läs även Più Rosso-Niels' intrikata intryck av Fri Vin.

ps - Drog mig till minnes den här smått sinnesjuka episoden när vi själva rullade runt vår 5-månaders dotter igår, som för övrigt hade hur lajbans som helst med alla italienska vinmakare som föll ner på knä och började jollra med henne. 

fredag 8 juni 2012

Kroatiska nedslag


Det är inte ofta vi tackar ja till varuprover (eller ens erbjuds desamma, för den delen) men när Kroatienimportören Armano's hörde av sig och undrade om vi ville prova några av deras viner kunde vi, av ren nyfikenhet, inte tacka nej.

Parallel 45,3° är en serie viner i internationell stil från den östkroatiska producenten KrauthakerRed Cuvée 2011 utgörs av merlot, shiraz, cab sauvignon och cab franc och presenterar sig som ett ungt, friskt och frejdigt vin i glaset med lollipop-frukt och alldeles slät munkänsla - ett vin med storproduktionsprägel som skulle kunna komma var som helst ifrån i världen. Tämligen identitetslöst men icke desto mindre välmakat och felfritt och som spelar på den lättare planhalvan i smakintensitetsligan. Kan nog tilltala konsumenter som vill ha riktigt lättsörplade grejer men köper de kroatiskt? Eller ens flaskor? (73083)

Rosé Cuvée 2011 är likaledes en blandning av allsköns internationella druvor (merlot, pinot noir, cab sauvignon och shiraz). Här finns massor av fräschör och en tilltalande aromatik med läckra florala toner och pigg persikofrukt. Skönt rensande mandarinsyror och precis lagom rondör. Åter igen en smula anonymt men mycket läskande och gott. Det här kan jag mycket väl köpa för 99:- (75785).


Contarini Merlot 2009 från den istriska producenten Degrassi är en ambitiös merlot där det inte är något snack om att vi har bra kvalitet i glaset. Här finns dessutom gott om markörer som blint hade lett mig i hyfsat rätt geografisk riktning, dvs nordöstra Italien - Friuli, Veneto eller rentav vidare mot Slovenien. Det är alltid svårt att diskutera druvtypicitet när man har att göra med merlot, så en blind gissning hade snarare landat någonstans runt en lätt tweakad schioppettino eller kanske refosco. En del tanniner gör jobbet bra och syror och frukt håller en fin stadig linje. Priset på 246:- tror jag dock kan vara ett problem för en druvren kroatisk merlot. (75794)

Kul att prova, men de här båda röda lär vi inte springa benen av oss för: Red Cuvée 2011 är för ängsligt försiktig och blek medan Contarini Merlot 2009 är en hundring för dyr. Parallel 45,3° Rosé Cuvée 2011 är däremot en mycket trevlig pleaser som man inte kan tycka illa om. Om det nu bara kunde se till att bli sommar någon gång så kommer vi säkert att ses igen.

Fler som provat kroatiskt här och här.

torsdag 7 juni 2012

Ghemme 2001 (Antichi Vigneti di Cantalupo)


De riktigt goda årgångarna behöver inte nödvändigtvis vara de samma i norra Piemonte som i Langhe. Här uppe brukar de heta årgångarna kunna vara gynnsamma, då druvorna får mogna ut på ett annat sätt än de brukar, särskilt om de dessutom växt på hög höjd. Således kan man hitta förbluffande trevlig Carema, Lessona eller Boca från exempelvis de varma åren 2003 eller 2007.

2001 var däremot ett höjdarår både i Alto Piemonte och Langhe. I norr var sommaren lagom varm och torrare än normalt och hösten näst intill perfekt med riktigt varma dagar och svala nätter, vilket medförde osedvanligt friska druvor med högt sockerinnehåll. Till och med den kinkiga vespolina stortrivdes, vilket föranledde ovanligt rikliga skördar och följdaktligen ett ovanligt högt innehåll av just denna trevliga druva i cuvéerna.

Antichi Vigneti di Cantalupo har aldrig särskilt mycket vespolina, eller ughetta som den heter här, i sin Ghemme. Men nog är det vespolinas härliga jordgubbs- och smultronaromer som härjar vildast när vi häller upp första glaset av den sedan två timmar luftade nollettan? Ganska snart har vi även ett koppel sköna, halvmogna nebbiolotoner som börjar pocka på uppmärksamheten - viol, ett uns tryffel, varm asfalt och mandelmassa. Mineraliteten är påtaglig och fräschar upp rejält vilket gör att vinet känns några år yngre i näsan än vad det faktiskt är. Små fat kan vara inblandade, men knappast nya och det är inget som stör på något vis.

Mineralsältan, den lena och finkalibriga tanninstrukturen och de höga syrorna är det som får en att börja tänka utanför de "vanliga" (läs: Langhe-) ramarna. Elegant, snyggt men ändå med bra schwung och lyft i frukten. Ingen baktyngd eller kvalmig täthet trots en hel del kraft, utan ytterst piggt och tilltalande. Här blir det påfyllning. Vi snackar dessutom närmast "Carlo-ratio" beträffande pris/kvalitet - 140DKK hos Le Papillon, lagrat och klart! Vinosapien sippade 99:an härförleden.

måndag 4 juni 2012

Ca' Vinosapien revisited

Återbesök i Sturköbaren. Som vanligt ytterligt trevligt och som vanligt bjuds det rikligt av nya och spännande bekantskaper, ofta sådana som man inte råkar på någon annanstans. Här följer ett urval av höjdpunkterna:


Cuvée Frédéric Emile Riesling 2002 (Trimbach) En arketypisk Alsace-riesling från ett toppår. Alla önskvärda attribut är på plats: stadiga syror, utfyllande frukt och en intensiv petroleum-mineralitet. Rasande elegant och levererar absolut på topp just nu. Inte riktigt min påse dock - jag vill nog ha min riesling ung, kalkig och mer fruktfokuserad - men kul att få prova.

Le Chevalier de Sterimberg Hermitage 2009 (Paul Jaboulet) Apropå kul att få prova: När drack man en vit Hermitage senast? Och vilken Hermitage sedan! Superelegant med sin massiva tropiska frukt i centrum, kringbyggd av komplexa mineraltoner och rikligt med fatkaraktär av den snygga och exklusiva sorten. Här hamnar gissningarna på vit bourgogne av riktigt hög kvalitet. Komplett och i balans, sin ringa ålder till trots. Utan tvekan den här trions mest ekvilibristiska solist.

Kakas 2007 (Demeter Zoltán) är däremot den stabila och kontrapunkterande ackompanjatören som med sin läckra grönäppliga frukt och sin lite oljiga, viskösa karaktär, vinner mitt hjärta. Lika delar agrar rusticitet och aristokratisk elegans paras snyggt i den här renrasiga brygden (100% furmint) som med sina stringenta syror och sin stadiga kropp, understödd av ett subtilt oxiderat skimmer, faktiskt leder tankarna till både Vouvray och Jura. 


Boca 1967 (Ermanno Conti) Det här är en av Ermanno Contis tidigaste årgångar. Castello Conti startades av Ermanno 1963 och drivs idag vidare av hans tre döttrar som fortsätter göra traditionella och ursprungstrogna viner på hög nivå. 
45-åringen ser lite sliten ut i sin matta tegelbruna dress, men nosen fylls av härliga mognadsaromer där läder, svamp, eternellbuketter och torkad aprikos står längst fram och slåss om uppmärksamheten. I munnen är det inte riktigt lika upphetsande med en frukt som börjat kasta in handduken och svajig syrlighet. Riktigt skön sniff, dock.

Boca 1989 (Ermanno Conti) är så vitalt och i balans som ett vin någonsin kan bli. Det är först och främst i munnen som det brakar loss med ett fantastiskt elegant nebbiolo-fyrverkeri där tanniner och syror bildar ett slags gyllene snitt med den mörka och klockrena bigarråfrukten. Efter dryga timmen i glaset börjar även doften att berätta sin historia. Här bygger vespolinan och uva raran på och ger en smidighet, en renhet och ett fruktdjup som nebbiolo sällan klarar av på egen hand, utan att förfalla till en ren kraftuppvisning. Boca av den här kvaliteten med några år på nacken är bland det underbaraste som finns. Ren kärlek!


Ortensio Lando Valtellina Superiore 2008 (Luca Faccinelli) har vi druckit några flaskor av vid det här laget, och fäst oss vid rejält. Mycket trevlig valtellinsk nebbiolo som bara sett insidan av stora och gamla botti. Slank och spänstig i steget men likafullt med en söt rondör i frukten. Kanonvin till de utsökta viltfärsbiffarna.

Barolo Case Nere 2000 (Enzo Boglietti) är en powerhouse-barolo med pampig mörk frukt av plommon och bigarråtyp, uttalad tanninstruktur och lång mäktig eftersmak - ett njutningsvin. Mina gissningar landar snarare i Serralunga eller Monforte, än i La Morra. Modern barolo som klär utmärkt i barriquer och som befinner sig i helt rätt ålder för konsumtion nu. Ingen brådska dock, här finns stomme för flera års ytterligare ryggläge.


Quintessence Humagne Rouge 2009 (Benoit Dorsaz) Mycket läcker schweizare gjord på den rara druvsorten humagne rouge. VS har tidigare kallat den "gamay på steroider" men jag kommer på mig själv att tänka på zweigelt, nord-rhônsk syrah, dolcetto eller ruché när jag känner de här florala, aromatiska och intensiva fruktessenserna. Svala fina syror och mörk, köttig fruktpastill. Bedårande.


Rossese di Dolceacqua 2010 (San Biagio della Cima) Rossese vill vi dricka mer av. Vilken härlig ligurisk bekantskap! Även här rör vi oss åt gamay-/dolcettohållet beträffande fruktprofil och drickbarhet. Precis den typ av vin som jag inte kan värja mig emot - rent, friskt, upplyftande, läskande och funktionellt.


Vinosapiens noteringar finns här. Stort och varmt tack till P, A och O!