fredag 30 mars 2012

Barolo Villero 2006 (Giacomo Fenocchio)


Det här är väl så naturligt ett vin kan bli, utan att producenten nödvändigtvis bär det på skjortärmen - wears it on his sleeve, avere il cuore in mano - ja, ni fattar. Ingen tillsatt jäst, inga bekämpningsmedel, minimalt med svavel, långsam och varsam maceration, varken höga eller extremt låga uttag för att bibehålla autenciteten, traditionen och balansen i musten och givetvis lagring på gamla vackra botti.

Claudio Fenocchio är femte generationens vinmakare i Bussia och har tre av de vackraste och mest välskötta odlingarna i Bussia (Monforte), Cannubi (Barolo) och Villero (Castiglione Falletto). Vi har gott hopp om att klassiska 2006 kan vara en kanonårgång i händerna på denne nebbiolodomptör och drar korken ur en purung Villero, som brukar vara den utåtriktade charmören i syskonskaran där Bussia står för fruktmörkret och den stramare strukturen medan Cannubi ofta tillskrivs elegantare och sirligare toner.

Just elegans och sirlighet är annars något som Villero 2006 har gott om, vid sidan av all charm och direkthet. Näsan är intensiv med all världens tänkbara nebbiolomarkörer - tryffelångor, viol, torkade rosor, maraschino och Fabbri amarena, ett tunt lager julkryddor och avlägsna tjärpuffar. Härlig doftkomposition av klassiskt snitt som man aldrig kan tröttna på och som här levereras med klockren emfas.

Tanninerna är tuffa, helt klart i ungdomligaste laget, lite som att svepa ett glas apelsinjuice direkt efter att man gurglat sig i Listerine. Bra tryck även i syror och frukt men allt känns ändå under kontroll, inget som sticker iväg på fel håll. Det här behöver tid, minst ett halvt decennium innan nästa påtitt. Riktigt stor barolo i vardande - vi köper på oss för framtiden och gör trion komplett. Finns hos Winewise i Köpenhamn.

Vi har till dags dato bara haft positivt att säga om den här tradbarolopartisanen. Missa inte heller FV's hyllning av 2004 Bussia Riservan.

ps - Alla älskare av politiskt inkorrekt skämskuddehumor (Tänk Curb your enthusiasm eller Simma lugnt Larry - hur tänkte översättarna där förresten??) har förmodligen full koll på den briljanta danska serien Klovn. Enormt jobbigt, makabert och ekivokt. Men grymt kul.




torsdag 29 mars 2012

A Puddara Etna Bianco 2009 (Tenuta di Fessina)


Vi har druckit på tok för lite carricante för att jag ska våga påstå att den är en vit favoritdruva men de få som slunkit ner hittills har sannerligen gjort den till en prospect för snart vitdruvefavoritskap. Även Tenuta di Fessinas variant drar ett starkt strå till den tidigare lagda stacken.

Vilken härligt blänkande ren småtropisk frukt och hart när ljudligt knastrande mineralitet som slinker förbi den initiala vitblommigheten! Rent och friskt, fast med vaxiga honungstoner som diskret stampar i manegen och de karakteristiska mandeltonerna som finns där men håller en lägre profil än i tidigare smakprov av druvren carricante. Urskön näsa - vacker och åtråvärd.

Höga glasklara syror sticker till rejält på gom och i kinder, en lätt oljig struktur lägger sig som en presenning över tungan och frukten är frisk och lätt grapebitter. Det här för definitivt tankarna till Anjou eller Saumur snarare än till Sicilien. Här finns gott om ljus och hög fräschör men även en resolut och beslutsam botten som sammantaget gör det här till en kolossalt effektiv spelare på matbordet.

Tenuta di Fessina och Calabretta börjar utkristallisera sig som våra absoluta Etnafavoriter. Stilarna producenterna emellan är extremt olika - TdF's viner är rena, eleganta och dansanta medan Calabrettas är ruffiga, charmiga och utåtagerande. Producenternas båda Carricante ligger närmare varandra i uttryck än deras nerelle; exempelvis Erse och Nonna Concetta, men speglar likafullt de båda olika lynnena mycket väl. Magnifika viner rakt igenom, vad man föredrar är bara en fråga om dagsform.

A Puddara finns hos Der-Wein-Weber.

fredag 23 mars 2012

Morgon Cuvée Corcelette 2010 (Jean Foillard)


Men herrejestanes vilket hallå och ståhej det kan bli för att det tillfälligt ska lanseras ett 20-tal (?) naturliga viner på Systembolaget. Det känns lite som perestrojka, som när Rocky I eller Batman gick upp på Moskvas biografer, McDonalds-köerna ringlade sig runt gathörnen i Vladivostok och Yngwie Malmsteen fyllde arenorna i Leningrad, sådär ett decennium eller två efter det att övriga världen hunnit tröttna, typ. Resten av den fria världen har ju haft tillgång till de här grejerna länge och hajpen har väl börjat klinga av vid det här laget, men nu har alltså någon bestämt att det är de svältfödda svenskarnas tur att få komma in i leken.

Det är ju inte precis några first growths vi har att göra med, utan den typ av enkla bonnaviner som, lite tillspetsat, finns att köpa för €10-12 på snart sagt varenda Statoil runtom i Europa. Ni vet, sådana viner som man tar 169 SEK/glaset för på ultrahippa vinbarer i Gamla stan...

Jean Foillards Morgon Cuvée Corcelette befinner sig ett steg eller två upp i komplexitetshierarkin från instegsbeaujolaisen Morgon Classique och är lika väsensskilt från Duboeufs Laura Ashley-blommiga tutti-fruttibeaujolaiser som Brahms är från Carola Häggkvist.

Det här har i alla stycken mer med en högklassig bourgogne att göra, som FV säger: på premier cru-nivå! Sagolik intensitet som välter ut hinkar med solvarma hallon och jordgubbar, ljus kryddighet och blod. Det känns rent, rent - inte kliniskt rent utan sådär oskuldsfullt spädbarnsrent. Makalöst vacker näsa. Men det är i munnen de här vinerna händer, syrorna är superdefinierade och frukten polpös och bildar tillsammans en harmoniskt läskande nektar som är svår att sluta bälga i sig i slösande klunkar. Jämför man med Lapierres Morgon 2010, som har lite mer av en dolcettokaraktär, så är detta ett par rejäla nummer större. Lätt det bästa jag smakat från Beaujolais!

Allt värt att veta om det här vinet kan man läsa här. Finns att köpa, året runt, hos Petillant/Skål i Köpenhamn. Tack till gamay-gamängen numero uno: Vinosapien för flaskan!

ps - Missa nu för guds skull inte årets upplaga av naturvinsfestivalen Fri Vin som kommer att gå av stapeln lördagen den 9 juni i Köpenhamn. Blir det bara en tiondel så roligt och intressant som det var sist det begav sig så är åtminstone jag nöjd.

pps - Mattias Kroon har skrivit en liten krönika i Sydsvenskan om naturvinsklimatet i Norge.

ppps - Någon som har ett bra knep för att på smidigaste sätt ta sig igenom den där lackförseglingen över  halsmynningen? Säkert en utomordentlig förslutning men köket ser ut som en krigszon varje gång man stått där och karvat och täljt för att komma ner till korken...

lördag 17 mars 2012

La Barslina 2004 & Campo Alto 2007


Nej, det här är inte ett upplägg för en sådan där krystad tuppfäktning där vi tänkt låta en småskalig och hantverksmässigt framställd barbera d'Asti slakta den stackars syltiga industriripasson från jättekooperativet. Detta är enkom ett försök att få hustrun, som efter nästan ett års avhållsamhet upptäckt sin syratolerans befinna sig någonstans i fotknölshöjd, tillbaka in i matchen. Igår drack vi Les Cretes' Petit Arvine 2010 till räkorna och jag trodde ögonen skulle börja blöda på den stackaren...

Så till kvällens lamm är det beställt något maffigt, syrafattigt och helst med lite restsötma - hmmm, det får bli en ripasso från Cantina Sociale Valpolicella Negrar. Jag tar själv dock inga chanser utan plockar dessutom fram en barbera signerad barberamästaren i Monferrato: Trinchero. Hur det än är så är det alltid intressant att ha två glas bredvid varandra, även om dessa är helt läns på uppenbara tangenter.

Campo Alto Valpolicella Ripasso 2007 visar genast upp de i ripassosammanhang eftersträvansvärda attributen mörk tät russinfrukt och ett djupdyk i vaniljsockerburken. Smaken travar på i samma spår och är i stort sett helt tannin- och syrabefriad. Otroligt slätt och nallebjörnssnällt och lika engagerande som ett republikanskt primärvalsresultat i Wisconsin. I can feel a bansopning coming on. Gud så förutsägbart.

La Barslina Barbera d'Asti Superiore 2004 är barbera från riktigt gamla stockar som fått genomgå både lång maceration och dito bottilagring på sedvanligt Trincheromanér. Och jodå, det räcker med ett snabbt sniff för att förstå att man är hemma. Blålila bigarråfrukt, lilla målarlådan, fuktig tobak, mentholpuffar och viss mognad i form av läder och ett stänk soja. Härlig intensitet och pondus i doften, en extremt viril och potent barberanäsa. Syrorna är kopiöst välkalibrerade och strukturen känns built to last - jag kan inte se att det här kommer att vika ner sig under innevarande decennium. Ett eminent lammvin som dessutom slinker ned i glupska klunkar efter det att bordet är avdukat. Till och med den temporärt syrakänsliga hustrun kastar in handduken och överräcker bucklan till La Barslina.

Så blev det tuppfäktning lik förbannat? Inte riktigt, walk over snarare, Campo Alto känns lite som Lidls druvjuice utrörd med vaniljsocker och är således inte en motståndare on par med Trincheros klassbarbera. Campo Alto finns i årgång 2010 i BS och La Barslina 2004 köper man av Stefan Jensen i Köpenhamn.

torsdag 15 mars 2012

Basic 2009 (Claus Preisinger)



Här har vi ännu ett vin som det inte går att skriva sonetter om, eller salutera genom att stöta i trumpeter och banka på pukor eller timpani, hur gärna man än hade velat. Det här är nämligen ljuvlig joddlarjuice som lirar i den där lite svårdefinierade divisionen som kan rymma allt från riktigt delikat dolcetto och grym gamay till porlande perricone och fjäderlätt frappato. Läskande och lättsamt men också rustikt och rekorderligt, sånt vin som så populärt brukar etiketteras drickbart, med andra ord.

Claus Preisingers Basic 2009 är en blandning av zweigelt och St Laurent (90/10) från Pannobile-land runt Gols i Burgenland Neusiedlersee. Preisinger är ännu en i raden av alla unga indie-biodynamiker som tagit vinvärlden med storm på sistone.

En ganska tät och mörk, nästan violett, brygd med härligt jordnära bioaromer långt bak i doftbilden. I främre delen svävar mörk bigarråfrukt, lite tobak, fin mineralitet i form av saltstänkta klippblock och regnvåt makadam. I munnen har vi en tät fruktpastill med en smula sälta, sublima syror och ett lätt kli på tandköttet. Det här är smaskens och hur användbart som helst. Inte mycket annat att göra än att åberopa Blackmores gamla 80-talsvulgodänga: "I Surrender".


Köpt hos Österreich Vin i Köpenhamn för 95DKK.



lördag 10 mars 2012

Rosso di Montalcino 2009


Lördagen har spenderats i sällskap med tre stycken rossi di Montalcino från 2009 som har fått hänga med från eftermiddagens ostar, genom kvällens kalvkotletter för att slutligen landa som ackompanjemang åt sabbatens kontemplativa aftondvala. Ett utmärkt sätt att lära känna ett vin, eller som i det här fallet tre.

Kvällens producenter har lika många likheter som olikheter sinsemellan men befinner sig geografiskt på spottavstånd från varandra:  Quercecchio med 15 ha i Camigliano, Fanti har 52 ha i Castelnuovo dell'Abate och Salvioni ynka 4 ha i Montalcino. Fanti och Quercecchio använder sig av en blandning av små och stora fat medan übertraditionella Salvioni givetvis bara har botti.

Låt mig kort och kallt konstatera att 2009 och Rosso di Montalcino är en mycket tilltalande kombination. Alla tre visar upp en exemplarisk lätthet och spänst när vi låter näsan svepa över glasen, det här är tre olika tolkningar av sangiovese i sin rätta skepnad. Till och med den i sammanhanget storskaliga Fanti-rosson har en söt frukt som är skir och klarröd men ändå känns varsamt extraherad, enda invändningen är att den förefaller lite för ren, nästan klinisk, jämte de båda andra uppsluppna och svårt livsbejakande juicerna.

Salvionis rosso har tveklöst mest struktur och ryggrad. Det här är i en klass för sig själv med en långt dragen komplexitet i doften där de gödsliga och jordiga stråken står för rusticiteten medan den fantastiska mineraliteten skänker sober elegans och mitt däremellan ståtar en intensivt knallröd bärfrukt. I munnen finns allt man kan önska av en klass-sangiovese med livfulla syror och nafsiga tanniner. Men någonstans anar man trots allt en lätt återhållen och lite behärskad karaktär som viskar något om att ännu större dåd är att vänta för den som har tålamod och låter nästa flaska ligga några år.

Fast det är i den ystra Quercecchion som den riktiga charmen finns. Vi har satt i oss åtskilliga exemplar av den här nollnian tidigare och blir lika glada vid varje tillfälle. Lätt, ljust, rödfruktigt och pur brio rakt igenom. Skumt ämabla associationer till vildhallon marinerade i diesel och någon som står och kokar jordgubbskräm i ett parkeringshus. Näsa och mun fylls av lust och liv. Ett av mina favoritviner, 2009 är ett par snäpp bättre än 2010 (just nu), och en rosso som står sig förbluffande väl bredvid den mer än dubbelt så dyra Salvionin.

Quercecchio Rosso di Montalcino 2009 kostar 90 MUK hos Carlo Merolli, Fanti RdM 2009 €8.95 hos der-Wein-Weber och Salvioni RdM 2009 219 DKK hos BB Vin.

lördag 3 mars 2012

P-R-I-S-V-Ä-R-T...

Alla som råkat snegla på Livets Goda-chefredaktören Anders Enquists programförklaring, eller för den delen läst tidningen i fråga, vet att begreppet "prisvärt" där är skytt som pesten. Så till den milda grad att AE's "största mission i livet innan han lämnar in för gott är att få detta uttryck eliminerat från jordens yta".

Jag är inte riktigt på det klara med vari denna extrema aversion för ett, i mina ögon, ganska förnuftigt distinktionskriterium har funnit sin näring. Jag menar, såvida man inte är gjord av pengar eller ständigt översköljs av containrar med gratis varuprover så måste man väl ändå väga in huruvida upplevelsen av ett vin, eller vad man nu väljer att spendera sina surt förvärvade slantar på, motsvarar prislappen?

Möjligtvis bottnar denna antipati i det faktum att vinkritikerna i landets ledande morgontidningar länge använt sig av begreppet "prisvärt", nästan som den allenarådande kvalitetsindikatorn, och på så sätt devalverat och förpassat uttrycket till vinflosklernas yttersta träskmarker. En annan invändning är att det förstås är en högst subjektiv värdering, huruvida något är värt sitt pris. Fast å andra sidan är ju personliga omdömen och vintyckande i största allmänhet per definition subjektiva värderingar, så jag förstår inte varför man så instinktivt ska sky just den här parametern? Jag tycker mig dock se en snar rehabilitering och revitalisering av det här bespottade uttrycket coming down sixth avenue i min kristallkula!


"Prisvärt"är faktiskt det första som slår an en ton på min lyra när jag för glaset med Paolo Conternos Barbera d'Alba Ginestra 2008 till min näsa och mun. För €11.95 får man sig till livs en matackompanjatör av rang och riktigt hög klass. Gnistrande fräscha syror i ett rent paket med mellanröda bär som bara skriker efter att få ta sig an kvällens vitello tonnato. 2008 är ett favoritår när det kommer till barbera - ett riktigt klassiskt Piemonte-år - och hoppet står högt till försommarens barolo-release. Den här är minst lika bra som 2007:an. För den som kan lite italienska har Paolo Conterno en väldigt bra, och sällsynt objektiv, årgångssummering från 2002 och framåt.


Igår ville vi ha något moget och elegant till vår klassiska kalvstek, som sedermera kom att reinkarneras till kvällens vitello tonnato, och kom att tänka på Ioppas Ghemme. Vi drog korken ur en av två kvarvarande 98:or men fann bara brun och torr frukt i doften. Smaken var likaledes uttorkad och tämligen livlös. Vi provade lyckan med flaska nummer två men resultatet var bara marginellt bättre. Det verkar alltså som att 98:orna har sett sina bästa dagar vid det här laget. Prisvärt? Absolut! Vi har haft mycket glädje av den här mixade 12-packen för osannolika 1300:- och har fortfarande ett par ströflaskor kvar som nog får sätta korken till i det närmaste.

ps -Alice Feiring har plitat ner ett par intressanta rader om pris- kontra kvalitetskorrelationer och annat filosofiskt här.