lördag 28 augusti 2010

Barolo Pie Rupestris 2003 (Cappellano)


Den ursprungliga planen var att kolla av Cappellanos nolltreor en gång i halvåret för att se vart de tar vägen. När vi så tar en titt i almanackan ser vi till vår förfäran att vi idag skriver 6 månader och 1 dag sedan sist...
Cappellano är tvivelsutan en av de högst aktade baroloproducenterna tillsammans med Bartolo Mascarello, Giuseppe Rinaldi och Giacomo Conterno. Vem man än talar med i Piemonte uttrycker de inget annat än högsta respekt för den här familjen och deras viner. Vi var nära att få till ett besök i somras genom Stefan Jensens försorg men det avblåstes tyvärr i sista stund. Vi får se om vi har bättre lycka i oktober.

Vi häller upp utan att lufta, eftersom årgången är som den är - snabbmogen och kanske lite instabil - så låter vi vinet utvecklas i glaset under kvällen. Färgen är mörkt köttsaftsröd med tydligt bruna reflexer. Doften bjuder på åtskilliga mognadstoner i form av buljong, torkad svamp, soja och ljuv balsamico. Lite krutrök som av nysmällda kinapuffar och vinkelslipsångor tittar fram efter ett tag. Frukten känns djup och söt som kokt bärkompott av jordgubbar och blåbär. Ett helt underbart sniffarvin med flera lager av doftsensationer.

I munnen blir man varse att kombinationen varmt torrt år och det beryktade Serralungaläget Gabutti har framfött en varelse med kraftfull och robust tanninstruktur. Trots den snabba mognaden är syrorna vid gott liv om än av det lite opolerade slaget. En kraftig fruktpelare gör klart att detta är en bredaxlad och kraftfull barolo men som har hjärtat på rätta stället. Till kvällens grillade lammrostbiff med olivpotatis funkar det finfint men det är faktiskt minst lika trevligt på egen hand. Ett kontemplationsvin som på något sätt skänker andakt åt dricktillfället.

Vi köpte en låda när Carlo Merolli sålde ut nolltreorna för 200DKK i vintras och sätter ett kryss i almanackan den 28:e februari 2011 då det är dags att plocka fram flaska nr 3.

fredag 27 augusti 2010

Etna Rosso 2001 (Calabretta)


I avdelningen "obskyra vinkombinationer" öppnar vi ikväll den med spänning emotsedda Etna rosson från Calabretta samt, för att stilla hustruns plötsliga bordeauxsug; Château le Doyenné 2005 som Bristly sålde via sin maillista i vintras. En trevlig bordeaux som kan läsas ingående om här och här.

Calabrettas Etna Rosso 2001 har också avhandlats tidigare - här, här och här till exempel. Gamla stockar, nerello mascalese, hög höjd, låg avkastning och sex år på gamla botti - ja, ni hör själva; det här bådar gott!
Utseendet drar mot mörk rubinrodnad som övergår i blekorange periferi, god transparens men inte utan dimmiga slöjor. Doften är genast distinkt med tydliga stråk av mognad och ett kompakt fruktcentrum. De volatila tonerna svävar pietetsfullt omkring med gödsel, animalitet och terpentin utan att förstöra den läckra fruktigheten som utgörs av riktigt svartmogna bigarråer i första rummet. Fint avrundad nos med eleganta mineraler i form av nyregnad makadam och lite kalkiga undertoner.

Munnen blir mjukt inbäddad i de finsandiga tanninerna som bär fram mineraliteten i munnen med en gipspulvrig känsla. Allt känns moget, sobert och stabilt med vackert dova syror som klingar av långsamt. Ett vin i full balans och med en mognad som närmast påminner om vishet - det här är så långt ifrån ett dussinvin man kan komma. (17,5p/20) Carlo Merolli säljer för 135DKK/flaska.

Systervinet Nonna Concetta 2006 är en av våra största Etna-kickar hittills och utgör, med sin vitalitet och superintensiva frukt, ett mycket bra komplement till den här aristokraten. Om du är Etna-nyfiken så köp en blandlåda vetja, nu när det går att få hemskickat och allt!


fredag 20 augusti 2010

Blind barolo till årets första porcini

När vi anlöper hemmet efter fullgjord arbetsvecka möts vi i dörren av en rejält tilltagen hink med karljohansvamp som mina föräldrar mycket generöst förärat oss efter en lyckosam tur i svampskogen. Vi steker dessa knapriga och serverar till grillat kalvinnanlår med lätt gräddslängd tagliatelle. Jag skickar ut hustrun för att plocka en blindpava - hmm, porcini + kalv borde vara likamed barolo?


Jodå, det stinker barolo lång väg. Färgen är ganska mörkt rubinröd med brunorange periferi. Näsan möter oliv, varma bildäck, spagnola, moreller och en del söta vaniljtoner. Doften är kraftig och mycket fruktintensiv i en modern stil med mörka toner av plommon, tjära och ivrig höstbrasa. En hel del målarburksaromer och terpentin ansluter efter hand som glaset blir varmare. Vinet är absolut trevligt men inte så rent och friskt som jag börjat tycka att en barolo ska visa sig när det är som bäst. Hustrun börjar undra om jag har någon idé om vad som döljer sig i glaset?
- Mnjae, det är fortfarande lite för kallt. Säger jag lite avvärjande. Det är tvivelsutan ett modernt glas i en drickvänlig stil, hur många sådana har man inte liggande?
- Vad tror du om åldern? Frågar hon.
- Det är en nollfyra. Hävdar jag myndigt vetandes att en hyggligt stor andel av våra vilande flaskor föddes just detta år. Jag låter så blindbrygden äntra munhålan för att bearbeta gom och tandkött.

Tämligen ungdomliga syror och sidensläta tanniner får mig att koppla ihop nådens år 2004 med La Morra och vips så är tankemönstret låst i en skruvstädsliknande apparat och fullständigt omöjligt att rubba. Hjärnan börjar leta sig igenom vinförrådet och silar ut alla La Morra-nollfyror som den kan komma på. Munkänslan är elegant men en smula slät och med ett litet syraöverslag. Eftersmaken är lång och trevlig med lite torkade fikon och en avklingande syrlighet i symbios. Jag inbillar mig till sist att jag känner igen stilen och påstår sålunda att vi har Revellos nollfyranormale i glaset.


Barolo Mariondino 1999 (Parusso) Oj, att det skulle vara en nittionia hade jag aldrig trott, otroligt vitalt och fortfarande bara i sin absoluta början av utvecklingen. Parusso är ju en gammal favorit och deras "Mariondino" från Meriondino i Castiglione Falletto gillade jag skarpt sist. Vinet är fortfarande fantastiskt men min smak har nog förändrats en smula under året som gått och jag saknar lite friskhet och renhet i fruktsyrorna. Annars är detta en utmärkt barolo som gjorde ett förträffligt jobb till maten.

(18p/20)


torsdag 19 augusti 2010

Barolo Bussia Munie Riserva 2004 (Franco Conterno)


Vi firar att det är tio dagar till Charlie Parkers 90-årsdag och korkar upp en alldeles nybliven favorit i kategorin: busunga riservor från Monforte.
Vi besökte Franco Conterno nyligen och blev fullkomligt tagna av vinerna, omgivningen runt Cascina Sciulun och - inte minst - den underbara frun i huset: Vilma. Vilma Gabutti kan lättast beskrivas som en mänsklig avbild av nebbiolodruvan: tufft skal och hård på ytan, karaktärsfull och söt på insidan samt ytterst skeptisk till alla former av vistelse utanför Piemonte. Inför vårt återbesök vill vi förvissa oss om att riservan var så bra som vi tyckte för några veckor sedan så att vi eventuellt kan bunkra upp med fler.

Riserva nollfyran är traditionellt framställd med 20 dagars maceration och en fyraårig vistelse på stora slavonska botti. Druvorna hämtas från de lägre delarna av Bussia i en gård som heter Munie. Gården ligger lågt i altitud men solexponeringen är en av de bästa i hela Bussia och därför brukar druvmaterialet härifrån ge extraordinärt fylliga och pampiga viner. Riservorna görs såklart bara i exceptionella årgångar.
Färgen är tämligen mörk med orangeaktiga reflexer. Man får omgående en rejäl skjuts mogna mörka bär upptryckta i nosen tillsammans med en balsamicopust. Mycket kraftfull och definierad frukt som fyller hela mature-kupan och inte släpper greppet. Viol, subtil rökighet, lakrisal och krita- eller kalkreferenser. Det här är i princip en fulländad nosupplevelse och saliven börjar rinna till på ett svårartat sätt.


I munnen får tandköttet sig en riktig scrub av de finkorniga och ettriga tanninerna. Syrorna är ljuvligt finstämda men likväl ungdomliga och intensiva. Läckert jordiga tobakstoner vandrar iväg med det långa jordgubbsbemängda avslutet. Det enda jag för ögonblicket kan komma på att jämföra med, vad beträffar karaktär och smakintensitet, är Giacomo Fenocchios Bussia Riserva 2004 vars druvor är uppväxta nästgårds - i ordets VERKLIGA bemärkelse. Ett helt annat vin men lika karaktärsfullt och personligt med sin varma och inbjudande stil - inte helt olikt människorna som gör just de här vinerna. Vi fyller definitivt på med detta när vi återbesöker i oktober.

(19p/20)

Riservan kostar €26 vid köp direkt på gården vilket måste betraktas som vansinnigt bra. Tyvärr är det ju inte så lätt att få tag på Franco Conternos viner här i Skandinavien, det närmaste alternativet är Baglio Antica Sicilia i Mainz som dessvärre inte har just riservan men en hel del annat ur Conternos sortiment och till hyggliga priser dessutom.

Handla viner från Danmark

Alla som grämt sig över att det inte går att komma åt Carlo Merollis eminenta sortiment utan att fysiskt behöva förflytta sig över sundet - er tid är kommen. Under finner ni ett mail från Carlo där han förklarar upplägget, ytterligare förtydligande står att finna hos Finare Vinare.
I praktiken innebär fraktkostnaden ungefär 320 SEK för 12 flaskor.

"Kære svenske Vinvenner,

På foranledning af nogle af jer har jeg entreret med DHL for levering af vin til Sverige. Priserne på forsendelserne ser I nederst i denne mail.
Priserne er inkl. moms og olietillæg.

Der er ikke lagt på nogen form for avance på disse DHL priser - kun rundet op til den nærmet krone.
Da jeg ikke har en nogenlunde fast volume af aftagere i Sverige – endnu ! - er
mine priser fra DHL formodentligt højere end hvad de kunne være.

Derfor, for at sætte skub i salget og skabe derved en vis trafik har jeg besluttet mig at tilbyde
alle svenske netkunder
pari kurs på DKK og SEK: dvs at ved bestillinger til svenske erhvevsadresser fra webshoppen http://shop.carlomerolli.dk/betales vinens pris i DKK med det samme beløb dog i SEK.

DHL-fragten er stadigvæk i DKK og betales i DKK.

Dette tiltag har en klar promotionskarakter: det erstatter alle andre form for tilbud, rabat, samkøb osv og gælder kun til den 30. september 2010.

Tøv hverken med at skrive tilbage hvis I har spørgsmål eller med at...bestille!

Ciao,

Carlo


1 kg = 180,-

2 kg = 182,-

3 kg = 185,-

4 kg = 187,-

5 kg = 190,-

6 kg = 192,-

7 kg = 195,-

8 kg = 197,-

9 kg = 200,-

10 kg = 201,-

15 kg = 246,-

20 = 286,-

25 = 324,-

30 = 404,-

Typisk flaskevægt:

Standard bordeaux-flaske (fx. Montevertine) : 1.285 gram

Standard bourgogne-flaske ( fx Mascarello, Baricchi, Amarone) 1.323 gram.

Tunge flasker (efterhånden sjældnere fx Ioppas Ghemme) 1.985 gram (IOPPA)"






måndag 16 augusti 2010

Una sera di Brunello (eller En kvällo mä Brunello)

Man kan med gott fog säga att det var Brunello di Montalcino som, en gång i tiden, kickade igång vårt vinintresse - magiska viner med hög komplexitet men ändå med en förförisk och tillgänglig profil. Snart sökte vi oss vidare nordvästerut i den italienska vinfloran och sedermera vecklades den en gång så högt ärade DOCG:n in i allehanda snaskiga skandaler och sedan dess har vi egentligen aldrig riktigt återvänt, mer än för högst sporadiska nedslag. I lördags skulle det bli ändring på detta tänkte vi och ställde upp fem stycken fullblodsbrunelli och blandade dessutom in en liten "brunellino" - rosso di Montalcino - i leken. Det är ferragosto i Sjörröd och dags för den ädlaste formen av sangiovese att visa framfötterna - time for resurrection!
Men först ställer vi fram tre stycken vita till ostarna och ursäkta Toscana men vita viner? Njae, vi får antingen resa så långt söderut vi kan och leta upp någon vulkan eller upp till de allra "alpigaste" provinserna för att hitta något spännande. Vi åker norrut där vi finner två stycken erbaluce från nordligaste Piemonte och en sauvignon blanc från Alto Adige.


Erbaluce Spumante 2006 (Santa Clelia) kommer från Canavese vid de västitalienska Alpernas fot i norra Piemonte. Santa Clelia är erbaluceexperter och gör mycket bra erbaluce di Caluso samt en underbar nebbiolo från Carema. Det här är dock deras enklaste spumante framställd med "Charmatmetoden".
Trevligt halmgul och med bubblor av proseccokaraktär. Relativt fyllig med okomplicerade toner av rostat kaffe, litchifrukt och cantaloupe. Väl kyld gör den sitt jobb med porliga syror i kinderna och frisk fruktighet. Enkel och lättsam men inget särdeles minnesvärt, vi skulle lytt Ingvars råd och satsat på premiumvarianten. (13p/20) 95 DKK hos Winewise.

Coste della Sesia bianco Doranda 2007 (Sella) är 100% kallmacererad erbaluce som legat på stål.
Mörkt gyllengul, kristallklar och vacker. Lite rostade toner till en början här också, stållagringen till trots. Massor av tropisk frukt och väldigt mineralstinn precis som nollnian som vi nyligen provade på plats. Den här känns lite stadigare med en maffigt gulfruktig kropp. Fin friskhet i munnen och samtidigt väldigt fyllig med moget avrundade syror, smaskens! (16p/20) 109 DKK hos Winewise.

Sauvignon Winkl 2007 (Cantina Terlan) görs av det gamla kooperativet i sydtyrolen som trots att man matar ut 1,2 miljoner pavor om året ändå räknas till de mindre aktörerna i området... Vingården heter Winkl och ligger på 300-500 meters höjd, druvan är sauvignon blanc som får ligga på stål i sex månader.
Ljust halmgul och väldigt klar. Frukten är lättsam och sauvignonmarkörerna mycket tydliga - krusbär, kiwi, fläder och svart vinbärsblad. Bra friskhet men ganska tunn i mitten, frukten faller tillbaka i munnen och släpper bara fram syra. Jobbar trots allt mycket bra ihop med den asklagrade getosten. (14p/20) 139 SEK på SB nr 2799. Gerbolavin i Köpenhamn säljer också Cantina Terlan i sin bunker.

Vi plockar fram de röda vinerna och provar dessa halvblint ett åt gången.

Glas nr 1 - Tämligen ljusröd nyans som drar mot blått, god transparens. Blåbär och lingon i stora lass, en lätt alkoholhetta kan detekteras i doften till en början men den vädras ur. Tobak, undervegetation - svamp och multna löv samsas med körsbärskärnor och lätt volatila drag av det angenäma slaget. Bra syra med en god sötfruktig mitt och härligt friska sidotoner, ungt men med god längd. Vi misstänker att detta kan vara rosson men vi har inga referenser just nu, det BÖR vara rosson men vi är inte säkra förrän vi provat det tredje vinet.

Rosso di Montalcino 2007 (Pian dell´Orino) Jodå, men som sagt vi kunde inte svära på det förrän vi hade fått en tydlig brunelloreferens. Det här gillade vi verkligen vid förra påseendet och det är mycket bra nu också men konkurrensen är förstås tuff ikväll. (17p/20) 165 DKK hos Emilievin.


Glas nr 2 - har en lätt parfymerad frukt med eukalyptus och mynta i fokus. Ganska lovande till en början men vinet sluter sig lite snopet efter en kort stund i glaset och det går inte riktigt att skaka liv i det igen. I munnen är det höga syror och inte mycket spår av den maffiga sangiovesefrukten. Antingen är detta rosson, men det tror vi inte då den var betydligt mer generös än så här när vi provade den sist, eller är det Renieri nollfyran som vi vet är höghöjdsodlad av en stor producent.

Brunello di Montalcino 2004 (Renieri) Renieri odlar 128 ha i södra Montalcino på 350-420 meters höjd och vulkanisk jordmån. Vinet har legat på barriques i 24 månader och 30 hl-botti i ytterligare 24 månader. Ingen särskilt imponerande bekantskap, inte ens som potentiellt lagringsobjekt. I alla fall inget som vi lär spendera våra surt förvärvade slantar på. (14p/20) 369 SEK på SB nr 94160.
Efter ett par dagar i kylen har det faktiskt hänt en del, vinet har öppnat upp sig och doftar angenämt av ljusröd frukt och friska mentholpustar i klassiskt elegant barbarescostil men i munnen är det fortfarande på tok för platt för att vara en brunello.


Glas nr 3- är lite grumligt med en rubinröd nyans som börjat bli brun i kanterna. Ett gäng volatila drag i begynnelsen, dill och nykokt potatis. Efter hand växer ett stort och kraftfullt vin fram med svartpepprig kryddighet och sötmogen koncentrerad frukt som man bara vill ha mer av. Ett mäktigt doftpaket av den där läckert traditionella brunelloskolan. I munnen charmas vi storligen av den ypperliga balansen, väldigt utåtriktat och trivsamt med en perfekt munkänsla och fin syrastruktur - ett kanonvin! Kan vara Ciaccis Pianrosso från nollfyra eller La Pieves nollfemma?

Brunello di Montalcino 2004 (Poggiarellino) ...eller Poggiarellinos nollfyra? En helt okänd producent för oss men wow vad bra det här var. Liten och traditionell är nyckelorden här liksom överallt annars... (18p/20) 209 DKK hos BrunelloVin är ett mycket tilltalande pris.


Glas nr 4 - Rubinrött med tätare struktur och riktigt bruna kanter. Lätta smörtoner initialt men strax träder en ren och elegant vinbärsfrukt fram. Tydliga mineralstråk och läcker jordgubbe, lite mer åt det pikanta hållet där subtil kryddighet varvas med ljus frukt. I munnen är det silkeslent och en stor sötaktig fruktighet i basen. Fin struktur med nobla tanniner och en välkommen sötlakritston i eftersmaken. Mycket elegant. Ciacci eller La Pieve?

Brunello di Montalcino Pianrosso 2004 (Ciacci Piccolomini d´Aragona) Druvorna hämtas från den 11 ha stora vingården Pianrosso som är belägen på 240-360 meters höjd. Jäsning på stål och cement och sedan får musten ligga tre år på stora botti (20 och 62 hl) och åtta månader på flaska. (17p/20) 399 SEK på SB nr 94357.


Glas nr 5 - Riktigt orange tegeltoner med mörk kärna. Svamp och fina mognadstoner. Nejlika, apelsinskal och maraschino. Gott om fin syrlighet och härligt pulvriga tanniner. Längden är godkänd och vinet känns mycket intakt. Det måste såklart vara kvällens enda nittiosjua?

Brunello di Montalcino 1997 (Rocca Caselli) känns lite trevligare än senast. Mycket vitalt med piggt mellanregister. (16p/20) Köpt färdiglagrat hos Weinschmecker för €28.


Glas nr 6 - är lite åt det mörkare hållet med rubinröd grundton. Väldigt koncentrerad och intensiv direkt ur flaskan. Tobak, söta jordgubbar och björnbär i ett massivt fruktpaket understöds av lätta kryddtoner av nejlika och muskot. Tanninerna är täta och syrorna livliga - det här är en riktig fest för smaklökarna. Längden är suveränt lång och stabil. Ett mycket bra vin, bäst ikväll. La Pieve nudå?

Brunello di Montalcino 2005 (La Pieve) Verkar som att någon fick till det i Toscana 2005 i alla fall. La Pieve köptes av Robert och Bettina Baumann 1986 med avsikten att det skulle vara ett sommarboende för det Toscanaälskande paret. Egendomen, på 1,8 ha, ingick tidigare i Ciacci Piccolomini d´Aragonas ägor i Castelnuovo d´Abate. Man är väldigt småskalig och det svåra året 2005 blev det bara 1000 flaskor brunello och lika många rosso. (18,5p/20) Vinet kostar 325 DKK och säljs av den karismatiske Finn Klysner och hans DWC Vin.



fredag 13 augusti 2010

Langhe Freisa Toetto 2004 vs. 2005 (Giuseppe Mascarello)

En freisa-vertikal! När hade vi det senast? Alldeles för längesedan!
Freisa är helt och hållet en piemontesisk angelägenhet, odlad här sedan 1700-talet i Monferrato och Langhe men även uppe i Biella och Ivrea. Druvan är alldeles förträffligt resistent mot de flesta sjukdomar och även mot klimatologiska förändringar. Klasarna är avlånga och bladen betydligt mindre än på, exempelvis, kusinen nebbiolo. De doft- och smakmässiga likheterna med nebbiolo brukar däremot vara många - hög och riklig syrlighet, bra fart på tanninerna och lite tjär- och violpuffar i nosen.


Mascarello odlar sin freisa i Toetto, Castiglione Falletto som ligger alldeles söder om Monprivato. Toetto hade säkert också varit ett barololäge, liksom Monprivato, om det inte vore för att det vätter åt nordväst och det är just på nordväst- nord- och nordostlägena som vi hittar vardagsdruvorna freisa, dolcetto och barbera när vi befinner oss i Langhe. Giuseppe Mascarello är en traditionell producent som låter freisamusten macerera i 15-20 dagar och ligga till sig i 15 månader på medelstora slavonska fat.
Vi plockar fram gaffatejpen och täcker över årgångarna för att eliminera all eventuell bias. Båda glasen ser tämligen likadana ut - vackert rubinröda med hög transparens.

Första glaset är väldigt fruktintensivt direkt. Det känns moget med den sötmörka fruktigheten i spetsen medan den otippat höga pinositeten skänker elegans, friskhet och skärpa i nosen. Hela skogsbärpaketet, inklusive lingon, sluter upp och en lätt lakritssälta ackompanjerar snyggt. Bensinmack, finstämt lösningsmedel, persilja och grönörtighet eller snarare en komplett bouquet garni kommer till så småningom.
I munnen är syrorna intensiva medan tanninerna ligger lite åt det avvaktande hållet med en lätt finpulvrig känsla. Kroppen känns slank med fokuserad frukt som kärna och den medellånga eftersmaken mynnar ut i en sober syrlighet. Mycket bra men här behövs sannerligen mat.

Glas 1: 2004


Andra glaset är avsevärt mer slutet. En del mineralitet tar sig upp ur glaset men bären är inte alls lika påtagliga som i första glaset. Här finns toner av parkeringshus, violpastill och mandarin men allt är väldigt subtilt och försiktigt.
Syrligheten är snudd på kartig, tanninerna stramare och helheten riktigt knuten. Frukten glimmar till i eftersmaken. Om det första glaset behövde mat så kräver glas två detsamma.

Glas 2: 2005


Vi steker ankbröst och serverar med en jordgubbs- och balsamicoreduktion till ugnsstekt potatis. Nu händer det grejer, båda vinerna får nytt liv och får liksom börja göra nytta - syror ska slipas av, fett ska spräckas, salt ska integreras och locket ska läggas på brunn. Det här är ju ett ganska typiskt fenomen när man har italienska viner i glasen, de trivs liksom inte riktigt på egen hand utan vill gärna ha lite sällskap eller kanske rent av motstånd.
Till maten blir nollfemman den mest läskande och arbetsvillige av de två, all kartighet är plötsligt som bortblåst och ersatt av en matvänlig lätthet och ungdomlig fräschör (16,5p/20). Nollfyran har dock fortfarande mest personlighet av de båda och måste trots allt gå vinnande ur leken (17p/20).
Carlo Merolli säljer båda för 95 DKK/flaska.


onsdag 11 augusti 2010

Montevertine 2007


Ikväll provar vi referens-sangiovese från lite svalare höghöjdslägen i Radda in Chianti. Montevertine är en välkänd kvalitetsproducent men också namnet på vingården där druvorna odlas till det här vinet som är deras mellanklassrepresentant. 2,5 ha med stockar från 1982 och delvis omplanterade 2008. Man har i 90% sangiovese och resten canaiolo och colorino som legat på stora fat i två år. Vi öppnar och blir nästan tårögda när vi ser den vackra korken - toppkvalitet, sånt ger pluspoäng.

Vinet är ljust och transparent med en ungdomligt pigg och klarröd färgton. Doften börjar i ett preludium av färska örter, rabarber, lingon och lätta pinjepuffar. Ganska snart står det klart att glaset innehåller ett alldeles förtjusande exempel på allt det goda som sangiovese KAN vara när druvan är som bäst. En solid matta av röda bär rullas fram och de kristallklara fruktaromerna lever rullan medan lätta bittermandelstråk hela tiden kontrapunkterar - fruktansvärt förföriskt!
Vi får bråttom att smaka och i munnen råder total harmoni - tranbärssyror och fint fokuserad frukt som ligger länge på tungan likt en engelsk fruitdrop som sakta smälter. Rysligt elegant, läskande och både burgundiskt och pinot-esque så det förslår. Helt felfritt i fråga om struktur och balans - en kanonårgång helt enkelt. Riktigt ren sangiovese i traditionell stil men som med fördel kan drickas nu.
Carlo Merolli säljer för DKK195 eller DKK185 vid köp av 6 flaskor.

(18,5p/20)

För den som vill läsa lite om Montevertine och familjen Manettis kamp mot väderkvarnarna finns en bra artikel här.

måndag 9 augusti 2010

Lördag i vinets tecken

Dimman omfamnar Öresundsbron när vi far över sundet i arla morgontimman. Så snart vi får dansk mark under hjulen skiner dock solen från molnfri himmel och snart har vi en strålande medelhavsvarm lördag att spendera i Köpenhamns vibrerande utbud av intressanta vinhandlare.
Vi hänger med Ingvar som har stämt träff med gamla och nya bekantskaper i, ska det visa sig, vinets "undre" värld. Hustrun sköter GPS:n och har nogsamt knappat in LI Brandes Allé 12 i Fredriksberg och rösten i manicken skanderar resolut: "ankomst" när vi står utanför ett hyreshus från förra sekelskiftet. På en porttelefonsknapp hittar vi namnet "Gerbola" som vi mycket riktigt söker men det här är bostaden, vinlagret finns nere i "bunkern" förkunnar tjejen vi talar med och ger oss en kort men kärnfull vägbeskrivning:
- Ut och sen till vänster.
Sagt och gjort, efter ett varv runt kvarteret börjar vi misströsta - inte ett spår av något som liknar en vinlagerlokal någonstans. Tjejen ser oss väl irra omkring och kommer ut och pekar på en liten kulle mellan hyreshusen.
- Här är det. Säger hon.
Det visar sig verkligen vara en bunker, ett gammalt skyddsrum där ingången är knappt en och en halv meter hög och belysningen utgörs av mängder av stearinljus. Det här är Gerbola Vin och ägaren Magnus Gerbola välkomnar oss in. Sortimentet är intressant: Principiano, Ca´Viola och Cigliuti från Piemonte är alla högintressanta producenter, Schiopetto från Friuli och Cantina Tramin från Alto Adige likaså. Priserna är schyssta och Magnus säger sig inte vara främmande för att skicka viner till Sverige.

Vi kör vidare mot Østerbro och Rosenvængets Allé där vi, efter visst GPS-bestyr, ska finna DWC Vin inhyst i "baghuset" inne på den mycket pittoreska innergården. Ägaren Finn Klysner tar emot och bjuder oss genast till bords där han öppnar ett mousserande rosévin från Meroi och snart har vi både nybakat bröd och goda ostar på bordet. Finn Klysner är en mycket karismatisk man med åsikter om det mesta som har med vin att göra. Han har skrivit flera böcker om tyska och italienska viner och driver sin vinfirma ur ett fullständigt kompromisslöst kvalitetsperspektiv. Han öppnar en Sacrisassi 2005 från Le Due Terre, en blandning av tocai och ribolla gialla som fått en lätt maceration och sedan spenderat ganska lång tid på barrique. Ynka tretusen flaskor om året görs och det här är riktigt bra, maffig frukt och tannintendenser parat med elegans och friskhet.
Finn har ett mäktigt sortiment med många stora namn från framför allt Tyskland och Friuli-Venezia-Giulia: Dönnhoff, Fritz Haag, Geltz-Zilliken, Schloss-Vollrads, Miani och den omtalade brunelloproducenten LaPieve bland mycket annat. Han säljer mest till restauranger men har en del fasta privata kunder. Vi får vidare smaka en sauvignon från Ronco del Gnemiz och en förträfflig merlot från Croatta som är späckad med charmig frukt och fyllighet men likafullt slank och smidig - den här får följa med hem tillsammans med några brunelli. Efter ett par timmar måste vi bryta upp men jag har en känsla av att vi hade kunnat spendera hela eftermiddagen här i detta fantastiska gårdshus där nästan varje kvadratmeter golvyta är täckt av vinlådor, väggarna fyllda med böcker varvat med vinkartor och där ägaren Finn Klysner kan sitta och förklara, tycka och berätta om det mesta i vinets värld. En sann oas för en vinintresserad!

Vi besöker dessutom Stefan Jensen borta på Nørrebro i vinbaren Terroiristen där Ingvar fyller bilen med Bressan och vi köper en blandlåda nordpiemontesiskt med Sella och Santa Clelia. Vi får, bland annat, smaka Frank Cornelissens Munjebel Rosso igen. Detta är en druvren nerello mascalese med härligt koncentrerad mineralitet, så till den milda grad att vinet faktiskt smakar vulkan, och härligt syrlig tobak i eftersmaken. Mycket bra och väldigt mycket Etna, Cornelissens Bianco åker också ner i korgen.
Carlo Merolli står på tur där vi bland annat hämtar Calabrettas Nonna Concetta (stark köprekommendation!), Giuseppe Mascarellos Freisa och Montevertine 2007. På tillbakavägen sveper vi inom SuperBest i Charlottenlund och Rotundan men inga särskilt intressanta klipp där den här gången. Vi kör hemåt där vi tänkt hinna med att prova ett par flaskor blandat innan dagen är till ända. Noterna är korta, då fokus brast redan någon gång i Nørrebro, men förhoppningsvis kärnfulla...


Maque Perricone 2009 (Porta del Vento) provades nyligen och gav mersmak. Ingvar tror att vi är i Piemonte och att vi i så fall har en dolcetto i glaset. Gissningen är i allra högsta grad kvalificerad men Sicilien och Perricone skulle det alltså vara.
Sötfruktig, lätt och med en väldigt mjuk syrlighet. Ett charmtroll med ruchéparfym, viol och en stor skål mogna skogsbär i centrum. 125DKK hos Enoteca i Köpenhamn.


Barolo Rocche 1998 (Aurelio Settimo) Här är det verkligen ingen tvekan om vad som finns i glaset: mogen, traditionell barolo i oklanderlig, välskräddad kostym. Aristokratiskt elegant med härliga braspuffar, tjära, gammal skinnfåtölj och torkade rosor men med en helt intakt frukt i mitten. Härliga tanniner av stålborstat snitt och fräscha syror som trycker på bakifrån. Vi köpte nollsexan, som dracks till hemgrillad salsiccia mitt i en vingård, i Piemonte och den var förvånansvärt tillgänglig redan. Ytterligare en utmärkt producent som man inte hör talas om så ofta. Finns att köpa färdiglagrat hos Weinschmecker.


Carnuntum 2007 (Muhr-van der Niepoort) Blaufränkisch från östligaste Österrike. Ingvar säger tysk spätburgunder och det hade jag också sagt. Gott om det som somliga kallar reduktiva toner och andra kallar sump. Nymalt kaffe och syrligt friska vinbär slås samman med en lätt och frisk munkänsla utan tanniner men med en angenäm syrlighet. Atomwine säljer för 99DKK.


Sauvignon Blanc 2007 (Rosa Bosco) som Ingvar fått med sig efter besök hos producenten. Tio månader på 80% nya och 20% gamla barriquer. Mycket väldefinierad frukt som första kvällen sånär slår över i damparfym men som dag 2 och 3 bara sätter sig mer och mer och nu har landat i skön harmoni. Ett doftpaket som innehåller alla tänkbara s.b-markörer men i ypperlig balans - fläder, kiwi, krusbär och svarta vinbär. En slags mjuk "moussighet" vilar över glaset och tycks slipa ner alla vassa kanter precis innan de når näsan. I munnen har vi kraft och struktur, allt känns mycket samlat och liksom enhetligt. Eftersmaken är mustig, lång och med en avklingande syra av mineraliskt snitt. Ett i allra högsta grad minnesvärt vin som tydligast kan förklaras med adjektivet "episkt".


Refosco Cate 2008 (Villa de Puppi) är en refosco dal peduncolo rosso från Venezia-Giulia. Det här är ett vin i mera bonnsk anda med sylvassa syror och rejäl tanninstruktur som ska skära igenom fettet i charkuterierna eller bollito miston man bör äta till. Massor av lakrits och en betydande endive-beska griper tag i gom och kinder och släpper inte taget förrän man möter upp med någon form av animaliskt fett. Maffigt, rakt och absolut inget för veganer.

fredag 6 augusti 2010

Castiglione Falletto

I jakten på god reselitteratur föll valet på Alan Tardis "Romancing the vine". En utomordentligt välskriven, medryckande och inspirerande bok om en New York-restauratörs kärlek och flytt till en by, en druva, ett vin och en kvinna. Byn ifråga är Castiglione Falletto, ett område som vi känner ett starkt behov av att fördjupa vår bekantskap med, kvinnan heter Ivana och varken druvan eller vinet tror jag behöver någon närmare presentation. Boken läses ut illa kvickt och med stor behållning alltmedan ett par dagar förflyter. En het lördageftermiddag beger vi oss så ut på en sådan där planlös tripp med lite spontana stopp här och var. Innan vi vet ordet av har vi parkerat bilen i downtown Castiglione Falletto och ser "alla" de bekanta skyltarna från boken: Renzas Bar och Ristorante Le Torri. Klockan är runt halvfem och inte många är ute i den smäktande hettan, två taxar bjäbbar ettrigt och en Jack-Russell i grannhuset hjälper till när vi passerar två axelhöga entrégrindar. Snart står vi framför byns Cantina Comunale som vi besökte häromåret och fick ett ytterst slött intryck av då. Mittemot finns en liten allmän toalett som hustrun passar på att besöka medan jag stegar in i Cantinan där en kille bakom disken sippar arneis och lyssnar på Rossini på högsta volym.


- God kväll, kan jag hjälpa dig med något? Frågar han på oklanderlig italienska.
- Nej, det är lugnt. Jag bara kikar. Säger jag lite avslappnat.
Det är något med hans utseende som gäckar mig. Var har jag sett karln? Jag kollar på hyllorna och blir lite imponerad av utbudet - sist vi var här kändes det avslaget och oengagerat, nu vibrerar hyllorna av intressanta namn och priserna är högst resonabla. Plötsligt får jag en déjà vu-lik uppenbarelse och ser framför mig den eminenta, men saliga i åminnelse (?), bloggen Vinum Vita Est som en gång i tiden redogjorde för exakt samma händelseförlopp. Jag frågar frankt:
- Är du Alan Tardi?
- Ja. Svarar han.
Hustrun promenerar in i lokalen efter sitt facilitetsbesök och jag säger:
- Det här är Alan Tardi! Varpå hon börjar yla och dansa runt som om det vore the Beatles vi hade råkat på.
Alan frågar vad vi vill prova och vi säger att det får han bestämma, vi är ganska dåliga på C.F-vinerna så det här känns som ett strålande tillfälle att stifta nya bekantskaper. Han frågar om vi känner till Giuseppe Mascarello, vilket vi i och för sig gör, och tycker absolut att vi ska smaka hans freisa.


Langhe Freisa Toetto 2004 (Giuseppe Mascarello) är ganska ljus med tegelartad periferi. Doften är läcker med sötlakrits, jordgubbar och en trevlig sälta som av musselskal eller havsstrand. Bra frukt i såväl näsa som mun, syrligheten är ganska omfattande och tanninstrukturen elegant nebbiolisk. Vinet kommer hela tiden i glaset och blir bättre och bättre. (Carlo Merolli säljer både 2004 och 2005 för modesta 95DKK)
Vi ger oss så på en barolo av en icke tidigare provad producent:


Barolo 2005 (Giancarlo Boasso) som först fått ligga till sig på stora fat och sedan en kort skjuts på barrique för att runda av innan buteljering.
Grönörtig med nyslaget gräs, söt marsipan och riktigt färsk, frisk frukt. Smärgelduksfina tanniner som först blästrar munhålan och en nästan överväldigande rödfruktighet som sedan slätar över men hela tiden i fingertoppskänslig balans. Eftersmaken är lång och förtjusande - nutida men likafullt med traditionella förtecken, det här gillar vi!

Barolo Villero 2005 (Oddero) Producenten är stor, välkänd och belägen i La Morra men det här vinet kommer från en 0,8 ha-vingård i Villero, C.F. 90% får ligga på stora fat och 10% på barrique.
Ganska parfymerad och ymnig men ändå med viss elegans. Frukten är något mörkare och tanninstrukturen ganska tuff men inte utan utvecklingspotential. Bra men inte fullständigt åtråvärt om ni förstår vad jag menar.

Barolo 2004 (Brovia) Alan tycker absolut att vi ska prova ett Brovia-vin och häller upp deras normale som är en cuvée med druvmaterial från både Castiglione Falletto och Serralunga som fått ligga på medelstora-stora fat.
Massor av pepparmynta och dragon i första pusten. Ett mycket elegant och finstämt vin med en mognare frukt än de föregående. Fylligt och intensivt i munnen med en elegant tanninstruktur. Mycket angenäm bekantskap.


Rocche di Castiglione 2004 (Roccheviberti) hämtas från de prestigefulla lägena i Rocche di Castiglione och får ligga på 2500 l-fat.
Massiv bärfrukt av jordgubbs- och hallontyp. En veritabel skogsbärsfiesta men till slut dyker det upp lite tjära, lövbrasa och vissna rosor i fonden. Mycket fyllig och intensiv med en "ta-inga-fångar"-karaktär i munnen som ändå är mycket sympatisk. Superb eftersmak som klingar av långsamt och med hög syrlighet. Mycket läckert.
- Mmm, Boasso och Roccheviberti ska vi minsann bekanta oss närmare med när vi kommer hem. Säger vi.
- Good luck. De producerar max 1500 flaskor om året av de här vinerna. Säger Alan.


När vi är färdiga passar jag på att fråga Alan om Sugo di Carne-receptet i hans bok, det där som lagas av en Vilma i Bussia och som måste koka i tolv timmar och innehålla två rejäla glas barolo, det är väl inte den Vilma?
- Jo, nog är det DEN Vilma alltid.
På hemvägen slinker vi inom Vilma och Cascina Sciulun för att köpa en låda dolcetto och påpassligt nog har vi boken med oss så att hon kan signera sitt recept.
- Kom in, vill ni prova vin igen? Nähä, men kaffe måste ni ha - jag har nonnas smaskiga marmeladkakor här. Så, bara ta för er - jag har ju en ny ost också! Grappa någon?

onsdag 4 augusti 2010

Besök hos Franco Conterno


Det är precis i mitten av juli och det talas om värmerekord på gång lite varstans i norra Italien - 40-45 grader som värst. Vi snurrar upp på en innergård i nedersta Bussia Sottana, precis på gränsen till kommunen Barolo, för att stifta bekantskap med en anrik producent som vi hittills aldrig provat tidigare. Franco Conterno är vinmakare i femte generationen och odlar så mycket som 25 ha här i Bussia med en årlig produktion runt 100000 flaskor.
Mottagningen sköts initialt av tre mycket varma hundar som inte gör mycket väsen av sig utan låter oss passera utan invändningar. Cascina Sciuluns "first lady" Vilma Gabutti kommer ut och ber oss vänta en stund i pergolan medan hon förbereder vår provning. Vi sitter mitt i Bussias mäktiga amfiteater och tittar ut över idel ädel nebbioloadel som riktigt dallrar i hettan när den minsta hunden glatt spatserar förbi bärandes på något pinnliknande objekt.
- Var det inte en grissini hon hade i munnen? Frågar jag.


Vilma bjuder in till sitt svala provningsrum där hon dukat upp med kokt, rå och torkad salami, lardo och fyra sorters ostar - två olika robiola och två olika tuma eller toma - som serveras med cugnà som är den sylt man gör på druvresterna efter pressningen som får koka tolv timmar tillsammans med äpplen, päron, hasselnötter och valnötter. Vilma är urpiemontes och talar italienska med härligt skånskskorrande "r".
- Italienska är mitt andraspråk. Här hemma talar vi mest piemontesiska med varandra. Säger hon.
Hon har ett bullrande skratt som nästan får glasen att klinga mot varandra nere i den fantastiskt vackra cantinan som är i femte generationens ägo. Produktionen är mycket traditionell och man framställer sina viner utan att använda några kemiska preparat under växtperioden.
- Vi bor ju här - mitt i vingården. Förklarar hon.
Vilma gör klart för oss att hon älskar det piemontesiska köket och har inte mycket till övers för nymodigheter men hon är ändå mycket nyfiken av sig och kan inte låta bli att fråga:
- Vad äter ni i Sverige?
- Tja, kött och potatis. Svarar vi lamt.
- Vad för slags kött?
- Jaa, allt möjligt: gris, oxe, kyckling...
- Usch, jag hatar kyckling. Har ni några vildsvin där uppe?
- Jo, vildsvin finns det ganska gott om...
- Blä, vildsvin är det värsta jag vet!
Därpå får vi oss en lektion i den ädla konsten att koka ragù - eller sugo di carne som är det enda godkända namnet här. Tolv timmars koktid och två rejäla glas barolo får vi veta är oundgängliga attribut för en lyckad dito. När vi kastar oss över de underbart goda ostarna utbrister Vilma i ännu en oförglömlig oneliner:
- Har jag bara en god ost, ett glas rött vin och tak över huvudet så är jag nöjd.


Langhe Chardonnay "Vigna Bujet" 2009 (€6.70) har till 90% legat på rostfritt stål medan 10% har fått en snabb vända i barrique. Druvorna hämtas från östläget Bujet i Bussia.
Päron och ett rejält lass ljusgul frukt. Fin syrlighet och en friskt aptitretande profil. Bra eftersmak med övervägande fräsch frukt, ingen direkt mineralitet att tala om men en stor och saftigt syrlig munkänsla - vi hade nog gissat på arneis om vi inte vetat. Väldigt trevligt.


Dolcetto d´Alba "Vigna Bussia" 2009 (€5.80) Druvor från runt om i Bussia macererar i 4-5 dagar och lagras på stål.
Otroligt färgintensiv i mörkaste lila. Gott om mörk frukt med det där suveräna syrastinget som bara klockren dolcetto kan ha. Bittermandel, körsbär och blåa plommon i doften. Urläcker till Vilmas salame cotto. Vi körde hit dagen efter och köpte en låda för att dricka under semestern och den gick åt - kanonvin lätt kylt till lunchpastan i sommarhettan.


Barbera d´Alba Superiore "Vigna Pugnane" 2008 (€8.00) är 90% barbera och 10% nebbiolo från Pugnane som macererar i 8-9 dagar och ligger ett och ett halvt år på stora fat.
Målarburk, terpentin och lite salmiak i första svängen. Frukten är maffigt mogen men väldigt markerad, riktigt trevlig näsa. I munnen är den direkt utan att vara enkel med sin sötmogna fruktighet - talar direkt till lustcentrum.


Langhe Nebbiolo "Mesdi" 2008 (€9.50) från Mesdi i Bussia som vätter mot syd/sydost. 7-9 dagars maceration och 10 månader på stora fat.
Mycket lättflyktiga toner till en början. Lätt slampig frukt med en sötaktig doft. I munnen känns det lätt med en kort och frisk eftersmak. Trevligt men ganska enkelt och en smula atypiskt men det törs vi inte säga till Vilma...


Barolo "Bussia Munie" 2005 (€22.00) 15-20 dagars maceration och lagring på stora botti.
Snygg transparens och fin orange ton. Massor av jordgubbar och hallon som är företrädesvis mosade. Målarburk och tryffel. Mycket lätt och elegant i munnen. Skönt avrundad tanninstruktur och saftig syrlighet - en drinker i tillgänglig stil. För att låna ett mycket talande uttryck av Vinosapien: "ett redigt vin".


Barolo Riserva "Bussia Munie" 2004 (€26.00) är riservaversionen som får 4 år på stora fat.
Makalös frukt rakt upp i nosen. Rikt extraherad och intensiv med generös mineralitet i basen och tjära, brasrök och lakritspipa ovanpå. Rasande läcker i munnen med en, i det närmaste, perfekt balans mellan syror och tanniner. Ljuvligt hantverk och ett måste i källaren - mäktig framtidspotential.

När vi börjar bli färdiga med provningen kommer den lilla vita grissinihunden nedför trapporna och som en betingad reflex räcker Vilma ned en hembakad grissini till den lilla:
- Ah, la principessa! Utbrister hon och hunden trippar stolt ut med sin nyinförskaffade snack. Vilma skickar med oss en burk av sin hemgjorda Cugnà och vi tackar för oss och har hittat ännu en favoritproducent i detta fantastiska vindistrikt med sina underbart egensinniga människor.

Franco Conternos viner är mycket svårfunna här uppe i Skandinavien. Närmaste agentur finns i Tyskland - Baglio Antica Sicilia som håller schyssta priser.

söndag 1 augusti 2010

Besök hos Fratelli Revello


Det visar sig att vår favoritbloggkommentator, den vandrande Langheencyklopedien - andersuw, råkar befinna sig i Piemonte samtidigt som vi. Således ett lysande tillfälle att kliva ur den diffusa anonymitet som internet erbjuder och träffas i det som kommit att betecknas: IRL. Vi har på förhand bestämt träff i La Morra för lunch på Il Duca Bianco för att sedan rulla ned de få kilometrarna till bröderna Revello där svenskättade Paola Revello ska låta oss prova igenom sortimentet. Vi har dessutom fått besök av vänner från Sverige - H, J och sonen Emil åtta år - som samtliga är mer eller mindre barolo-oskulder fast J har ett dunkelt förflutet som bordeauxentusiast. En rejäl Annunziatagenomkörare ska nog göra susen.

Efter en rustik lunch och lite socialiserande anländer vi Revellos uppfart där Paola välkomnar och bjuder in till det eleganta provningsrummet. Paola berättar att hon är god vän med Silvia Altare och att hon, sedan hon i en svensk blogg (vinovis) berättat om sin saltlakritspassion, blir överöst med dylika delikatesser varje gång hon får svenskt besök. Paola ser härmed sin chans att göra en copycatmanöver - alltså framtida Revellobesökare: salta pengar, salta fiskar och salta skruvar är favoriterna.
Vi får en kärnfull presentation av företaget - man exporterar så mycket som 50-55% till USA och säljer så lite som 15% i Italien. Marc de Grazia tog sig an Revellobröderna under Vinitaly 1994 under förutsättning att de bytte etikett och logotype och han har haft dem under sina vingar sedan dess. Man har 13 ha i flera attraktiva La Morra-lägen och dessa skall vi bekanta oss med nu.


Dolcetto d´Alba 2008 (€7) har legat på stål. Blålila, ren och frisk med mynta, grönörtighet och mineral tillsammans med all den unga, ganska mörka, frukten. Lätt och ganska frisk fruktighet i munnen med syror som gjorda för en antipastitallrik.

Barbera d´Alba 2008 (€8) är även den stållagrad. Lite mörkare och tätare än dolcetton men ändå transparent. Mörka körsbär i nosen och ett knippe färska örter. Välstruktuerad smak med delikat syrlighet. En trevlig bagatell.

Langhe Nebbiolo 2007 (€12) 18 månader på barriquer som är 3-5 år gamla. Ganska mörk med orange kant. Jordgubbe, målarpyts och friska röda bär. Syrlighet som är påtaglig och lite lättare tanninstruktur. De här tre basvinerna fungerar fint ihop och man känner ett stilmässigt samband dem emellan. Bra hantverk således.


Barolo 2006 (€22) 60% på äldre (3-5 år) barriquer och 40% på nya. Söt ljusröd frukt, målarpyts och viol. Faten visar sig som muskot, lakrits och lagerblad - fint ihopsnickrat med den pigga frukten. Balansen mellan syror och tanniner är fin och faten är välintegrerade i munnen också. Bra normale i en mycket bra årgång.


Barolo Vigna Gattera 2006 (€30) har enbart legat på stora (1500 l) fat för att understryka Gatteras omtalat eleganta tanninstruktur. Fin orange ton framför mörkare rubin. Fruktigheten är fin med moreller, hallon och röda vinbär. Lätta tjärpustar klämmer sig fram emellanåt. Tanninansamlingen är läcker och ganska framträdande. Sober elegans och bra skjuts på samma gång. Toppklass.

Barolo Vigna Gattera 2005 (€30) är sötfruktigare och kommer mycket snabbare i glaset. Lite mindre elegant men en charmig frukt med amarenaparfym i första rummet. Vi får även smaka 2003 av samma vin och den visar upp grönare toner med nässlor, gräs och melon tillsammans med kantigare tanniner och betydligt kortare eftersmak. Nollsexan är klart bäst av dessa tre.



Barolo Vigna Giachini 2006 (€35) kommer från 65-70-åriga stockar i rakt sydläge. 50% på nya och 50% på gamla barriquer. Rejält med nypon och en elegant rödfruktig parfym. Syrligheten är härligt hög och klickar direkt med tanninerna på tandköttet. Bra tryck i frukten med läckert mogna bigarråer och ett stänk tobak i eftersmaken.

Barolo Vigna Giachini 2005 (€35) har en lite friskare frukt och lutar mer åt en mineralstinn profil. Syrorna är tuffare och vinet känns betydligt stramare och mer åtdraget än nollsexan som vinner den här ronden också.


Barolo Vigna Conca 2006 (€40) Även detta kommer från 65-70-åriga stockar i sydläge och 50/50 nya och gamla fat. En mer direkt frukt - söt och mörk. Mineralitet i form av nyregnat makadam och en kraftigare tanninprofil än de andra nollsexorna, nästan mot Serralunga-hållet stilmässigt.

Barolo Vigna Conca 2005 (€40) Har en stenfruktsparfym som tar täten och slösar med moreller och bigarråer. Ganska tuffa men fint definierade tanniner och en lång eftersmak. Om 10-15 år är nog detta en vinnare. Vi smakar även den utsålda 2004:an som är rasande elegant med finpulvriga tanniner och bred fruktsyrlighet. Mycket läcker och nollfyra plockar nog en pinne här med nollfem på andraplats.


Barolo Rocche dell´Annunziata 2006 är prestigebarolon och har en mörk, nästan blåbärslik frukt med lingonsyror. Lite sluten och hårdhudad just nu men här är vi såklart alldeles för tidigt ute, detta är i allra högsta grad ett framtidsprojekt. Kul att få smaka men det är inte dagens favorit, den bucklan går till Gattera 2006 tätt följd av Giachini 2006. Härliga viner.


När provningen börjar lida mot sitt slut är åttaåringen Emil rejält uttråkad och beger sig ut på gårdsplanen för att leka med Paolas nyinförskaffade valp Argo. Efter en stund ser vi Emil på väg ut i Giachini för en upptäcksfärd med den majestätiska cedern, som tronar mitt uppe på Gattera, som slutstation. Emils föräldrar blir förstås lite oroliga och börjar kalla på honom men det är ganska långt iväg och vinden blåser bort allt ljud med resultatet att Emil glatt kutar vidare.
Till sist står vi allesammans i de eleganta fönstren till Revellos provningsrum och ylar för fulla halsar:
-EEEEMMIIIIILLL!!! Och för ett ögonblick har Annunziata förvandlats till Lönneberga. Emil nådde den libanesiska cedern och kan meddela att det vid trädets fot finns en bronsplackett med högst läsvärd information för den som känner sig sugen på en liknande utflykt.