fredag 30 april 2010

Schiavenza 2003 - Prapò vs Perno


I sann hardcorebarolo-anda firar vi in våren med lågtempad kalvstek med murkel- och Dijonsenapsås till ljuvligt krispiga gammelpotatishalvor i ugnen - inte en primör så långt ögat kan nå! Hur översätter man förresten "slowcooked" - slökokad? Nåväl, vi ska snart fylla på nolltre-förråden och tussar ihop de båda halvsyskonen från Schiavenza: Serralungas Prapò och Monfortes Perno för att se vilken som får äran att förökas i multiplar om 6.
Bägge är nyligen provade var för sig här och här så vi attackerar pudelns kärna direkt.


Barolo Prapò 2003 uppvisar en ljust tegelbrun nyans som är ett uns mer transparent än Pernon.
Doften är slank, smidig och sexig i en ljus dress. Mandel, nästan bittermandel, jordgubbskompott och en diskret mintighet samsas med ännu mera nötter i stil med hasselnöt. En lätt ton av undervegetation och torra kryddor gör entré, drag av köttighet plussar på.
Munnen fylls av utmärkta finkorniga tanniner som biter sig fast länge, gomseglet halar spinnakern. Syrorna känns vitala och kommer att leva ett bra tag till. Sammantaget är detta en tokigt god barolo i en stil som känns ursprunglig men ändå raffinerad.

(18,5p/20)


Barolo Perno 2003 är lite kraftigare, mörkfruktig och uttrycksfull. Söta jordgubbar, muskot och lite drag av skogsbärsmarmelad. Gott om kryddor av det exotiska slaget och lätta stråk av balsamico. Nymalet kaffe och tryffel sluter upp.
I munnen är tanninstrukturen avrundad och myndig med pondus. Syrorna är dovare och mattas av lite fortare, eftersmaken är lång och slutar i ett förnämt, torrt kanelcrescendo.
En riktigt bra barolo detta också men livslängden är antagligen något mer begränsad, hustruns favorit dock.

(17,5p/20)

Summan av kardemumman tycks bli att vi fyller på med Prapò (tycker jag) OCH Perno (tycker hustrun) och fan vet om vi inte måste prova Broglion också...

söndag 25 april 2010

När Priovning av Priorat är Prio ett...

Sju stycken olika viner från Priorat tror jag inte att vi smakat tidigare, ens sammanlagt under innevarande millenium. Kunskaperna är minimala men förväntningarna ganska stora, de få smakprov man tidigare snubblat över har varit ymnigt fruktiga och lätt hedonistiska - vinerna härifrån har nästan lite "guilty pleasure"-status a´la amarone efter hypen på nittiotalet. Nuförtiden brukar man höra att likheten med Châteauneuf-du-Pape och södra Rhône ska vara påfallande, till stor del beroende på den stora andelen grenache i många av vinerna.
Vi börjar med en sväng inom Tyskland för att pilgrimsmusslorna ska få lite sällskap.


Emrich Schönleber Monzinger Frühlingsplätzchen Riesling trocken 2008 kommer från norra Nahe där Schönleber äger åtta av Frühlingsplätzchens tjugo hektar. En rejäl citrusskjuts med lime i spetsen, liljekonvalj och grönt te sluter upp. Visst finns lite petroleum där bakom skiffret och brödtonerna?
En rik, djup syrlighet, som stämmer väl med den torra munkänslan, drar igång salivproduktionen med besked.


GR-174 2008 (Casa Gran del Siurana) visar sig vara en ganska ljusröd, transparent skapelse bestående av 35% grenache, 35% cabernet sauvignon och 30% carignan.
Mycket söt frukt och lite skumbanan samsas med marsipan, kola och cappuccino. Smaken är lite pepprig och ganska kort, ett felfritt men klart enkelt vin i det lägre prissegmentet.


Manyetes 2005 (Clos Mogador) är mycket mörkare och tätare, 70% carignan, 25% grenache och 5% syrah.
Ojoj, det här var något annat må jag säga. Nästan skoningslöst extraherad i portvinsstil, mycket av det mesta. Parkeringsgarage, skokräm, kanel, julkryddor, russin och hinkvis med mörk frukt. Smaken är bedrägligt syrlig, inte vad man väntar sig efter doften. Viskös, tät struktur utan tanniner. Ett obalanserat helhetsintryck och en eftersmak som är snopet kort gör detta till kvällens dikeskörning för sina 463 kr men intressant att ha provat.


Mas Viló 2004 består av 60% grenache och 40% carignan.
Lite sluten och instängd till en början men snart kommer en hel del Ch9dP-vibbar upp ur glaset - sötfruktighet som ger en solmogen aura med fikon och lakrits i bagaget. En ganska komplex doftbild med skönt integrerade fat i bakgrunden.
I munnen är syran tämligen vital men inte dominant, ett balanserat vin som känns på topp. Kostade 95 kr när det släppte tillfälligt för några år sedan och måste därför räknas som kvällens fynd.


Miserere 2004 (Costers del Siurana) har en mycket stor och kraftig ton av bränt gummi som efter en stund ersätts av sötlakrits och tjära. Lite charkuterier och rejält med mörka mogna bär - björnbär, tranbär och körsbär. Smaken är fint utvecklad och skulle kunna vara en riktigt bra australiensisk shiraz om man inte visste bättre. Lång och sober eftersmak i en förvånansvärt ren stil, mycket trevlig! 379 pistoler får man dock slänga upp för den här.


Les Terrasses 2007 (Alvaro Palacios) görs på 50% tinto crianza (tempranillo?), 40% grenache och 10% cabernet sauvignon.
En ljusfruktigare stil med lite örtighet och unga, gröna toner. En rejäl näve svartpeppar och lite nymalen muskot. Smaken är först lite oharmonisk av eköverslagskaraktär men de unga, friska syrorna hjälper fram vinet och till maten - lågtempad ryggbiff med potatiskaka och vinbärssås - är detta det enda rätta.
Bör säkert ligga till sig några år för att komma i balans. 259 kr är väl i mesta laget för att man ska lockas att köpa det igen kan jag tycka.


Iugiter Seleccia de Vinyes Velles 2000 (La Conreria d´Scala Dei) är en blandning av grenache, carignan och cabernet sauvignon i okända proportioner.
Doften berättar direkt om en helt annan mognad med en trevlig sötma och massor av mörk och mogen frukt. Körsbären är dominerande och asfalten, tjäran och lakritsen är subtilt integrerade. Lite multna löv flaxar förbi. Smaken är grymt balanserad med ljuvligt vitala syror och en robust tanninstruktur. Ett mycket kraftfullt men likväl elegant vin i absolut full blom.


Dolc de l´Obac 2004 (Costers del Siurana) är ett slags dessertvin som dock inte är riktigt sött, som en blandning av recioto och amarone ungefär. Huvuddelen av druvmaterialet utgörs av grenache från riktigt gamla stockar.
Riktigt spännande med alla körsbären och den massiva fruktigheten. Passar väl inte till så värst många desserter men till den vällagrade prästosten är detta en killer. Priset är 567 kr för 50 cl.

Efter den här genomköraren kan vi bara konstatera att vi är inte ett dugg klokare på Priorat - sju viner i sju nästan helt olika stilar. Mestadels hög kvalitet men inga direkta matviner och en lite för hög prisbild kände vi alltsammans till sedan tidigare.

fredag 23 april 2010

Fèlsina Berardenga Chianti Classico 2007


Inspirerade av det senaste chiantismakprovet ger vi oss i kast med Fèlsinas enklaste Chianti Classico från 2007. Man blandar sangiovese från sina elva gårdar i Castelnuovo Berardenga och låter det ligga till sig tolv månader på små och medelstora fat.

En ganska ljus rubinröd ton, klar och nästan självlysande.
Även doften är ljus med en rödfruktig kärna av hallon, röd vinbärsgelé och moreller. En del mineraliska sidospår dyker upp efter ett tag och ger ett friskt intryck.
Smörkolan stämmer in fint i helheten och skvallrar om intelligent fathantering, lätta petrokemiska puffar ligger långt bak i doftspektrat.

Syrorna är tydligt markerade och finns framför allt i diskanten, den ljusa fruktigheten följer med in i munnen. Munkänslan är torr, lätt och matinbjudande.
Vi har sparat lite av Baronens Rocca som vaknar till liv igen på tredje dagen... Mycket mörkare frukt och dovare syror. Ett mognare och stadigare helhetsintryck om än i en mer "internationell" stil. Köttig och tät i strukturen med en ganska lång eftersmak.
Två mycket olika representanter men bägge är extremt välgjorda och funktionella.

(16p/20)



onsdag 21 april 2010

Rocca Guicciarda Chianti Classico Riserva 2006 (Barone Ricasoli)


Barone Ricasolis Riserva Rocca Guicciarda behöver troligen ingen närmare presentation; lejonparten sangiovese som macererat i sexton dagar, lagring på barrique och tonneaux i sexton månader och därefter på butelj sedan september 2008.
Guicciardan brukar alltid vara trevlig och nollsexan ska inte vara något undantag, årgången är ju närmast kassaskåpssäker i Toscana.

Riktigt mörkröd med tät struktur.
Efter upphällning tar det en stund innan allt har samlat sig men snart dyker den mogna frukten upp med plommon, svarta körsbär och vinbär. Lyxiga fat med kaffetoner och Valrhona följer efter och berättar om vad vi har i glaset.

Syrorna är stringenta men aldrig dominerande, en fyllig munkänsla med lite försiktiga tanninstick i kinderna. Välbalanserat med praktfull eftersmak i bordelaisisk anda.
Detta kan absolut vara något för källaren, vi fyllde på direkt med en låda.

(17p/20)
nr 2723


fredag 16 april 2010

Barolo Perno 2003 (Schiavenza)


Vi kör på med ytterligare en barolo från Merolli. Ni som får tilbudsmailen från sagda importör börjar säkert tro att vi har spons på grejorna men låt mig förtydliga, en gång för alla, att vi betalar varenda droppe själva. Karln råkar bara ha ett sortiment som tilltalar oss och dessutom en förmåga att köpa in partier som han kan sälja till vettiga priser. Vi tar, för övrigt, tacksamt emot tips på motsvarande importörsalternativ som vi kan utforska.

Ikväll ska vi bekanta oss med Schiavenzas Monforte-barolo från Perno. Informationen är synnerligen knapphändig, huruvida man har en egen, nyinförskaffad, odling eller om man köper druvorna är oklart. Hursomhelst verkar detta vara den första årgången som finns att tillgå (?... Anders, hjälp!).

Vi häller upp direkt i kuporna och får oss en vacker syn i mockabrunt med en strålande djupröd bas.
Näsan nås snart av mogen frukt som bärs fram av en klase mörka toner av läder, tryffel och fernissa. En del köttiga sidoaromer och frekventa stråk av torra kryddor i stil med muskot, kanel och garam masala.

Munnen formligen fylls av relativt grova tanniner som snart släpper greppet och lämnar en solid kärna av lakrits i eftersmaken, som att först bita i en blodgrapefrukt och därefter suga på en Kungen av Danmark. Allt känns långt och sobert och mynnar till sist ut i riktigt fuktig tobak a´la WB Cut om nu någon minns den.
Fantastiskt trevlig att sniffa och sippa på och komplexiteten utvecklas rejält i glaset.
Jämfört med Prapòn känns den här snäppet mer utvecklad men snäppet mindre vital, som att jämföra en klok gammal biblotekarie med typ Merlene Ottey för fem år sedan... (not till mig själv: jag MÅSTE uppdatera mina idrottsreferenser).
Jag är stort ett stort fan av båda stilarna och ångrar bara att vi inte klämde Broglion också...

(18p/20)

söndag 11 april 2010

Barolo Prapò 2003 (Schiavenza)


Troligtvis en suspekt syn för utomstående en tidig söndagsförmiddag på en snålblåsig Statoilparkering i Örkelljunga. Målmedvetna transaktioner äger rum, lådor byter plats i de uppradade bilarnas bagageutrymmen. Det är dock inga Jeltsinvodka på bag-in-box det handlar om utan barolo, barbaresco och annat smaskens som byter ägare när F&V-expressen gör sitt pitstop.

Vi har fått tydliga indikationer på att Schiavenzas nolltreor ska vara ovanligt lyckade. Importören Carlo Merolli har i sina tilbudsmail väckt vårt intresse och när grannbloggaren Niels skriver så här passionerat kan vi inte gärna se tillfället gå oss ur händerna när nu F&V råkar ha vägarna förbi.
Schiavenza är en traditionell producent i Serralunda d´Alba som även driver en restaurang med en av Piemontes vackraste utsikter. Deras crubaroli är från högklassiga Serralungalägen som Broglio, Cerretta och Prapò samt på senare tid även Perno vid Santo Stefano, Monforte men den återkommer vi till längre fram.

Nu häller vi upp en (troligen lätt flaskchockad...) Prapò 2003 i våra glas, pop´n´pour.
Färgen är ljust tegelbrun, mot orange, av det transparenta slaget. En samlad frukt direkt i kupan, läckra skogshallon, amarena och riktigt söta, blåmogna plommon. Massor av bazaarkryddor, svamptoner, syrliga stråk av balsamico och brasa på torra löv. Efter ett tag bjuds det på rik mineralitet och jordig finess.
Smärgelduksaktiga tanniner som klamrar sig fast på tandköttet en god stund. Fin frukt och syrlighet som ger ett vitalt intryck - ett vin i full blom och på sin absoluta topp i utvecklingscykeln.

Det här klingar som en nystämd marimba hos oss, en stil som är synnerligen tilltalande. Årgången har raskat på mognaden så klart men i övrigt kan vi inte se att det varma året har haft någon negativ inverkan, ingen överextraktion eller russintendens så långt näsan kan nå.
Schiavenza sorteras in under "Lyckade nolltreproducenter" tillsammans med Roagna, Corino och Cappellano.
(18p/20)

fredag 9 april 2010

Barbera d´Alba 2008 (Elio Altare)


Vi har alla våra idoler, de där som trotsar konventioner och med konsekvent nit lyckas reformera och ändra folks uppfattning om saker och ting, Elio Altare är lite av en sådan typ.
Vi smakade 1990 Vigneto Arborina för några år sedan och har snöat in rejält på Barolo, nebbiolo och Piemonte tack vare det, vi har kanske ändrat vår smakpreferens en aning sedan dess men icke desto mindre är det delvis på grund av Elio Altare som vår vinsamling till 80-85% består av piemontesiskt. Vinovis-Ulrik besökte Elio i höstas och berättar om det och om den fascinerande bakgrunden här.

Vi köpte Barbera d´Alba-nollåttan från Gute-Weine och betalade €15 + frakt. Vinet lagras sex månader på begagnade barriquer och druvorna hämtas från olika platser i La Morra.
Färgen är rödlila och ganska transparent. Hallon, muskot och fin mörk choklad stiger ur glaset. Frukten känns mörk, yppig och plockad i ett moget stadium. En stor och inbjudande doft som innefattar både Apricot brandy, mineraliska subtoner och ett stänk jamaicansk rum.

I munnen spelar rena och klara syror huvudrollen, frukten känns fortfarande mörkmogen, intensiv och temperamentsfull med en lätt hetta i avslutningen. Eftersmaken är tämligen lång och lämnar en torr, lite gipspulvrig känsla på gommen som retar aptiten.
Apropå aptiten så är det när vi ställer grytorna på bordet som allt verkligen faller på plats. Hustrun har inspirerats av såväl de skånska bloggarna som den omtalade filmen och tillagat Julia Childs proverbiella Coq au vin som visar sig vara en mycket angenäm matchning.

Ett vin som man blir glad av, fathanteringen är föredömligt subtil och frukten är rund trots att syrorna är vitala. En del gör sin barbera snäppet syrligare för att den ska tåla lite lagring men den här tycker jag ska drickas nu.
J-ligt bra utan att vara episkt!

(17p/20)

tisdag 6 april 2010

Grifalco Aglianico del Vulture 2007 (Lucania)


När det dyker upp en aglianico på SB så blir man ju intresserad, den här gången är det en Aglianico del Vulture från Monte Vulture, Basilicata och producenten heter Lucania.

Färgen är mycket mörk, nästan helt ogenomskinlig och liknar outspädd svart vinbärssaft.
En kraftfull doft stiger ur glaset, rejält med rostade fat, plommonsylt, blåbär och målarfärg. Det här är riktigt maffiga grejor som nästan trollar iväg en till södra halvklotet, trevligt att sniffa på trots att det inte direkt handlar om nyanser. Körsbären samlar ihop sig efter en stund och vips har man ett enklare Bolgheri-vin i glaset.

I munnen möts vi av samma sensation - kraft, frukt och fat, aglianico är ju en druva som tål en hel del ekstryk. Inte direkt välbalanserat utan en ganska så frivol brygd som gör allt den kan för att charma.
Vi köper nog ett par flaskor till bara för skojs skull men lite bättre och mer druvtypisk aglianico för mindre pengar tyckte vi nog SB hade luskat fram förra gången det begav sig.

(13,5p/20)

söndag 4 april 2010

Barbera d´Alba Superiore 2007 (Giacomo Fenocchio)


Vi fick med oss en souvenir från Köpenhamn: Giacomo Fenocchios barbera som vi har gått och varit sugna på ett bra tag. Stefan Jensen importerar via sitt Winewise till Danmark och hade en stackars flaska tillgänglig när vi besökte honom på hans vinbar Terroiristen. Fenocchio är ju populär i Norge (varifrån den här lite beklämmande artikeln kommer...) men väldigt lite omtalad i Sverige. Det är en Monforte-baserad producent med 10 ha odlingar i Bussia (Monforte d´Alba), Cannubi (Barolo) och Villero (Castiglione Falletto) varav 1,5 ha är barbera från Bussia Sottana.
Barbera d´Albans vinifiering sker i rostfritt stål varefter man lagrar i botti i sex månader.

Vi häller upp ett djuprött, nästan purpurfärgat vin i kuporna. Doften är med ens rikligt fruktig med en tydlig mineralbas av kalk, grus och flinta. Bären verkar vara knallröda och daggigt friska, ett rejält knippe färskt, nyklippt gräs och ett band av gröna örter skiner igenom.
Syrorna är av det höga och friska slaget, en riktigt sizzlig munkänsla som gör plats åt fruktigheten som kommer igen i munnen, en konsistent helhetsbild där näsa och mun är överens.
Ett absolut matkrävande vin, förstås, men förmodligen den mest fruktintensiva barbera vi druckit. Helt i vår smak och priset ligger strax under en dansk hundring. (16,5p/20)

Till vår glädje tycker vi oss märka att man mer och mer börjar uppskatta Moscato d´Asti som ett svårslaget efterrättsvin runtom i stugorna. Den pigga fruktigheten, den festliga bubbligheten och den låga alkoholen gör den idealisk till många fruktbaserade efterrätter. Vi har fått Moscato d´Asti som välkomstdrink vid ett flertal tillfällen i Piemonte och ett par gånger faktiskt till charkuterier och milda, krämiga ostar. I dessa fall krävs lite friskare syror som står att finna om man går upp ett steg i kvalitetsskalan.
Ikväll plockar vi fram Cascinetta Viettis 2007:a som vi låtit ligga något år extra och det har den mått bra av. Härliga tropiska frukter som ananas, mango, passionsfrukt paras med gråpäron och Golden delicious-äpplen. Avrundad och ovanligt stor i munnen med en lätt blommighet i eftersmaken och låga, lättsamma syror.


lördag 3 april 2010

Långfredag i Nørrebro

Vi trotsar "lukkeloven" och sammanstrålar med Billigt Vin-Ingvar på Köpenhamns Hovedbanegård för en liten vinexkursion som skall vidga vyerna och täppa till lite luckor i kunskapsskatten...
En yndig vårdag är det i alla fall och efter en lunch på stan, följt av en och en halv timmes promenad norrut, hamnar vi till sist i kvarter som påminner oss om East Village och Alphabet City i New York i slutet av åttio- och början av nittiotalet. Mängder av gamla slitna byggnader belamrade med graffititags och trottoarer som kräver flanörens odelade uppmärksamhet, ett område som har en ungdomlig, konstnärlig och alternativ känsla över sig - som att något är på gång.
På Jægersborgsgade ligger Terroiristen, en vinbar som specialiserat sig på naturliga, autentiska viner från, i första hand, Italien och Slovenien. En alternativ undergroundbar som ägs och drivs av Stefan Jensen som även importerar vinerna via sina importfirmor Winewise och Winebrokers. Vi sätter oss till bords och Stefan (titulerad WJ = winejockey) börjar med att servera oss tre viner från norra Piemonte.


Lessona 2005 (Tenute Sella) består av 80% nebbiolo och 20% vespolina. Sella är en av Italiens äldsta producenter som har gjort vin från egna gårdar i 340 år. Man har 20 ha odlingar och producerar c:a 80000 flaskor årligen. Lessona och Bramaterra är belägna precis på alpernas kant och odlingarna ligger på branta sydsluttningar. Tillsammans med Langhe, Valtellina och Gattinara är detta ett av de klassiska nebbioloområdena och vinerna härifrån blir uttalat mineraliska, eleganta och långlivade.
Färgen är väldigt ljusröd och lätt slöjig. En stor parfymerad doft med röda vinbär och klarbär som bas, mycket attraktiv och med krispig mineralitet i massor. Syrorna är klart dominanta och ger ett mycket svalodlat och friskt intryck. Vitvinselegans med torr, nästan sandig, eftersmak.


Bramaterra 2004 (Tenute Sella) kommer från järnrikare jordar och detta ger sig tillkänna direkt i den brunare nyansen. 70% nebbiolo och resten vespolina och croatina.
En burgundiskt proper fläkt av röda bär släpper upp ett gäng fikon, dadlar och aprikoser. En maffig doft som ändå ger ett smidigt och ganska lätt helhetsintryck. Smaken är mycket komplex med rika syror och pulvriga tanniner i god balans. En porös munkänsla hjälper fram den långa eftersmaken som får brodera ut sig i munnen.

Carema 2003 (Santa Clelia) är gjort på 100% nebbiolo och kommer från Canavese. Årgången känns klädsam och har givit en rikt extraherad frukt som aldrig blir överväldigande med en ton av övermogna bananer vilande över glaset. Riktigt fin balsamico och ett stänk soja ger ett myndigt intryck. Tanninerna är finkorniga och i fin harmoni med syrorna.


Barbaresco 1999 (Lano) från San Rocco Seno d´Elvio är traditionellt framställd med lång maceration och lagring på stora botti. Väldigt tät och mörkröd. Tuggtobak, lakrits, asfalt, svarta oliver och rykande tjära. Superkoncentrerad med massiv tanninstruktur som är helt i synk med syrorna och trollar fram en näst intill perfekt balanserad nebbioloupplevelse. Stilmässigt mycket nära Roagnas Pajé, glöm allt snack om barbarescos femininitet o s v, det här är riktigt kraftfulla grejor. Stefan tar själv ett glas och ser lite sorgsen ut:
- Det här är sista flaskan och nu är det äntligen i balans, det har varit tjurigt och tvärt tidigare men nu blommar det ut...


Pinot Noir 2006 (Simcic) från slovenska Goriska Brda får representera något helt annat efter en så mäktig nebbiolo. Vackert djupröd färg och ovanligt intensiv. Doften är rejält sumpig och sötfruktig, vaniljen är påtaglig från den generösa(?) fatkontakten. Även i munnen blir det sött och nästan lite svulstigt med för snåla syror som ger ett platt intryck, inte min påse.


Stefan plockar fram ett glas till och vi undrar vad det här kan vara; lingon, röda vinbär och en ren nästan nyduschad doft. I munnen är det ack så syrligt och väldigt vitvinslikt, det skulle kunna vara en grignolino eller kanske någon obskyr druva man aldrig hört talas om? Men så här kan alltså pinot noir också smaka, Domaine Montanet-Thoden är en anrik, ekologisk producent som härjar i de kalkrika jordarna i Auxerrois, norra Bourgogne.
Vi tackar Stefan för en trevlig och lärorik eftermiddag och åker hem en smula klokare och ödmjukare.

torsdag 1 april 2010

Brunello di Montalcino 1997 (Rocca Caselli)


Grannbloggaren Mr J på Goda Vinare konstaterar i sitt senaste inlägg att Piemonte och södra Rhône är stekheta områden i den svenska bloggosfären och att Toscana hamnat i bakvattnet tillsammans med exempelvis Rioja. Detta är en alltigenom korrekt analys men med ett internationellt perspektiv vill jag nog hävda att Toscana, och framför allt brunello, har en förvånansvärt stark position trots alla fiffel-och-bågskandaler och brunellogates som passerat revy de senaste åren.

Vi blir därför sugna på att plocka fram en brunello med lite (?) mognad och letar oss tillbaka till det hypade 1997, en lysande artikel av John Mariani om fenomenet finns här, och smakar en tidigare oprövad producent som man inte hittar mycket information om.

Färgen är brukligt tegelbrun med klar transparens. Doften är till en början väldigt endimensionell med höstlöv, våta stenar samt mineral- och buljongtoner. Efter några timmar i karaff får frukten fart och letar sig förbi all mognaden, en del varma jordgubbsaromer och något sötkärvt i stil med rabarber tar sig ton. Tredjehandspaletten består av läder, lakrits och söt piptobak - en riktigt angenäm doftsymfoni till slut.

En nästan snipig syrlighet dominerar i munnen men tämjs lätt med hjälp av en bit riktigt god Tallegio, eftersmaken är inte anmärkningsvärt lång men väldigt läskande efter alla de tjuriga syrorna. Det känns som ett utpräglat matvin a´la den gamla brunelloskolan, den moderna "internationella" stilen är även här av det hårt ekade och fruktpackade slaget.
Inget charmtroll precis men likaväl en intressant bekantskap i form av ett ursprungstypiskt och ärligt vin.

(16p/20)