lördag 27 november 2010

Sant´Andrea 2008 & Castellania 2008 (Vigne Marina Coppi)


Att ha "alla hönsen hemma", "indianer som sitter ned i kanoten", "cornflakes i paketet", "belyst i alla fönstren" eller "en hiss som går ända upp" är samtliga välbekanta omskrivningar för att vara vid sina sinnens fulla bruk och att agera vist och eftertänksamt. När vi så sätter oss i bilen, denna lördagsmorgon, och styr kosan mot Köpenhamn, trots radions idoga varningar om förestående snökaos och stormbyar, så är det inte utan att vi börjar tvivla men; barolo har sina offer.

Vi har stämt träff med Carlo Merolli som, trots att det är hans heliga fotbollslördag, med varm hand tar emot oss för att vi ska kunna bärga en låda av Schiavenzas Broglio-riservor (omöjliga att missa efter Più Rosso-Niels hyllning) och lite annat smått och gott.
När vi skjutsat hem Carlo och kör in mot stan igen vräker snön ner och man ser, bokstavligen, inte handen framför sig. Vi börjar sånär att kontrollräkna alla hönsen, försäkra oss om att ingen indian är ståendes och bocka av antalet flingor i paketet. Som sagt; barolo har sina offer...

Nåväl, allting gick bra och förutom vår avprickade shoppinglista så skickade Carlo med oss några viner från Tortona, bland annat två stycken barberor från Marina Coppi. Med dessa flaskor följde en uppgift:
- Smaka och gissa vilken jag tycker är godast. Säger Carlo. I sanning en intressant utmaning. Vi låter vinerna ackompanjera den fina lammytterfiléen som också följde med hem från Köpenhamn. Lamm och barbera är en elyseisk tandem av ädlaste snitt.


Marina Coppi är ett familjeföretag som startade 2003 och har idag en årlig produktion på cirka 20000 flaskor. Man odlar barbera, croatina, nebbiolo, freisa, favorita och timorasso runt Tortona i ostligaste Piemonte.

Sant´Andrea Colli Tortonesi Barbera 2008 är 90% barbera och 10% croatina som legat till sig nio månader på rostfritt stål och ytterligare tre på flaska. Sant´Andrea ligger i Castellania på 400 meters höjd.
Vinet är nebbiololjust med klar transparens. Doften är ljus, lätt och frisk med mandarin, geléhallon och en äpplig, nästan calvadoslik, fräschör. Rent så det förslår med knastrig mineralitet instucket mellan fruktlagren. I munnen är det piggt och ystert - ett vin man blir glad av - med zingiga syror och en magnifik friskhet. Klockrent till vårt lamm med ruccola/kakìsallad.
Ett riktigt läckert vin som tar slut oroväckande snabbt vilket numera brukar gå under epitetet: "god drickbarhet". En slags piemontesisk Montevertine är en ganska koncis sammanfattning.

Castellania Colli Tortonesi Barbera 2008 utgörs till 95% av barbera och 5% freisa som fått ligga tio månader på rostfritt stål och ytterligare sex månader på flaska.
Även detta är ett vin som, okulärt, skulle kunna misstas för nebbiolo fast det är en nyans mörkare än Sant´Andrea. Även doften är mörkare med en viss nötighet i botten och viol, svarta vinbär och lätta lakritsstråk som sveper förbi. Ett lite större och fylligare vin med en dovare syrlighet, tuggigare munkänsla och mer broderad eftersmak. Ett mycket snyggt och rent vin som förmodligen kommer att bli ännu bättre efter ett par år i källaren.

Jag vet vilket vin som jag gillade bäst: Sant´Andrea är en charmör som kämpar sig svettig för att vara dig till lags genom hela måltiden och faktiskt slinker ner som en dans även sedan disken är undanplockad. Ska vi gissa på att Carlo tycker detsamma?
Båda ska finnas tillgängliga inom kort.

onsdag 24 november 2010

Barbera d´Alba 2009 (Cascina Cucco)


Vi spänner för ännu en ardenner. Nollåttan var en trevlig bekantskap så vi har gott hopp om att senaste årgången också ska falla oss på läppen. Druvorna kommer från Roddi och får en kort maceration varpå lagring på rostfritt stål väntar.

Ett ungdomligt utseende - rubinröd bas med blå reflexer. Doften är ett skolboksexempel på hur en ren barbera ska ta sig ut - mörka, mogna bär med lakrits och friska örter. Rent, fräscht och mycket trevligt att sniffa på!
Syrlighet och frukt ligger båda på en solid "klockan nio" medan strävheten tickar på runt "tresnäppet". Riktigt lättdrucket och läskande, en barbera som gjord för den Lucchesiska, såväl som den piemontesiska, mathållningen - med andra ord: en stapelvara.

Återigen ett vin som kanske inte föräras sonetter och fyrverkerier men som helt enkelt är en fröjd att dricka till enklare vardagsmiddagar. Den typen av vin som inte alltid är så lätt att hitta, särskilt inte till rimligt pris.
Carlo Merolli tar 68 DKK/st vid köp av 6 flaskor, annars är styckpriset 85 DKK/SEK.

(15,5p/20)

måndag 22 november 2010

San Grato 2009 (Ioppa)


En arbetshäst i glaset. Ioppas San Grato har kommit att bli något av "husets vita" här hemma - detta är femte eller sjätte flaskan som går åt sedan i somras. San Grato är definitivt inget vin som får en att börja stämma lutan och vässa gåspennan för att skriva episka hyllningar. Nej, det här är ett riktigt all round-vin med, nästan, kameleontiska talanger - lika fint till gårdagens ostar (robiola och en sublim caciotta) som till kvällens tonfiskpizza.

San Grato 2009 består till 70% av erbaluce, 20% timorasso och 10% traminer som odlats i trakterna kring Novara i nordöstligaste Piemonte.
Ett blekt gyllene vin som generöst skickar fram såväl friska fruktpuffar i vit skrud som sötare dito i ljusgul. En inte obetydlig blommighet, som förmodligen stammar från traminern, skiner igenom med en liten bukett liljekonvaljer. Syrligheten är belägen i det matvänliga mellanregistret och man anar en viss sötfruktighet i smakbakgrunden, absolut inget som stör dock.

Som sagt, ett bruksvin i ordets bästa bemärkelse - högsta poäng i grenen användbarhet! Finns hos Carlo Merolli och kostar 69 DKK/SEK.

lördag 20 november 2010

Clàs Merlot 2007 (Croatto)


Indie-merlot med attityd. Piero Croatto slog sig samman med Enzo Pontoni (Miani) och bestämde sig för att visa världen att det går att framställa intressanta viner även i vardagsvins-DOC:n Grave, mellan Buttrio och Udine i Venezia-Giulia. Ekologiskt hållbara metoder, ett extremt nogsamt arbete i vingården och minimala uttag är Pontonis käpphästar.
Merlot är den mest odlade druvan i Grave del Friuli som har ett, minst sagt, rikligt druvutbud med lokala och internationella sorter om vartannat. Clàs är 100% merlot och vi provar nollsjuan till grillade lammytterfiléer med rösti och karamelliserad vitkål och en rödvinssås som boostats med en rejäl skopa körsbärssylt.

När vi så får Clàs i glaset kan vi konstatera att vi har att göra med en mörk, makalöst tät juice i svartröd kostym. Glaset är till bredden fyllt med järntoner, rabarber, syrastinn mineralitet och maffig körsbärsfrukt. Våldsamt hög extraktion och det finns garanterat nya små fat med i spelet, men allt är hanterat med fingertoppskänsla och har blivit riktigt delikat i slutmixen. Nyrostat kaffe och vanilj kan lätt bli kväljande men när dessa aromer är så mästerligt invävda som här är det bara att kapitulera.
Det finns ett gäng gröna inslag i doften som ger tydliga cabernet franc-vibbar, den här typen av örtighet och grästoner hittar jag nästan alltid i det här hörnet av Italien. I Clàs blir denna grönhet en välkommen komponent som balanserar upp fruktsötman och extraktionen, i såväl näsa som mun.

Smaken är packad med mörka, mogna bäraromer som exploderar i munnen och liksom bygger upp en vägg av sötlakrits. Utmärkta syror och en viss tanninstruktur underbygger den myckna frukten och lämnar efter sig en lång eftersmak som mynnar ut i en farligt elegant endivebeska.
Matmatchningen är inget annat än en fullträff - lammets smakrikedom och rustika struktur, röstins söta jordtoner, kålens karamellsötma och den mustiga, lätt syrliga rödvinssåsen blir till en magnifik smaksymfoni där alla instrument prickar sin stämma med ackuratess.

Clàs är ett mycket intressant och gott vin som hela tiden balanserar på kanten, man har en känsla av att det ska snava och trilla över men det håller sig kvar på repet likt en mästerlig lindansare.
Vi köpte våra flaskor av Finn Klysners DWC-vin när vi besökte honom i slutet av sommaren.

(17,5p/20)



fredag 19 november 2010

Doccio a Matteo Riserva 1999 (Caparsa)


Bio-chianti med några år på nacken. Paolo Cianferoni håller till på 450 meters höjd i Radda in Chianti där han med ekologiska/organiska metoder framställer chianti under namnet Caparsa. Naturlig jäst, inga bekämpningsmedel, organisk gödning, ingen filtrering - ja, ni kan drillen.

Doccio a Matteo är deras riserva bestående av 100% sangiovese som spenderat 16 månader på barriques, således en Chianti Classico av "modernare" snitt.

Färgen kan närmast beskrivas som djupröd med brun rim, tät och lätt slöjig. Doften använder sig av de småfunkiga startblocken och väcker genast intresse med sin animaliska armada av gödsel, stall och mumsig multnad. Snart kommer de mogna, mörkröda bären i kapp och presenterar sig i en myndig ton som minner om sekundärfrukt. Efter en god stunds luftning i glaset har doften samlat ihop sig, fin komplexitet och gott om intressanta sidospår men jag kan inte sluta att tänka på mogen Rioja...

Allting stämmer även i munnen med en fyllig frukt som känns mogen trots all juvenil vitalitet. Syrorna är inte av det skyhöga slaget utan väver, tillsammans med fruktigheten, en intrikat väv som harmonierar väl med den tydliga fatprägeln. Ett riktigt läckert vin som man gärna sippar på egen hand men också sitter som en smäck till kvällens involtini på kalvinnanlår fyllda med ostronskivling och senap i gräddig sås.

Det här vinet dök upp som en beställningssortimentsnyhet i oktober. Prissättningen var lite skum då det visade sig att 2 (två) flaskor kostade 260 SEK, vilket är det internationella standardpriset för 1 (en) flaska. Numret är 72780 och kan man fortfarande handla till fyndpriset så tveka inte en sekund - vansinnigt bra mogen chianti i modern stil.

(17p/20)


söndag 14 november 2010

Besök hos Scarzello


Mitt i byn Barolo hittar vi Azienda Agricola Scarzellos anspråkslösa skylt och en fasad som andas ärlighet och "no nonsense". Vi får faktiskt köra runt och leta parkering och till sist blir det en plats ledig uppe på Piazza Cabutto alldeles invid Château Mascarello, det blir alltså till att promenera alla de 100 metrarna genom byn.

Det är stor skillnad mellan att besöka Barolo mitt i juli eller i början av november - på sommaren känns hela byn evakuerad sånär som på någon enstaka bäftande jycke under ett parasoll, medan det såhär års strömmar till tryffel-, vin- och gourmetturister från när och fjärran. Inte minst det nyöppnade Vinmuséet verkar dra till sig en strid ström besökare. Sånt tjafs har dock inte vi tid med - vi ska ju besöka en liten men naggande god favoritproducent för första gången!


Scarzello är en tämligen småskalig operation med sina 5 ha i Barolo, varav 2,5 ha är barolodesignerad nebbiolo från Sarmassa och Merenda samt ytterligare 2 ha yngre stockar i Sarmassa och Terlo som blir Langhe Nebbiolo, barbera och dolcetto. Vinifikationen är traditionell med lång maceration och lagring på stora botti och arbetet i vingården är ytterst hantverksmannamässigt med stort fokus på låga uttag.

Vi möts av pappa Giuseppe som visar in oss i provningsrummet där vi serveras ett glas Langhe nebbiolo, alltmedan sonen Federico anländer. Federico är, som så många arvtagare i hans generation, enologutbildad vid Scuola enologica di Alba och en hängiven förkämpe för den traditionella vinmakningen. 95% av firmans produktion går på export - 30% till USA, 30% till norra Europa och resten till Asien - medan de sista 5 procenten säljs här i provningsrummet.
Federico berättar att 2010 blev ett superbt år för både deras nebbiolo och barbera, idealiska förhållanden avseende alla parametrar i norra delarna av Barolo - snörik vinter, långsam blomning, varm och torr sommar och goda skördeförhållanden.
- Goda år kan vem som helst göra vin, det är därför som vi odlare brukar vara mer förtjusta i de lite knepigare årgångarna. 2005 är en favoritårgång för mig, ett år som skilde agnarna från vetet. Säger Federico.
Fast de riktigt knepiga 2002 och 2003 gjorde de inte någon barolo överhuvudtaget.
- 2002 var helt värdelöst och 2003 blev vi svårt stekta uppe i Sarmassa. Det blev knappt ens någon Langhe nebbiolo de här åren.


Vi börjar med att smaka på Langhe nebbiolo 2007 - druvor från Sarmassas yngre stockar som efter 15 dagars maceration har ståltankslagrats och därmed levt sitt liv helt utan ekkontakt. En stor doft direkt ur glaset som känns ren och frisk, nästan mintös med en svalkande frukt som har körsbär i centrum. Jasmin, färsk mynta och hasselnöt stämmer upp och förenas med ytterligare grönörtighet och fina blomtoner.
Smaken är fruktig med lakritsfond, ren och mineralisk med lång slutkläm - en mycket elegant LN.

Barbera odlas helt på Federicos initiativ, resten av familjen tycker inte att barbera är en druva som lämpar sig för området - man har inte tidigare lyckats få upp syrligheten tillräckligt. Nu odlar man dock lite barbera i Paiagallo och i svalare lägen i Sarmassa varav en del resulterar i Barbera d´Alba Superiore som man låter macerera i 18-20 dagar, vilket är ovanligt länge för barbera. Lagring sker på stora botti i 18-20 månader och ytterligare 2 år på flaska innan vinet når marknaden. En mycket intensiv doft av violpastill och fullt utblommad syrén i par med rejäla skopor lakrits. Utsökt munkänsla med stor frukt i sjungande balans med en fräsig syrlighet - underbart vin och den intressantaste barbera vi smakat på länge!


Basbarolon är en blend av de separat jästa lägena, 2005 gick dock så mycket som 90% av druvorna från Merenda till crubarolon med samma namn. Barolo 2005 känns lite sluten i början men körsbären tittar fram så småningom tillsammans med en lätt tjärton. Kalkig och nästan stendammig mineralitet ger ett elegant men tillbakadraget doftintryck. Syrorna är tuffa och tanninstrukturen ganska massiv men jag tror att vi har att göra med en arbetsvillig barolo som kräver lite motstånd för att finna harmoni och bli tämjd. Grundmaterialet känns stabilt och solitt men något provningsvin är det inte.


Det sista glaset är däremot mycket villigare att visa sig från sin bästa sida. Barolo Vigna Merenda 2005 har 30 dagars maceration och 30-36 månaders lagring på stora botti i bagaget. Kulören är lättare än normalen men doften skickar direkt iväg en förförisk parfym med knallröd, burgundisk frukt i spetsen. Riktigt koncentrerat körsbärsextrakt i maraschino-skolan som får en att stanna med nosen i glaset likt en tax som fått vittring på ett kaninbo. Munnen skänks ett generöst lass med underbart finpulvriga tanniner som breder ut sig i hela munhålan, hand i hand med en fullt ut balanserad syra. Syndigt läckert!

- Skillnaden mellan normalen och Vigna Merenda är kanske inte enorm - fler detaljer och allt kommer fram tydligare - men skillnaden i arbetsinsatsen för att komma dit är sjukt stor. Säger Federico. Jag måste nog ändå säga att skillnaden vinerna emellan är ganska så "enorm"...


I Skandinavien kan man hitta Scarzello hos Bichel i Danmark och, enligt uppgift, Tryffelsvinet i Sverige även om deras hemsida inte skvallrar om detta. Federico skakar på huvudet åt det svenska monopolet.
- Norge har ju ett helt suveränt system - vilket sortiment på deras monopol! Sverige verkar bara handla om volym. Finland förefaller ha Europas mest nyfikna konsumenter, helt utan förutfattade meningar, där tror jag att traditionell barolo kan ha en framtidsmarknad. Och så Kina, helt oförstörda gommar...

onsdag 10 november 2010

Besök hos Brovia

Fratelli Brovia startade sin vintillverkning redan 1863 men på grund av den världsomspännande lågkonjunkturen lade man ner produktionen 1932. Giacinto Brovia drog åter igång verksamheten 1953 och idag är det hans döttrar Elena och Christina - "agrotekniker" respektive "enotekniker" - som sköter ruljangsen. Man har fina marker i Castiglione Falletto och Serralunga d´Alba från vilka druvor till, inte mindre än, tretton olika etiketter hämtas. I portföljen finns bland annat fyra cru-barolo.


Vi sätter oss ner vid ett vackert gammalt bord i provningsrummet varpå den supertrevlige Alex Sanchez - ingift via agroteknikern Elena - spänner ögonen i oss och frågar:
- Vad är det som gör att ni är här och varför vill ni bekanta er med våra viner?
- Vi smakade er normale 2004 och Villero 2004 i somras och föll för renheten och den finessrika aromintensiteten.
Alex ler och säger att det var det rätta svaret varpå vi får oss en liten rundtur i cantinan som ligger alldeles i anslutning till fäderneshemmet, utmed Via Alba i treriksröset mellan Castiglione Falletto, Barolo och Annunziata.


Det första som möter oss är fyra stora betongbehållare som används till jäsningen av gårdens fyra cru-baroli och de bägge barberorna. Dolcetto och arneis går i rostfria ståltankar, logistiken är inte okomplicerad med tretton olika sorters vin. En cru-barbera - Brea -ligger på barriques och den rena Sori del Drago ser bara stål. I övrigt använder man enbart stora botti på 3000 l till lagringen av sina viner.
Man är sedan ett år tillbaka organiskt/ekologiskt certifierad men man får inte lov att kalla sig detta förrän efter en övergångsperiod på tre år. Tidigare har fadern tyckt att dylika certifikat bara är snobbig marknadsföring men döttrarna har tydligen stämt i bäcken på sistone. Man använder dock precis samma metoder som man alltid har gjort fast nu ska man, till sist, få papper på att man gör det...


Vi får prova barberan Sori del Drago 2008 med frukt från både Garblèt Sué (Fiasco) och Serralunga, det gjordes ingen Brea 2008 så druvmaterialet ska vara ett snäpp bättre än normala år. Det är en ren, frisk och rödfruktig barbera med fräsch menthol och nästan vitvinslika syror - fin fettspjälkarkapacitet. Ganska enkel, rak och charmig barbera.
Vi fortsätter med Barolo Rocche 2006 som till att börja med visar upp en frisk, sval och lätt isande frukt. Rocche di Castiglione är lite av ett flaggskepp i goda år, jordmånen är 15-20 cm kalk och lera med en ovanligt hög andel sand. Detta brukar borga för elegans och "femininitet" som spanjoren Alex uttrycker det.
De florala referenserna är många med rosor, violer, liljekonvaljer och ett moln med torrt lakritspulver som bakgrund. Allt är faktiskt på rätt plats i munnen - fruktsyra och tanniner i fin balans med en sidenpulvrig munkänsla som resultat. Lång och sobert elegant eftersmak - ett riktigt kanonvin!


Villero är lite varmare med sin sydvästvända exponering och jorden består av kalkrik lera, vilket ger något större och kraftigare viner som brukar ta god tid på sig att visa sitt rätta jag. Barolo Villero 2005 strålar dock av rödsöt körsbärsfrukt - stor, intensiv och framåt direkt. Alex är särskilt förtjust i 2005 som årgång överhuvudtaget, ett alldeles perfekt nebbioloår om man bara plockade i rätt tid och med rätt mognad. Vi har hört flera mindre producenter som tyckt att deras nollfemmor blev mycket bättre än vad de hade vågat hoppas på.
Doften går över i en intensiv målarburksfas men den kraftfulla fruktaromen hänger kvar. Smaken byggs kring en solid tanninstruktur med gott om mineraliska undertoner och en eftersmak som vägrar sluta - ja, jösses vad läckert.


Man har även mark i Serralunga d´Alba, större delen av Renato Rattis gamla vingård Brea är idag i Brovias ägo. Marken är ansedd som en av Serralungas bästa och brukar släppa ifrån sig stramt eleganta viner. Barolo Ca´Mia 2005 har en markant mörkare frukt som känns köttig och rå. Något mindre charm och väsentligt mindre elegans än de två tidigare, här kan anas en viss alkoholhetta som gasar på och får helhetsintrycket att sammanfattas som "mycket av allt". Ca´Mia behöver helt klart ligga till sig, åtminstone ett decennium.
Imponerande serie viner som verkligen ger det luddiga begreppet "terroir" ett ansikte.

Vi kommer in på ämnet korkar och Alex berättar att de har måttliga problem med traditionella korkskador men ett desto större bekymmer med det han kallar: false cork, där vinet inte uppfattas som skadat av konsumenten men på grund av dålig korkkvalitet underpresterar. När en ny korkleverantör ska kontrolleras så tar man helt sonika 100 korkar och lägger i 100 glas med, helst vitt, halvtorrt och billigt, vin. Efter att korkarna marinerats rejält i vinet så doftar man på korken och vinet och kollar hur många som är kuranta, varpå kvaliteten på korkarna bedöms.
- Korkar är som skatter och döden - man kommer inte undan dem. Säger Alex.


Vi avslutar med en kuriositet: Solatio Dolcetto d´Alba 2007 som är senskördad dolcetto - två veckor efter ordinarie dolcettoskörd - från 45-50-åriga rankor som fått macerera i uppåt 10 dagar. Vinet görs bara särskilt gynnsamma år och i en upplaga om cirka 3000 flaskor.
Färgen är blålila och opaque. Doften är sprängfylld av mineral och blåbär och munnen sköljs med en koncentrerad frukt i ett vackert balanserat paket. Lång och fysiskt skön eftersmak med kittlande lingonsyror - både väldigt druvtypiskt och samtidigt helt unikt.

Fantastiskt hög kvalitet rakt igenom i en stil som definierar elegans och renhet.
Moestue importerar till Sverige och Domaine Brandis till Danmark.

måndag 8 november 2010

Yin e Yang in la cucina delle Langhe

Det finns förstås traditionalister och modernister inom alla skrå och nischer - mat såväl som vin. Modet växlar mellan old school och new school som turas om att vara fashionabelt, men människorna som producerar/kreerar maten och vinet tenderar att vara sin inrikting närmast slaviskt trogen - åtminstone i Langhe.

Helgen som gick njöt vi av två ytterst olika, men likafullt eminenta, middagar som båda presenterade sin region på ett föredömligt och autentiskt sätt - Trattoria Schiavenza med sin urtypiskt piemontesiska och extremt vällagade meny, och La Coccinella som alltid försöker tänja lite på gränserna men ständigt med råvaran i fokus.


Trattoria Cascina Schiavenza i Serralunga d´Alba har mama Lucia i köket och döttrarna Maura och Enrica som serverar och sköter matsalen med sublim precision. Vi sätter oss och får menyn raskt berättad för oss men när en avsmakningsmeny kostar €30 så finns ingen anledning att krångla till det.
Vinlistan domineras såklart av de egna vinerna men kompletteras av en handfull alternativ - samtliga från Serralunga. Vi tar barbera d´Alba nollsjuan för €11 och detta är faktiskt ett vin som börjar tala till oss i samma ögonblick det ställs på bordet:
- Tjena, nu ska ni bara luta er tillbaka och låta krubbet komma in - det här fixar jag. Det här är min påse, mammas gata och allt det där.
Detta är en riktig arbetshäst med en frukt som väger av syrligheten i perfekt balans - vi känner oss trygga.


På bordet hamnar snart vitello tonnato och en carne cruda som visar sig vara den bästa vi någonsin ätit - len som sammet och med en lätt citruston som kompletterar det finmalda, råa kalvköttet. Helt perfekt!
Nästa antipasto är bagna cauda som är ugnsrostade paprikor dressade i en varm sås av sardeller, olja och vitlök och därefter kommer en porcinifylld crêpe med intensiva Karl-Johanaromer. Italienare brukar påstå att deras inhemska Karl-Johan är överlägsen de i resten av världen i smakintensitet, för varje gång jag får äran att smaka den italienska varianten blir jag mer och mer övertygad om påståendets riktighet.

Dags för primi och först ut är tajarin al ragù med föredömligt äggulestinn pasta tätt följd av ravioli al plin med en spenat/ricottafyllning serverad i salvia och smör.
Därefter är det tid för den säsongsobligatoriska vita tryffeln att göra entré i sällskap med tagliolini al burro. Det är väl ungefär här som vår underbara barbera höjer rösten igen:
- Hörrni, vaffan. Det här står inte med i min arbetsbeskrivning. Tryffel - det är ju ett jobb för fjollnebbiolon. Ring honom och väck mig när det börjar dra ihop sig till secondi.

Man har att välja mellan brasato al barolo och faraona al forno. Brasaton är så mör att tänderna är helt överflödiga, det är bara att pressa det långkokta köttet mot gommen. Att det verkligen är kokt i barolo lär det ju inte vara något tvivel om. Pärlhönan är ljuvligt saftig, mör och rosmarinrubbad och ackompanjeras fint av vår gamle vän barberan.


Efterrätterna är lika traditionella dem och vi väljer bunet som är en bedrägligt luftig chokladpudding med amarettikakbotten och inkokta päron med kanelglass. Efteråt smakar vi Schiavenzas ljuvliga barolo chinato som visar sig vara allt som, exempelvis, Terredavinos vämjeliga rävgift inte är. Rund söt körsbärsfrukt med en precis och angenämt avrundande beska - fulländning!


Vi har varit på La Coccinella tidigare och borde vid det här laget veta att vår GPS inte har den blekaste aning om var Serravalle Langhe ligger. Vi råkar alltid hamna på någon mysko omväg som inbegriper trådsmala vägar, hårnålskurvor och 45-gradiga lutningar. Detta i kombination med den obligatoriska novemberdimman förvandlar kvällsutflykten till en riktig "totalupplevelse" men fram kom vi i alla fall.

La Coccinella drivs av tre bröder och är beläget uppe i Alta Langa. Trattorian är omtalad och har ett solitt rykte bland vin- och matintresserade i området. Avsmakningsmenyn kostar €40 och utgörs av fyra fixerade antipasti samt en primo, en secondo och en dessert som man själv väljer från menyn.


Förrätterna är i tur och ordning: trota leggermente affumicata eller lätt kallrökt forell med hyvlad tryffel, terrina di coda di vitello som är en kalvsvansterrin, sfogliatine di zucca caramellata - en liten söt pumpapaj och slutligen en cipolla ripiena, dvs en ugnsbakad lök som fyllts med capocollo. En trevlig palett med lagom många smakäventyr där den rökta forellen var det ljuvligaste inslaget.

Dags för pasta och jag väljer ravioli di seiras som serveras med en sås på kaninkött, mascarpone och hasselnöt. En något stum komposition i min mun och jag kastar lystna blickar på hustruns tajarin al sugo di vitello med en underbar ragù på kalvfärs - smaskens.
Våra varmrätter blir piccolo fritto di scamone - friterade oxinnanlårbitar, pumpa och Karl-Johansvamp. Hustruns dolcettobräserade stinco di vitello är snäppet mindre intressant men likafullt på en högst acceptabel nivå.


Vi valde en Langhe Nebbiolo 2007 från Orlando Abrigo till hela menyn vilket inte på något sätt var idealiskt. Ett ganska platt vin med en nästan innehållslös fruktkärna och mesiga syror.

Sammanfattningsvis kan man säga att de här två restaurangerna kompletterar varandra på ett utmärkt sätt men skulle jag bara äta EN middag i Piemonte så råder det ingen tvekan - Schiavenza, alla dagar i veckan!

onsdag 3 november 2010

Schyssta pizzaviner


Palistorti Colline Lucchesi 2007 (Tenuta di Valgiano) 70% sangiovese, 20% merlot och 10% syrah från denominationen med det trevliga namnet Colline Lucchesi beläget nordost om Lucca i norra Toscana. Modernt sangiovesebaserat instegsvin från ett bra år som fått ligga till sig på små begagnade fat i tolv månader.
Fin bittermandel och varm söt frukt i nosen - lakrits, lättrökta charkuterier och mörkröda bär fyller på. Tiondelen syrah bryter igenom på ett ganska tydligt men trevligt sätt.
Lena och nästan smeksamma syror och en munfyllande fruktighet mynnar ut i en ganska odramatisk eftersmak. Ett bra matvin i den moderna toscanaskolan. 139 DKK/SEK hos Carlo Merolli.

Dolcetto di Dogliani 2008 (Produttori del Dolcetto) Det är ju förstås orättvist att kritisera SB´s magra dolcettosortiment utan att prova de få som faktiskt finns tillgängliga. Det här är en dolcetto di Dogliani som kommer från cantinan i Clavesana.
Fruktig och trivsam dolcetto med en generös bärparfym av moreller. Doften är ren och tämligen intensiv med en stadig mineralbas av kalk och skiffer och ger ett mycket solitt intryck.
Munnen draperas av de distinkta syrorna och funkar finfint till pizza med prosciutto crudo. En mycket angenäm bekantskap för 90 SEK som vi definitivt avser att fördjupa. Nr 2326 på SB.