lördag 25 februari 2012

Langhe Nebbiolo 2007 (La Spinetta)

 

Det är ruskigt lätt att slå på autopiloten och avfärda allt rotofermenterat och medium-toast-barriquelagrat vin som på tok för publikt, överextraherat och lättillgängligt, särskilt om etiketten råkar ståta med en särdeles bepansrad rhinoceratidae och producenten stavas La Spinetta. Men kombinationen nebbiolo och små fat är särskilt knepig. Druvan är ytterst delikat och brukar åka på en rejäl nacksving i närkamperna med querqus robur när allt den egentligen snällt ber om är en lätt smekning. Och det sista den stackars druvan brukar behöva inför det smärtsamma mötet med mister barrique är en brutal urlakning av de där förhatliga paddlarna.

Vi har ett gäng LN 2007:or liggandes som behöver drickas undan, året var ju varmt och vem vet hur länge de håller formen nere i källaren? Vinet är väldigt mörkt och har en tydligt brun rim när vi häller upp - månne ett brådmoget omen? Nejdå, doften är kärnfrisk med mosade jordgubbar, skoputs och lommevarm tryffel. Faten är snyggt integrerade och ger begreppet "eksmekt" ett nytt och lite otippat ansikte.

Stor och fyllig frukt i mörka plommonspektrumet och subtilt tillslipade tanniner som klamrar sig fast på tandköttet en bra stund. Smaken och munkänslan är inget annat än angenäm - full njutning på egen hand såväl som till Mannerströms läckra old school-oxrullader fyllda med saltgurka och kallrökt skinka - tänk vad härligt med traditionella recept som inte försöker leka svennebananitaliano med soltorkade tomater, prosciutto och parmigiano i parti och minut, även om gamle räven Mannerström börjar gå och bli lite fulpoppis på gamla dar - La Spinettas LN 2007 är ett mycket tjusigt kraftpaket som just nu ser sina sina bästa dagar. 2009:an är på gång och f-n vet om det inte blir ett par flaskor för att prova. 189SEK är ett bra pris och helt klart La Spinettas bästa pang-för-pesetan.

fredag 24 februari 2012

Ero 2010 (Tenuta di Fessina)


Vi har väl alla lite till mans en föreställning om att siciliansk nero d'avola ska vara en sirapskletig, fruktpackad alkoholinfusion som frammanar huvudvärk vid blotta åsynen av etiketten? Dags att tänka om, förstås.

Tenuta di Fessinas Ero hämtar sina druvor från Val di Noto nära Siracusa i sydostligaste hörnet av ön. 8-10 dagars maceration och en kort vila på rostfritt stål bäddar för ett lättare uttryck i den här renrasiga nero d'avolan. Vi har hittills blivit väldigt förtjusta i TdF's eleganta Etnaskapelser Erse och Laeneo så vi har gott hopp om att husstilen, med den lättfotade elegansen i första rummet, ska få skina även i Ero.

Jomenvisst! Här vankas det rabarber, blod och andra järnhaltiga referenser men också rika fång av mycket angenäma medicinalörter. En doft bräddfylld med tydlig mineralitet men som också har en solid fruktkärna av såväl sötmogna skogsbär som ljusare toner av moreller och röda vinbär.

Vinbärssyrorna och lingonkärvheten är ganska dominanta element i munnen och nyper rejält i kinder och tandkött. Man tänker väl inte först och främst på uttryck som "balans" eller "djup", utan här har vi att göra med ett charmtroll som kommer undan med det mesta och framför allt visar vad det går för när det kommer mat på bordet. En ungdomlig och livlig skapelse som kanske inte bubblar över av patos och skarpsinne men som ändå sorteras in under rubriken: sköna bekantskaper.


Finns hos Der-Wein-Weber och kostar €12.95. Det är förstås WV-Niklas som har inspirerat oss.

måndag 20 februari 2012

Bottiglie miste



Vi slänger ihop en hastigt påkommen ad-lib-session, så här i sista minuten innan fastan sätter in, där den enda uttalade grundtanken är att smaka av några nyinförskaffade flaskor för att se om det föreligger något akut påfyllningsbehov. Alla våra tre flaskor är tagna ur den senaste leveransen från Holte medan vännerna J & H's viner är köpta via det nationella monopolet. Vi provar blint och känner bara till våra egna viner men vet inte när eller i vilken ordning de dyker upp.

Vårt första glas är ganska transparent i en klar granatröd ton och spjutar ur sig en distinkt nebbiolokarakteristik som tar kommandot direkt. Doften berättar om ett extraktrikt vin med terpentin, medicinalörter, viol och en oomtvistlig russinton som får mig att konstatera att vi har att göra med Le Stries Sforzato di Valtellina 2007 medan övriga deltagare tror att vi har en ovanligt kraftfull barbaresco i glaset. Tanninerna känns väl avslipade, syrorna är sobra och måttfulla medan frukten snärtar till rejält direkt för att klinga av mycket långsamt och elegant. Ett gott vin med kraft och potens utan att vara det minsta klumpigt. På minuskontot hamnar det faktum att det känns lite småtrist, man rycks liksom aldrig riktigt med, utan sitter mest och konstaterar att vinet är mycket bra och trevligt.

Vår tidigare erfarenhet av sforzati begränsar sig till ett par årgångar av Nino Negris Cinque Stelle och något smakprov av Conti Sertoli Salis' Canua. Le Strie har här gjort en mycket stilig tolkning som är svår att inte tycka om. När det är sagt så har jag svårt att se att vi kommer att fördjupa vår bekantskap med den här vintypen - den känns liksom lite för "konstruerad" och tillrättalagd. 275SEK/DKK (CM).


Glas nummer två har en tydlig ickeitaliensk prägel av rå köttsaft som, i kombination med en väl genomsiktlig men mycket mörkt sammetsröd uppenbarelse, får mig att tidigt utbrista: "Syrah från Norra Rhône!" Detta får emellertid litet, eller inget, bifall och ingen vill kännas vid vinet som sitt eget. Jag detekterar en ganska ymnig ton av riktigt dyra och snygga små fat i form av butterscotch och finaste choklad som liksom frukten är ganska mörk. Strukturen är smidig och vinet känns förvånansvärt friskt och lättdrucket vilket vidimeras av det faktum att det försvinner rysligt snabbt i glaset. Ett läskande men välgjort och elegant vin.

Det är mycket riktigt en Norra Rhône-syrah: Côte-Rôtie 2006 (Clusel-Roch). Bra framtidspotential men riktigt gott och kul att prova redan nu. Men för 425SEK (SB) finns det förstås mycket annat som lockar i vinvärlden.


Man får vara rejält tondöv för att inte känna igen Cristiana Galassos klara stämsång som ljuder ur tredje glaset. Trots att vi aldrig smakat mellanvinet D'Ugni 2006 tidigare kan man direkt slå fast att det är just detta som man har framför sig. Supermörkt och tätt på brukligt montepulcianomanér med en febril tobakston, mörk choklad och bränd majolikaglasyr. Rustikt, tydligt och varmt välkomnande - en skön vinupplevelse.

Det här är ljuvliga grejer med personlighet och tydlig avsändare. Alla runt bordet gillar det men är nog en smula överrumplade av intensiteten. Intensivt är det, men inte tungt. Snäppet komplexare och lite mer att tugga på än producentens instegsvin Fante, men "lättare" än den mäktiga Rudero. 100SEK/DKK (CM).


Fyran är mörk, tät, grumsig och bruntingerad. Frukten är söt, nästan lite portvinsaktig och maltig - en mogen skapelse. Munnen bjuds på vidare fruktmognad, god rondör och koncentration. Det här kan vara mogen amarone eller dito Chateauneuf du Pape.

Chateauneuf du Pape 2000 (Bosquet des Papes) känns solid och duglig men spritter inte precis av liv. Ger ett lite småtrött dessertvinsintryck, liksom. 299SEK (SB).


Glas nummer fem sprider inte mycket glädje kring sig, må jag säga. En dysterkvist utan pregnanta markörer, ett lagomvin som skulle kunna komma från vilken del av världen som helst. Absolut felfritt, allt smakar säkert som det ska, men oerhört anonymt. Rostade kaffetoner fyller ut tomrummet som sangiovese/cabernet-blandningen lämnar efter sig - en vinös bukfylla a'la McDonalds.

Inget för oss. Jag kan inte komma på en enda anledning till varför man skulle köpa Dogajolo Rosso 2010 (Carpineto) igen, inte ens priset på 99SEK (SB) är särskilt attraktivt sett till vad man har i flaskan.



Sjätte glaset är precis allt det som Dogajolo inte var - här finns hur mycket sangiovese-charm som helst. Inget som helst snack om att vi är i Toscana eller Montalcino, och har man tidigare smakat någon annan årgång av Maria Grazias brunelli eller hennes underbara rossi (2009 eller 2010) så känner man snabbt igen stilen. Klarröd bärfrukt som lyser och skiner tillsammans med lite krydderier och örter. Fint definierad, nästan exakt, sangiovesefrukt. Slank, lätt och sprittande i munnen. Alla runt bordet är eniga om att det här är kvällens mest kompletta vin.

Dessutom ett fynd för sina 139SEK/DKK (CM). Måste vara det scoopigaste som kommit från Holte sedan Cascina Cucco Cerrati 2004?


lördag 11 februari 2012

Brunello di Montalcino 2006 (Salvioni)


Ikväll är stämningen nästan lite lätt religiös här hemma. Vi har nämligen dragit korken ur en Salvioni-brunello från toppåret 2006 och förväntningarna är skyhöga efter att ha läst den här synnerligen inspirerande hyllningen från en välbekant och pålitlig östkustconnoisseur.

Översatt till barololingo så har vi att göra med ekvivalenten till Bartolo Mascarello eller Beppe Rinaldi. Giulio Salvioni är en old-school, traditionsbunden och kompromisslös kvalitetsproducent som allt som oftast räknas till Montalcinos topp-tre, tillsammans med Gianfranco Soldera och Diego Molinari eller möjligen Franco Biondi-Santi. Salvioni har tre fantastiska hektar i de östra delarna av Montalcino som släpper från sig runt 10-12000 flaskor brunello de goda åren då man inte gör någon rosso. Man gör aldrig någon riserva vilket är lite ovanligt bland topp-producenterna häromkring.

Det är bara att skriva under på Vinosapiens programdeklaration att här skrivs det ny sangiovesehistoria från första sniffen. Något så kapitalt fascinerande och njutningsfullt har då i varje fall aldrig jag snubblat över tidigare. En tät men samtidigt lucker bärfrukt som andas såväl vitalitet som pondus. Lager på lager byggs på och flätas samman i en slags blandning av bachsk kontrapunktik och van goghskt färgspel. Det känns helt överflödigt att börja rada upp doftassociationer på sedvanligt pekoralt manér.

Munupplevelsen kan bara beskrivas som ljuv silkeslen balans och fullständig kapitulation. Man kan inte annat än att låta sig förföras när man känner en liten tår spränga sig ur ena ögat och långsamt leta sig nedför kinden för att fastna i en djup smilgrop. Storhet, djup och fenomenal drickbarhet i samma paket, ett veritabelt Kinder-ägg för en sangioveseälskare.

Jag har i skrivande stund svårt att se att jag någonsin skall kunna få en sådan här kick av en brunello fler gånger i mitt liv - jag fruktar att det här är så bra det blir men gläds åt att vi har ett par flaskor till. Dessa ska få ligga till sig några år till men jag kommer att knäppa händerna och hoppas att en god del av den här underbara sötfrukten duckar och klarar sig undan mognaden. Finns fortfarande att få tag på hos BB Vin i Dragør. Anbefalles å det varmaste för såväl brunellobeundrare såväl som dito belackare!

                                   

fredag 3 februari 2012

Ortensio Lando Valtellina Superiore 2008 (Luca Faccinelli)


Jag vet, Valtellina är sjukt underrepresenterat här på bloggen. En av orsakerna till detta är att det inte finns någon Köpenhamnsimportör med uttalad Valtellinaprofil. En annan är att många producenter, här uppe i ett av Italiens nordligaste vinodlingsområden, är vådligt förtjusta i att använda sig av färskrostade små barriquer för att bestänka sin kanske inte alltid helt utmognade druvmust med lite smörkolarondör och vaniljsötma. En åtgärd som inte brukar falla i särskilt god jord, i varje fall för vårt vidkommande.

Desto gladare blir vi förstås när det visar sig att Carlo Merolli plockat hem en liten laddning Valtellina Superiore med druvmaterial från Grumello av producenten Luca Faccinelli som verkar låtit sin lombardiska nebbiolojuice fått vila på stora och bättre begagnade botti. 


Vi har omedelbart ett vin som vill visa upp sig från sin allra elegantaste sida i glaset - det här andas prakt och pompa med all sin floralitet och mineralitet. Referenserna till de nordpiemontesiska subregionerna är tydliga, här finns särskilt distinkta tangenter till Lessona och Ghemme med burgundisk finess, vulkanisk knastrighet och skinande röd jordgubbsfrukt. Ljuvlig doft som känns högklassig utan att framstå som förnäm och högfärdig.


Synnerligen väl avstämt även i munnen med läskande, nästan kylig, rödfrukt och vackra vitvinslika syror. Tanninerna är på plats men håller sig långt bak i smakbilden med en subtil men likafullt tät struktur. Eftersmaken lever kvar längre än man först kan förmoda sedan den här ambrosian lämnat svalget. Fungerar utmärkt till gammal hederlig ugnsstekt kyckling med en champinjonsås men tål även vår fulla uppmärksamhet framför brasan i rent kontemplativt syfte. Klassnebba till väldigt angenämt pris: 175 SEK/DKK - vi fyller definitivt på.

onsdag 1 februari 2012

Nonna Concetta 2008 (Calabretta)


Vi drar korken ur nya årgången av Calabrettas Nonna Concetta. 2006:an var en av 2010 års rusigaste förälskelser så det är inte utan att vi förväntar oss en hel del av 2008 som hittills verkat varit ett år i vår smak på Etna. Blev det förresten någon 2007?

Bedrägligt skir med granatäppleröda tingeringar. Doften drar direkt i déjà vu-spaken med sprättande lavareferenser och fräsande magmamineralitet i kollision med bedårade bärfrukt i klarröd stass, fast inte på långa när så extrem och in-your-face som nollsexan utan allt är inslaget i ett avsevärt mer sansat och komponerat paket. Ett sobert doftintryck med både rödbärig rondör och floral fräschör i lagoma doser.

Även smaken känns mer behärskad än yrvädret till storebror - syrorna är utmärkt vitala och tanninerna är fint nyponpulvriga. 2008:an känns mer samlad och mer drickfärdig på något sätt, allt finns där men mätarna håller sig i mitten utan några transienter som nuddar det röda. Vi kommer nog att dricka upp 2008:orna innan 2006:orna som förmodligen har mer att ge på sikt.

Finns hos Carlo Merolli och kostar 135 SEK/DKK. Även provat och gillat här.