onsdag 31 augusti 2011

What's Up, DOCG?


Jag undrar om det egentligen finns någon som hänger med i den italienska denominazioni-cirkusen? Ja, mer än Alfonso Cevola förstås, som så tappert försöker reda ut begreppen med jämna mellanrum, hans DOCG-karta finns att kasta ett getöga på här. Den uppmärksamme noterar alltså att det numera finns 71 (sjuttioen, en og halvfjerds, settantuno, LXXI) olika DOCG-appellationer! Man behöver inte vara lastgammal för att minnas när antalet var nere på 25-30 stycken.

Vissa nytillskott känns ju HELT oumbärliga, exempelvis: Vernaccia di Serrapetrona, Lison eller varför inte 3 (tre, III) olika DOCG:er för apuliska Castel del Monte - Nero di Troia Riserva, Rosso Riserva och Bombino Nero. Säga vad man vill om Bardolino, Asolo Prosecco (Prosecco di Prosecco står på tur för DOCG-skap men själva samhället Prosecco ligger i Friuli och det är konsortiet i Veneto som gör anspråk på varumärkesnamnet...) Frascati eller Albana di Romagna - lätta, friska och läskande viner som garanterat kan vara hur spännande som helst, men några monumentala storheter att sortera in under ett av världens största vinländers högsta klassifikation är de knappast.

Vad är då tanken bakom att sprida den en gång så prestigefyllda DOCG-manteln så här tunn? Hade det inte räckt med DOC-status för den här typen av enklare matviner? Man behöver ju inte vara raketforskare för att räkna ut att detta obönhörligen leder/har lett till en devalvering av den rosa sjalettens anseende. Den tidigare så åtrådda exklusiviteten har snarast blivit något som den yngre, respektlösare skolan av indie-odlare styr undan och på vissa håll är det numera IGT och VdT-vinerna och dess odlare som sätter agendan för i vilken riktning utvecklingen ska gå.

Italiensk byråkrati är mytomspunnen och ett av de senaste skräckexemplen i genren berättade den norske piemontesen Frode Refstad om på Vin Forum i somras: En representant från Valore Italia hade besökt gården och berättat att det sedan länge är strängt förbjudet att använda vin-gårds/-marksnamnen på etiketterna. Lagen har aldrig implementerats, förrän i år då man börjat göra omfattande kontroller och kallat tillbaka en del producenters viner för ometikettering. Dock ska det bli tillåtet att åter igen få skriva ut exempelvis Monfortino, Bussia, Rocche eller Brunate på etiketterna från och med årgång 2010...
Som grädde på moset har det börjat talas om en gemensam EU-nomenklatura där kvalitetsbeteckningarna DOP (Denominazione d'Origine Protetta) och IGP (Indicazione Geografica Protetta) som idag härbärgerar jordbruksprodukter i största allmänhet, även ska innefatta vin så småningom. Säkerligen nya klistermärken och högar av documenti för odlarna att se fram emot således.

lördag 27 augusti 2011

Chianti Classico 2007 (Il Molino di Grace)


Den extremt villebrådstäta Köpenhamns-djungeln inbjuder nuförtiden till tätare safariexpeditioner än vad som får anses vara sunt. Lördagen bjöd på ovanligt distinkta nedslag då vi dels hade att göra med en importör som inte fysiskt var på plats, men som så gentilt gav oss koden till sin lagerport så att vi bara enkelt själva kunde hämta upp grejerna - här snackar vi service, sug på den SB! - och då vi dels hade Blekinges egen Dr Livingstone med oss i vår karavan, med blixtsnabba pitstopsCibi e Vini och Otto Suenson som följd.

Ett besök som avvek från den italofila dominansen var hos Österreich Vin på Esplanaden i östra delarna av innerstan - en butik som andas kvalitet och kunnande och som har det absoluta toppskiktet av österrikiska vinmakare i sitt sortiment. Vi, som varande extrema blaufränkisch/zweigelt/sankt laurent-rookies, överlät med varm hand besluten om vad vår blandlåda skulle innehålla till ägaren Sebastian Rind Nelleman. Vi återkommer med rapport.

Annars får lördagen sägas ha gått i sangioveses tecken. Det avhämtades till och med ett gäng lådor brunello borta på Thorvaldsens Plads, mitt i den köpenhamnska lördagsshoppingsmeten. Försök själva hitta en bra parkering, tillräckligt nära för att kånka 6 lådor vin, någonstans mellan Folketinget och Gammel Strand en lördag vid lunchtid. Hustrun fixade dock biffen då hon, i egenskap av chaufför för dagen, helt sonika tog ett resolut tag om ratten och styrde oss upp över cykelbanor, busshållplatser, vägsuggor, stock och sten för att till slut elegant glida in precis jämte marknadsståndet där Carlo Merolli höll hov. Kudos till en typ av bilkörning som fått vilken napolitansk taxichaffis som helst att blekna!

En av dagens troféer är ett instegsvin som vi varit nyfikna på ända sedan vi läste Più Rosso-Niels' fina och lockande beskrivning av producentens toppvin. Vi har svårt att se att Il Molino di Graces Chianti Classico från det goda året 2007 kan vara annat än förträfflig?
20 dagars maceration följs av 10 månaders lagring på vardera tredjedelen av rostfritt stål, stora fat och begagnade barriques.

Vinet är mörkt och osedvanligt tätt för att vara 100% sangiovese. Doften är genast med generösa skopor körsbärs- och vinbärsfrukt samt lätta stråk av bittermandel, rabarber, örter och lakrits. Munnen får sig en frisk syradusch och den utmärkta fruktigheten lever med ända ut i eftersmaken. Väldigt solid och genuin chianti i en stil som får mig att tänka på John Coltranes album Coltrane Jazz där han liksom svävade mellan sitt "klassiska" jag och sitt "moderna" dito. Det första vin som kommer upp för mig som har den här stilen är Querciabellas 2007:a. Det här är minst lika bra och dessutom upplever jag det som snäppet mera läskande.

Kostar 119DKK hos BB Vin.

fredag 26 augusti 2011

Grignolino d'Asti 2005 (Trinchero)


De senaste veckorna har inte varit nådiga nere runt Medelhavet. En massiv värmebölja har parkerat över stora delar av Italien som formligen översköljts av extremt het luft från Nordafrika. En reporter från Rai1 stod i onsdags på stranden i Rimini och viftade med en termometer som visade 51°C, en siffra som man förmodligen ska ta med en rejäl skopa salt men poängen gick i alla fall fram med all önskvärd tydlighet. Från fädernestrakterna kring Lucca/Garfagnana, Toscana rapporterar pålitliga källor att man haft 40°C två veckor i sträck och temperaturen har knappt segat sig under 30-strecket, ens på nätterna. Paola Revello hade 39,6°C på nordsidan av sitt hus i Annunziata, La Morra klockan 18.30 i onsdags - "Tro mig, det är inte skönt" var hennes kommentar.

Det hetaste man kan hitta på våra breddgrader just nu verkar vara italienska biodynamiker. Applåderna bifalles givetvis även härifrån och vi passar dessutom på att plocka fram en piemontesisk representant som vi provat, besökt och berättat om tidigare.
Ikväll provar vi Trincheros Grignolino d'Asti 2005, och jag vet att det låter absurt när vi snackar grignolino men vi ger den en rejäl vända i karaffen och ser vad den har att berätta till kvällens ultratraditionella kalvstek, gräddsås, hasselbackspotatis och pressgurka. Det här är nämligen inte någon vanlig grignolino.

Utseendet är mäkta avväpnande med en supertransparent nektar i ljusaste tegelröda skrud som drar åt orange. Efter luftningen kickar doften igång med ett batteri sekundära och tertiära aromer som obönhörligen skickar iväg associationssynapserna till en riktigt mogen barolo av traditionellaste snitt. Här finns läder, terpentin, vegetativ multnad, linoljefärg, eterneller, farmors kryddlåda och försiktiga stråk av dyr balsamico. Frukten är intakt med en klar lingon/tranbär/röda vinbärskaraktär. Blint hade det här hamnat i en mogen barolo på nosen, eller i alla fall nebbiolo, tveklöst.

I munnen hade man möjligen börjat tänka freisa, här är syrorna fint på tå och tanninerna värker ut länge och är sandiga och behagliga, om än inte barolo/nebbiolo-intensiva. Den ljusa och pigga vinbärsfrukten hänger med även i smaken och en elegant tobaksprägel ger tydliga avtryck i eftersmaken. Till maten är det här vinet en ypperlig matchning som verkligen stortrivs i sällskap med de milda smakerna i vår ärketraditionella "söndagsmiddag", såhär på fredagskvällen.

I den här nollfemman finns en synnerligen angenäm flaskmognad, något som både Ezio och Monica är snabba att förfäkta som ytterst nödvändigt för alla sina viner. Det här är en grignolino som är både komplex, rustik och elegant - ett klassvin, enligt min mening. Vinosapien provade nyligen nollsjuan men blev inte riktigt lika hänförd.

Vi köper våra Trinchero av Stefan Jensens Winewise, grignolinon kostar 120DKK och Stefan skickar numera till Sverige.

söndag 21 augusti 2011

Fumin Vigne la Tour 2006 (Les Crêtes)


Vi provar ett gäng nordrhônare och passar på att slänga in Les Crêtes' Fumin som joker i leken, pålitliga källor har nämligen förkunnat att det här är en druva som i sina bästa stunder kan ha ett och annat drag gemensamt med syrah från just norra Rhône.

Bland fransoserna som provades var Les Meandres Côte Rôtie 2007 (Guy Bernard) en alltigenom sympatisk bekantskap med bra syrasting, frisk knallröd frukt och en tanninmatta som följde med långt ut i avslutet. Ett vin som gav full utdelning i munnen. Cuvée du Papy Saint Joseph 2007 (Domaine du Monteillet) å andra sidan, var mera av en nosepleaser med en fantastisk parfym som rymde blod, järn, pomerans, nejlika, mandarinzest och röda vinbär. Ren, klar och framfusigt intensiv fast med massor av charm. Maison Rouge Côte Rôtie 2005 (Duclaux) var dessvärre tvärkorkad.
På bordet fanns även en Cuvée Cristophe Crozes Hermitage 2006 (Dom. des Remizieres) och Mon Clocher Cornas 2008 (Boissy & Delaygue), båda av det lite mer internationellt stajlade slaget där mörkare bär, lakrits och en del espressotoner var den gemensamma nämnaren - välgjorda viner men inget som hoppade upp och tryckte på intresseknappen.

Fumin Vigne la Tour 2006 (Les Crêtes) går ut starkt med en skinande klarröd frukt och ett helt batteri mineraler. Finstämda stråk av charkuterier, Valrhona-choklad, sötlakrits och ett pepparstick eller två. Lätt, ljus och frisk med medelintensiva syror, bra balans och väldigt enkel att svälja i stora klunkar. Vinosapien påpekar i sina noter att serveringstempen är av största vikt och det är bara att hålla med, vid rumstemperatur kryper smörkolan fram och vinet känns nästan sliskigt. Ner i temp igen och vips så har vi åter full njutning i munnen.

Klart trevligt vin som stod sig väldigt bra mot fransoserna. Fanns hos BB Vin i Dragör och kostade 199 DKK (150 vid köp av 6) men nu verkar bara 2005:an finnas kvar.

fredag 19 augusti 2011

Barolo 2007 (Reverdito)


Dags igen att kolla av en nollsjubarolo, den här gången från en modern producent i La Morra. Vi har ingen särdeles imponerande erfarenhet av Reverdito och deras barolo men vi kommer ihåg att vi gillade Moncucco 2004:an när vi smakade den för några år sedan. Ikväll är det normalen från varma 2007 som vi provar.

Druvorna hämtas från olika odlingar (1,5 ha) runtom i La Morra och lagringen sker enligt hemsidan på legno (trä). Efter första sniffen på den dovt sammetsröda, väl genomsiktliga, vätskan, kan vi med viss bestämdhet konstatera att träet i fråga har utgjort lock och elliptiskt bågnande sidoväggar i barriques av lätt begagnat snitt. Här finns rostad mandel och marsipan såväl som kåda, smörkola och svaga aningar av tryffel. Ganska mörk bärfrukt som samsas med en skvätt balsamico och ett lager kontaktlim. Allt som allt en behaglig, om än något förutsägbar doftkompott av modernare karaktär.

Tanninerna är nollsju-avrundade och syrorna är avmätta, en tämligen snäll munkänsla som tippar över mot att vara försiktig och en smula odefinierad. Frukten har ett sympatiskt bett och föredömlig polpa men de små faten är inte klädsamma, sötman blir i längden påträngande. Årgången spelar såklart in men stilen känns för slät och inställsam för att vi ska ge den här normalen ännu en chans. Cascina Cuccos Cerrati 2007 är ett långt intressantare vin med massor av karaktär för mindre pengar. Nästa gång vi provar Reverdito styr vi undan 2007 och siktar in oss på en vingårdsvariant.

Finns hos Erik Sørensen i Köpenhamn och kostar 170 DKK eller hos Winefinder för samma pris.

lördag 13 augusti 2011

Brunello di Montalcino 2006 (La Fornace)


Det finns mycket som tyder på att 2006 är årgången att ställa in kikarsiktet på när det kommer till Brunello, särskilt om man bryr sig om vad de stora drakarna tycker. Det finns såklart alltid anledning att vara skeptisk när det börjar slås för hårt på pukorna och trumpetsektionerna harklar ur sig fanfar på fanfar. Men ett alldeles förträffligt sätt att utröna huruvida det verkligen finns kött på benen, eller om det bara är svammel, är ju att helt enkelt prova själv.

Vi har således lyckats spåra upp "Il Brunello-pusher numero uno in da hood": BB Vinimport i Dragör, som har ett alldeles förträffligt Montalcino-sortiment med bland andra Gianfranco Soldera, Diego Molinaris Cerbaiona, Casanova di Neri och La Cerbaiola såväl som mindre namnkunniga, men minst lika intressanta, producenter som La Rasina, Santa Maria Colleoni och La Fornace. Just Brunellon från La Fornace har BB's ägare Michael Bodholdt talat sig så varm för att vi är lite extra spända på hur den ska smaka. Ännu gladare och än mer förväntansfulla blir vi när vi ser att Matogvinogmer-Henning just gjort ett besök på gården och bara har gott att förtälja om både viner och mottagande - pluspoäng redan innan vi öppnat flaskan alltså.

Ytterligare ett och annat pluspoäng cashas in i samma ögonblick vi drar ur korken. Maken till vacker skapelse var det längesedan vi såg - tät och stabil men precis lagom porös, skinande butterscotch-beige och med en härlig väldoft utan att framstå som rostad. Vinet är precis lika ståtligt med en klar, genomsiktlig gestalt i rubinrödaste skrud - precis som ädlaste sangiovese skall ta sig ut. Vi kan inte låta bli att slå upp en liten smygsipp direkt ur flaskan och jodå, det här lovar gott - livlig frukt och en del espressotoner initialt, men ett par timmars utandning i karaffen kommer att göra susen.

När vi återvänder har vi hur mycket gott som helst att snusa på: rund och mjuk bigarråfrukt, stiliga stråk av kronärtskocka, en hel örtagård som står till buds, en nypa kalktorr mineralitet, ytterst subtil eterisk floralitet, söta sippar mocchacino... Ja, så här kan man gå på men vi stämmer lutan och slår an upptakten till den riktiga sonetten:

Munnen, smaken - det är här det händer - Zlatan i gatan vilken förförisk frukt av tuggbaraste snitt och de läckraste, ettrigaste små syrastick man kan tänka sig backar upp, fyller ut, sniper åt och accentuerar fruktkärnan. Texturen är len som våtslipspapper och polerar intensivt tänder och tandkött så att det blixtrar till små vita stjärnor i mungipan när man lutar sig tillbaka och fånler - drickbarhet av tredje graden. Eftersmaken bär fruktsyrorna hela vägen ut och lämnar en söt fin smörkolapastill på tungan att sutta på medan man funderar på vad som just hände.

Jovars, det verkar som att Suckling och grabbarna är nåt hett på spåren. Vi kommer definitivt att tända sökarlyktorna och söka vidare bland Brunello-nollsexorna. In the meantime lägger vi upp ett litet lager av La Fornaces version i källaren. Lagringsdugliga? Javisst, men jag tror inte det kommer att bli aktuellt med någon långlagring...
Kostar 239 DKK (219 vid köp av 6 fl) hos BB.

fredag 12 augusti 2011

Valle d'Aosta Petit Arvine 2010 (Les Crêtes)


Vi är definitivt petit arvine-rookies men Vinosapiens medhavda schweiziska smakprov förra helgen gav svårartad mersmak. Vi har ju sedan tidigare lockats att handla på oss av Valle d'Aosta-producenten Les Crêtes' spännande sortiment så vi rycker helt sonika upp en av deras petit arvine och låter sista skvätten av schweizaren från i lördags utgöra referens. På bordet står kantarellpaj, räkor och en bit Havarti från St Clemens Andelsmejeri på Bornholm redo att utgöra ackompanjemang och motstånd.

Så snart vi kramat av skruvkapsylen sprider sig en ytterst fräsch doft av gula äpplen, ananas, päron och passionsfrukt i rummet. Ett rejält stänk mineralsälta och försiktiga drag på pepparkvarnen fyller ut doftbilden. När vi stämmer av mot kontrahenten från Valais: Cave du Poteu Petit Arvine 2010 kan vi bocka av det mesta och konstatera att likheterna är betydligt fler än skillnaderna.

Det är i smaken som de båda vinerna sjunger i olika tonarter. Cave du Poteu har en tät, sötfruktig kärna och rikligt med syror i mellanregistret som landar i en fenomenal eftersmak som klingar av långsamt. Les Crêtes' Petit Arvine däremot har syror som klingar nästan en oktav högre och en betydligt ljusare, friskare frukt. Eftersmaken är inte tillnärmelsevis så imponerande som hos joddlaren men till vårt ad hoc-smörgåsbord är det inte tu tal om vilket vin som regerar: Les Crêtes kammar lekande hem matvinsbucklan - vi funderar på att skrota plattityden "vitt vin och räkor" för att istället lansera "petit arvine och räkor" - medan vår vän från Valais gärna lirar solo. Petit arvine är uppenbarligen en druva att hålla utkik efter och vi fyller definitivt på av Les Crêtes'.

BB-Vinimport i Dragör säljer Les Crêtes' viner och Petit Arvine 2010 kostar 129 DKK (119 DKK vid köp av 6 fl).

torsdag 11 augusti 2011

Gattinara 2001 (Antoniolo)


Antoniolo är en av de mera namnkunniga vinproducenterna i Gattinara. Familjen har djupa rötter i såväl yrket som trakten men drabbades, liksom alla andra, så hårt av phylloxerans härjningar och industrialismens framfart vid förra sekelskiftet att farfadern fick överge sina marker och söka sig till storstaden för att finna försörjning. Efter andra världskriget återvände sonen Mario till området och återplanterade en del av familjens ägor med amerikanska rotstockar. Idag är det Marios dotter Rosanna som är överhuvud i Antonioloklanen.

Man har sedan starten gått in för att göra sin Gattinara på uteslutande nebbiolo och man lagrar fortfarande på större begagnade fat efter 14-18 dagars maceration. Det finns tre olika cru-Gattinara i katalogen men ikväll provar vi normalen från 2001

Utseendet är medeltransparent och tämligen mörkt tegelrött. Kraftfull näsa med tydliga blinkningar till kusinerna i Langhe - lätt torkade rosor, ett uns tjära och tryffel - medan basen i doften är en solid balsamicopelare omgärdad av diskret söta dadeltoner och avlägsna stråk av skokräm. Mognaden är i sin linda, här finns åtskilliga år att hämta i källaren, det visar sig inte minst i munnen med viril syrlighet och pigg körsbärsfrukt. Tanninerna är mycket följsamma och kan enklast beskrivas som supereleganta och plyschaktiga medan eftersmaken är medellång med ett fräscht fruktdjup. Det här är ett riktigt harmoniskt vin med alla parametrar i full balans.

Jag kan inte med tillräcklig emfas och med eftertryck nog rekommendera alla nebbioloheads att leta upp och prova de här pärlorna från norra Piemonte. Gillar man riktigt elegant nebbiolo med mycket mineralkaraktär finns det verkligen en hel del att fastna för här. I fallet Antoniolos Gattinara 2001 talar vi dessutom om ett lagrat höjdarvin med en kvalitet som lätt skulle kosta minst det dubbla i Langhe. Vi köpte våra hos Le Papillon i Köpenhamn för 190 DKK.


söndag 7 augusti 2011

"De komma från öst och väst..."


Vi samlar ihop oss för en sensommar-rendezvous i Skånes prunkande inland; Ingvar från väst samt Herr och Fru Vinosapien från öst, för att ta ett nappatag med en serie mer eller mindre rara gestalter från vinvärldens axelmakter.

Inspirerade av FV:s nyväckta faiblesse för bio-sicilianare beger vi oss till de västra delarna av ön, till Valdibella strax sydväst om Palermo. Här odlar biodynamikern Marco Sferlazzo och hans Porta del Vento cataratto, perricone och nero d'avola på 300-600 meters höjd.


Maquè 2009 (Porta del Vento) består av 80% nero d'avola och 20% perricone som odlats ad alberello och fått jäsa på skalen i 20 dagar i öppna 5 hl-ekkärl. Vinet är transparent och ganska skirt rubinrött, ingen omedelbar giveaway för nero d'avola som vi känner den. Doften är bärfruktig och frisk med färska örter och lite mintfräschör. Syrorna är utmärkta och jobbar exemplariskt tillsammans med den tydliga lingon- och tranbärskärvheten. Ett högst älskvärt och användbart vin som leder tankarna till Piemonte och Beaujolais, snarare än Sicilien. finns att köpa hos Enoteca i Köpenhamn för 129 DKK - mycket vin, och njutning, för de pengarna. Snäppet bättre än den tidigare provade druvrena Maquè Perricone 2009.


Petit Arvine 2010 (Cave du Poteu) VS har plockat med en petit arvine från de branta sydsluttningarna i Valais, Schweiz - inte varje dag man får äran att snurra runt sådant här i glaset. Näsan möts direkt av en intensiv samling tropiska frukttoner, päronsplitt och ett zingigt mineralsväng. Syrorna är explosiva i rieslingklass men understöds av en fruktmogenhet som spiller av i ett uns sötma. Det här är förbaskat bra - högintressant och njutbart - men dessvärre mer eller mindre omöjligt att få tag i. Producentens ynka hektar ger inte många flaskor och de få som kommer ut till försäljning försvinner snabbare än en appenzeller i en fonduegryta.

Ingvar har ett gäng viner med sig från sitt besök i somras hos biodynamikern Evangelos Paraschos i San Floriano del Collio, Friuli-Venezia Giulia. En grundlig presentation av producenten hittas här.


Ponka 2007 (Az.Agr.Paraschos) utgörs till 50% av chardonnay, 40% sauvignon blanc och resterande en blandning av ribolla gialla, malvasia, picolit, verduzzo och pinot bianco. Odlingen utförs i en minimalt interventionistisk anda och vinifikationen är traditionell med spontanjäsning i öppna kar och maceration i cirka 10 dagar. Därefter har musten fått ligga på gamla 2,5 hl-fat i 22 månader. Doften har en skönt knäckig karamellaktig sötma som snurrar runt bland toner av aprikos, mandarin och tobak. Tanninerna smyger sig fram efter ett par rejäla gurglingar och kommer under kvällens lopp att göra sig alltmer hörda. Syrligheten är bra med en föredömligt upprensande effekt och eftersmaken rundas av med en lätt grapefruktsbeska. Riktigt snyggt och trevligt vin som inte på något sätt låter framställningsmetoderna överskugga druvkvaliteterna eller njutbarheten, fast fortfarande med en tydlig prägel av ett macererat vitt vin.


Not 2008 (Az.Agr.Paraschos) är 100% pinot grigio som odlats och framställts på ungefär samma sätt som Ponka. Här har vinet fått en ljus granatäppleröd lyster, som är olik det mesta annat i vinväg, men mycket attraktiv. Även doften är en smula sär med vitblommiga drag i svagt parfymerad stil, mandel och blodapelsin. Bra kraft i munnen med frukt och gott om tanniner men syrorna känns aningen reserverade och kommer inte riktigt loss. Inte samma charm och direkta älskvärdhet som Ponka, kan mycket väl behöva ligga till sig ett bra tag.


Dags för de tre röda vinerna från Paraschos: Noir 2006 är 100% pinot noir som har legat på skalen i 20 dagar och 36 månader på fat. Relativt transparent fast rikligt med färg i det rödvioletta spektrat. Karsk pinot-parfym med bioaromer av röda äpplen till en början. Med lite luft utvecklas dock pinositeten och landar i en korg av skinande rödfrukt. Vinet är tämligen kraftfullt med en del skaltanniner och bra tryck i syrligheten - definitivt min favorit bland de röda. Merlot 2008 kommer från 7 år unga stockar som efter 30 dagars maceration fått ligga till sig 20 månader på ekfat. Här möts man direkt av en cabernet franc-aktig grönhet som inte är alltigenom sympatisk. Ganska slät och snäll i munnen, inget som ruskar tag i en och kräver ens intresse. Prestigevarianten Skala 2006 består av 95% merlot och 5% barbera och refosco. 30 dagar på skalen och 4 år på fat. Doften är svagt äpplig med en oxiderad karaktär men i munnen brakar det lös rejält med bra djup i frukten och en rejäl dos tanniner. Komplext och imponerande fast med sans, elegans och balans. Ingvars noter om Paraschos' viner finns här.


Collis Breclemae Ghemme 1999 (Cantalupo) är gjort på nebbiolo från Cantalupos största vingård Breclema - mineralrika jordar i syd-sydostliga lägen på 280-310 meters höjd. Avgjort elegant nebbiolo med ljus fin frukt, frisk mentholsvalka och varsamt framskriden mognad. Syrorna är pigga och tanninerna läckert sandiga. Allt väger jämnt i oklanderlig balans. Fungerar riktigt fint till Karl-Johanfyllda ravioli i smör och salvia. Le Papillon i Köpenhamn säljer den här färdiglagrade eleganten för 225 DKK.


Carema 2003 (Santa Clelia) 100% nebbiolo, eller spanna om ni vill, från Piemontes nordvästligaste hörn. Odlingen på de dramatiska branterna sker på terrasser i pergola och det krävs varma år för att nå full fruktmognad så 2003 borde vara ett säkert kort. Jodå, här finns allt - syror, plyschiga tanniner och slank ren frukt i vacker förening. Mycket mineraler i en frisk och högst drickbar skepnad, den här skulle man haft fler av. Utmärkt följeslagare till ankbrösten med jordgubbs-/rödvinsreduktion. Köptes hos Stefan Jensens Winewise men finns inte att få tag på längre.

Blindbocksdags och Vinosapien häller upp ett skirt ljusgult vin med grönstick. Doften släpper inte från sig så mycket till att börja med, en lite vaxig slöja ligger över ett batteri ljusgula/gröna citrusfrukter. Men i munnen händer det grejer - fenomenalt tryck i syrorna och en läcker mineralsälta. Jag vill till Loire och tror att vi har chenin blanc i glaset. Hustrun yrar om nässlor, lime och sauvignon blanc - nej, nej, nej nu är du ute och cyklar...


La Grande Côte Sancerre 2005 (Francois Cotat) Som vanligt står man med skägget i brevlådan, och så fort man får reda på att det är en Sancerre framstår ju alla sauvignon blanc-attributen som fullständigt självklara. Imponerande bra vin med massor av karaktär och pondus, långt ifrån de många glättiga avarter man så lätt råkar på när det kommer till den här druvsorten.

Nästa glas är rött, eller ljust tegelbrunt. Doften är initialt en smula reduktiv och svagt petrokemisk men med lite luft växer det fram en hel del tydliga pinot noir-markörer. Synnerligen trevlig att snusa på med massor av mognad men i mycket vital skepnad. Det är i munnen som PN-teorierna grusas, big time. Här är tanninerna av det masochistiska slaget i tuff nebbiolo-anda. Syrligheten är på topp men frukten hamnar lite i bakvattnet. Det gör dock inget för det är likafullt supercharmigt och avväpnande till tusen. Vad det kan vara? Jag har ingen aning, vi måste i alla fall befinna oss nära alpmassivet - något schweiziskt kanske?

Côtes du Jura Port Lesney 2003 (Domaine de la Pinte) Pinot noir och trosseau i skön förening. Moget och tufft, inget för veklingar, med gott om karaktär och charm, som sagt. Det verkar finnas väldigt mycket intressant i Jura och här kan jag gott tänka mig att dyka vidare. Så snart man tagit sig upp en bit till ur Marianergraven Piemonte vill säga.