söndag 28 mars 2010

Scudetto Barbera d´Alba 2004 (Giuseppe Mascarello) & Langhe Nebbiolo 2006 (Paolo Conterno)



Det vankas lammrostbiff med smör- och faringlaserad savoykål samt rotfruktsgratäng och när jag stegar in i köket med en barbera d´Alba så uppstår en smärre äktenskaplig kris då hustrun proklamerar att det enda rätta till en dylik matkomposition torde vara en enklare Langhe Nebbiolo från en stabil och småskalig producent. Vilket gyllene tillfälle att komplettera serien "Italienska matackompanjatörer runt hundringen" efter torsdagens trevliga närkamp med Musella nollsexan.


Scudetto Barbera d´Alba 2004 är född och uppvuxen i Perno, Monforte d´Alba. Scudetto är en 1,88 ha stor odling som varit i Mascarellos ägo sedan tidiga nittiotalet. Barberastockarna är 60-70 år gamla och uttaget är lågt, 15-20 dagars open cap-jäsning och sedan 18 månader på fransk ek. Man låter Scudetton ligga ett par år extra på flaska innan den når marknaden.

Utseendet är mörkrött, lätt slöjigt med medelhög intensitet. Rejält med mogna, mörka bär når näsan och följs av en och annan petroleumpust, rik komplexitet med väl integrerade fat och en alltigenom mogen känsla. Svarta körsbär och jordgubbar växer fram efter hand och slår sig i lag med fuktig tobak och lakrits.
Praktfull syra som lägger sig långt framme i munnen och skickar in en lätt parfymerad ridå mot svalget. En liten, nästan försumbar, tanninstickighet kan detekteras på tandköttet. Ovanligt lång och imponerande eftersmak. (17p/20)


Langhe Nebbiolo 2006 är Paolo Conternos vardagsnebbiolo som, i likhet med all annan PC-nebbiolo, hämtas från Ginestra, Monforte d´Alba. Barolon, Barolo Ginestran och Bric Ginestran tilldelas det högklassiga druvmaterialet medan vår vän Langhe Nebbiolon får det som blir över. En veckas maceration och ett år på 3500-liters franska ekfat.

Klar, transparent och rubinröd. Man möts direkt av hela bärpaketet - jordgubbar, hallon och nypon. Ren och frisk med tydliga, nästan uppenbara, nebbiolo-markörer i form av violer och lätt tjärpastill. Ärlig och druvren karaktär som inte spelar svårfångad.
Behaglig struktur med lätta tanniner och markerad syra som sitter mitt i prick. Inte på något sätt elegant utan ungdomligt rättfram och okonstlad, en vintyp som man bara kan älska. (16,5p/20)

Mascarello barberan kunde köpas via supervin.dk till det facila priset av 140DKK/flaska men jag ser att de är slut där. Vi köpte våra på SuperBest Rotundan i Hellerup när de hade kampanj för några veckor sedan, 6 flaskor kostade då 660DKK.

Paolo Conterno handlar man bäst genom boller-weine.de, Langhe Nebbiolon klockar in på 12€ vilket är löjligt bra, dessutom kostar frakten 10€ för 12 flaskor... Man har bytt årgång till 2007 men årgångar är inte något jag oroar mig för när det gäller Paolo Conterno, maken till solid producent finns ej.

Vilket vin funkade bäst till maten då? Jo, hustrun hade tur den här gången...


lördag 27 mars 2010

Philippe Gimel besöker Klippan

En vinmakare från södra Rhône/Provence, som höstat hem 90-91 RP-pinnar, livslevande på ett gårdsloft i Klippans outskirts - låter det hallucinatoriskt?
Lokaliseringen (Bjärhus Gårdsbutik) visade sig vara en klockren matching med denne karismatiske, verbale (på flytande engelska!!) och jordnära vinproducent som Ingvar (Billigt Vin) länge talat sig varm om och nu alltså lyckats få hit för en "winemakers dinner" av det rustika och okonstlade slaget.


Philippe Gimel startade från scratch när han köpte egendomen som han sedermera döpte till Saint Jean du Barroux. Han är farmaceut i grunden men bestämde sig snart för att studera oenologi och arbetade efter fullgjord examen på Chateau de Beaucastel, Domaine de la Janasse och runtom i både Loire och sydvästra Frankrike.
Han har haft sin vinfilosofi klart för sig hela tiden: man måste utgå från bästa möjliga druvmaterial och detta uppnås genom ett minimalt skördeuttag, 15-25 hl/ha, och sedan göra sitt yttersta för att bibehålla druvjuicens höga kvalitet, för som han säger:
- Sedan druvorna är pressade finns det inget att göra för att HÖJA kvaliteten på vinet, det som kommer ut ur pressen är resultatet av väderförhållanden, terroir, det låga skördeuttaget, hela växtperiodens vingårdsarbete o s v. Inget av det som vinmakaren gör i källaren HÖJER kvaliteten, han kan bara förändra.
Philippe är således en hårdför motståndare till allt vad ny ek heter och litar inte ens på rostfritt stål utan föredrar cement. Han säger sig inte se ner på konkurrenter som hemfaller åt den "internationella" stilen och lagrar sitt vin på ny ek, en tredjedel av hans grannar har gått i konkurs de senaste åren, men konstaterar att han i så fall sysslar med en helt annan typ av vintillverkning och att jämförelser stilarna emellan är tämligen fruktlösa.
Hans 12 ha odlingar ligger inklämda mellan två berg varav det ena, Mt Ventoux, är snöklätt halva året och fungerar som en ovärderlig vattenkälla under sommarhalvåret. Klimatet i Provence betecknar han som idealiskt med 100 dagar mistral om året och tillräckligt med sol och värme för att aldrig behöva oroa sig för att druvorna ska hinna mogna ut. Tanninnivåerna kan däremot variera och han har därför börjat experimentera med att tillsätta stjälkar i sin senaste cuvée.


Vi får ett vitt vin i glaset som består av lika delar grenache blanc, bourboulenc och clairette. Årgången är 2007 och doften spritter av tropisk frukt, päron, grapefrukt men också en rejäl dos mineral och seltzer. Vidare känner man tydlig honungssötma som följs upp av en ren och frisk blommighet. I munnen är syrorna höga och markerade och klingar ut med en snygg lakritston, eftersmaken är torr och aptitretande, ett mycket trevligt vin som Philippe tycker kan ligga till sig ett tiotal år men jag tycker ungdomen är klädsam och väljer nog att dricka nu och ett par år framåt.

Två årgångar av Oligocéne dukas upp: 2004 och 2005. Oligocéne är en cuvée bestående av 75% grenache, 15% syrah, 5% carignan och 5% cinsault som macererat i två veckor.
2004:an är läckert bärig med jordgubbar, hallon och en piemontesisk finess i den rena frukten. Philippe hjälper oss även att identifiera örtigheten och le garrigue. I munnen är strukturen och munkänslan av det grövre slaget med en rejäl tanninspark i gomseglet, ett par år till i källaren och detta blir sublimt.
2005:an drar mer åt det eleganta hållet med en koncentrerad frukt som är dominerande även i munnen understödd av mycket finkorniga tanniner. Totalt balanserad och en sexig silkighet gör det här till ett vin som är utmärkt för omedelbar konsumtion, i mitt tycke en riktig vinnare.
Philippe tycker att 2004 och 2005 i Provence/södra Rhône erbjöd nästan identiska förhållanden ur vinmakarsynpunkt men resultaten blev trots detta väldigt olika, intressant jämförelse.


Cuvée no 4 och 5 är två helt olika viner, no 4 2007 är en fruktigare och lite enklare cuvée som till huvudelen består av grenache och har fått macerera i en vecka. Årgångstypiskt fruktdominant med stor och kraftig doft, bakom lurar en hel del mineral och blöta stenar. Trevligt vardagsvin i en tydlig och enkel stil. No 5 är ett flaggskepp med 85% grenache och 15% syrah i bagaget, skördeuttaget är minimala 15 hl/ha och består endast av riktigt små druvor med koncentrerad frukt och mycket skal. Mycket mäktig med en hel del torkad frukt och körsbär i likör. Mörk choklad och lite bitterhet skänker elegans, kan misstas för en riktigt ung och elegant amarone faktiskt.

Maten som serverades var en kärleksfullt tillagad Bouef Bourgignon, vilken var helt superb med kött från gården, passade utmärkt till vinerna.
Importören Vinminvins representant var allerstädes närvarande och fungerade som en utmärkt sidekick åt Philippe Gimel, ställde bra frågor och styrde in Philippe på rätt väg efter alla hans urspårningar när den smittsamma entusiasmen tog överhanden och fick honom att gå loss rejält på detaljer.
Ett fantastiskt trevligt, lärorikt och lyckat initiativ som vi hoppas gav både Ingvar och Bjärhus blodad tand!?

Tack Ingvar!

Ytterligare vittnesmål hittas här.

torsdag 25 mars 2010

Valpolicella Superiore 2006 (Musella)


En bra Chianti Classico, en ren och frisk Barbera d´Alba och en läskande Valpolicella är en utmärkt arsenal matvänliga mitt-i-veckan-viner som alla och envar bör ha på lut där hemma. Chiantin och barberan brukar inte vara några problem att hitta, många konsistenta producenter i både Toscana och Piemonte som håller jämn nivå från år till år, men Valpolicella går man allt som oftast bet på av någon anledning. Musellas 2005:a var inte speciellt kul men vi har hört goda saker om 2006 så vi testar.
Druvblandningen består av 70% corvina, 20% rondinella och 10% av den lite otippade barbera.

Ljus och klarröd med blåstick. Frisk med rik örtighet och ljusröda vinbär. En del angenäma fataromer surrar runt frukten och hjälper till att fördjupa intrycket en smula. Mycket trevliga vegetativa toner av gräsklipp och välskött kompost. Självklart en del körsbär samt mandelmassa och choklad från faten.

I munnen fortsätter det att imponera - rent och läskande med höga, klara syror som anstår en solid matackompanjatör. Längden är anständig och man häller gärna upp det där extraglaset.
Förbluffande trevligt, vi fyller på förråden eftersom vi misstänker att det snart är dags för årgångsbyte?

(15p/20)
nr 2393

söndag 21 mars 2010

Ca´linverno 2003 (Monte Zovo)


Vi rotar fram två stycken gamla Erik Sörensen-inköp.
Monte Zovo´s Ca´linverno är ett lite speciellt vin där druvorna skördats extremt sent, halvvägs in i december, för att sedan torkas i 20-25 dagar a´la amaronsk appassimentoteknik. Odlingarna är belägna vid Monte Baldo som ligger mellan Gardasjön och floden Adige. Druvblandningen är 80% corvina, 10% rondinella, 5% cabernet sauvignon och 5% croatina.

Färgen är mörkt djupröd, tät och kompakt. Doften är initialt av det parfymerade slaget, extraktrik och koncentrerad som outspädd saft. En rejäl skopa körsbärssylt, fikon, dadlar och portvins- och madeiratoner i massor.
Munnen fylls av likörhetta, alkoholen lär vara 14,5% enligt etiketten men jag tror inte det räcker. Syror eller tanniner finns ej att uppbåda utan allt är väldigt runt och mjukt i en mäktig kropp. Eftersmaken dröjer sig kvar med sötma och tobakstoner.
Snudd på maffigare är de flesta amarone vi provat men inget vi köper igen. (13p/20)

Efterrättsvinet är en Malvasia di Castelnuovo Don Bosco som är en söt, röd spumante gjord på 100% malvasia. Färgen är läckert klarröd med fina bubblor. Doften är späckad av hallon, blåbär och lingon. Smaken är ganska intensiv med druvtypiskt parfymerad inramning följd av en lätt skalbeska som faktiskt sjunger lite. Enkelt men likafullt intressant. (14p/20)


torsdag 18 mars 2010

Ekens betydelse - Rickard Albin besöker Munskänkarna


Kunnige 3-betygaren, BS-provaren och livsmedelskemisten Rickard Albin for till Kalifornien för ett och ett halvt år sedan och besökte amerikanska vinodlare, fattillverkare och ETS Laboratory för att skapa sig en samlad bild av vad ekfaten egentligen gör med vinet. Varifrån kommer smakkomponenter som vanilj, smörkola etc? Hur integrerar tanninerna från druvskalen med de från eken? Varför får vin som jästs på ekfat mindre fatkaraktär än vin som jästs på stål och sedan lagrats på ek?

Allt börjar såklart i skogen där man vill ha höga raka träd som växt mycket långsamt. De tre vanligaste och bästa typerna är den europeiska bergseken (Querqus Petrea), den europeiska skogseken (Querqus Robur) och den amerikanska viteken (Querqus Alba).
Frankrike är i särklass även i detta sammanhang, en fjärdedel av landarealen är skog varav 30% ek, man fäller 2 miljoner kubikmeter om året. Staten äger ekskogarna som behöver mellan 150 och 230 år på sig att växa färdigt, all ek för fattillverkning säljs sedan på auktion där träd för träd går under klubban. Man låter beståndet växa till med c:a 10 miljoner kubikmeter per år.
Odlingarna hittas främst i centrala Frankrike och får såklart olika egenskaper beroende på växtplats; Limousin-ek är grovfibrig medan ek från Vogeserna är mindre grov och används till chardonnay och pinot noir. Centrala Nevers producerar medelgrova fibrer som ger en mjuk och komplex karaktär och Allier-eken är tätfibrig med mycket egenarom som lämpar sig för kraftfulla viner, mest egenarom har ek från Troncais.
Ett faktum som man inte alltid tänker på är att tätare ådring ger bättre luftningskapacitet vilket ju också är huvudsyftet med ekfatslagring.
Den amerikanska eken är givetvis privatägd och mer snabbväxande, 80-120 år tar det för en amerikansk ek att bli fullvuxen. En annan skillnad mot den europeiska är den höga halten av ämnet tyllose som täpper till porerna och gör det möjligt att såga eken, den europeiska måste klyvas för att bli tät. Tyllose ger också en mer rostad karaktär.
Vidare finns ungersk, tysk och östeuropeisk - oftast slavonsk ek som exempelvis används till italienska botti.
Stockarna lagras efter avverkning ute i ungefär ett år därefter klyvs de franska till stavar, man använder varken den hårda kärnveden eller den mjuka savveden utan bara det däremellan, ett ungefärligt utbyte på 20% av originalvolymen. Stavarna lagras ute i cirkus 2 år och vattnas kontinuerligt för att laka ur de bittra tanninerna. I slutfasen angrips stavarna av svampar som påverkar fenolämnena och gör att ligninet blir till vanillin. Piemonte lär ha ett optimalt klimat för den här typen av lagring och Rickard berättade att han besökt Angelo Gaja och tittat på hans egna ekstavslagringsfaciliteter - en kille som inte lämnar något åt slumpen.


När det är dags att tillverka faten sorteras de klyvna stavarna som varierar i storlek, c:a 30 stavar per fat och två tunnband som används under formningsproceduren. Man tätar med en blandning av vetemjöl, aska och vatten.
En första rostning över öppen eld för böjlighet där man under tiden sprutar stavarna med vatten. När vattnet absorberats kan stavarna böjas och sedan placeras i två ringar som används under bindningsproceduren. När fatet har fått sin form rostas det på insidan så att fukten dras ur och med följer sockerarterna , light toast är 20 minuter, därpå följer medium, medium + och heavy toast som är 45-50 minuters rostning - light toast ger mer ekkaraktär och heavy toast mer vanilj och kaffe. Locken utgör 30% av fatets inneryta och är även dessa rostade brukar det stå "toasted heads" på utsidan. Ett kritiskt moment är att få påfyllnadshålet absolut runt så att det håller tätt, vassblad och sjögräs tätar locken.
Faten slipas, provtrycks, sulfitinjiceras och förses med galvaniserade stålband från Sverige.
En fransk barrique av hög kvalitet kostar ungefär 10000 SEK medan en amerikansk dito kan köpas för c:a 6000SEK. Slå ut det på 300 flaskor så har vi 20-35 SEK bara i fatlagringskostnad när man använt nya fat. Man räknar med 3-5 års livslängd innan vinstenen blockerar porerna men då har värdet sjunkit drastiskt på andrahandsmarknaden.

Kemisten kunde inte undanhålla oss en liten analys av de nio aromkomponenter som gör eken till ett idealiskt vincontainermaterial. Jag var inte tillräckligt snabb med pennan för att anteckna alla och slänger in en lekmans reservation för stavningen som brasklapp.
Laktoner - ger ny ek och kokosarom i främst amerikansk ek.
Vanillin - ökar med rostning upp till medium toast.
Eugenol och isoeugenol - ger kryddnejlika och stärks av rostning.
Guaiacol - ger rökiga tjärtoner.
Furfural - som står för mandel och smörkola.
Vidare avhandlades chips, kuber och stavar och Rickards besök hos Joseph Phelps, Gus Anderson, Claus Janzen och Philip Togni innan vi provade vinerna.

Chablis Grand Cru Les Clos 2006 - Oekad sur lie på stål som var enormt komplex, hinkvis med mineral och en tendens till oljighet. Blint hade man inte gissat oekat vilket var Rickards poäng med att ha det med.

Chateau Couhins-Lurton Blanc 2006 - 100% sauvignon blanc från Pessac Leognan, Bordeaux, 50% nya fat sur lie. Söt doft av honung och rostad kokos. Gulfruktig med vass, ung syrlighet på hög nivå.

Chateau de Fesles "la Chapelle" 2006 - 100% chenin blanc från Anjou, sur lie på gamla fat. Lite däckgummi och typiska ylletoner. Aprikos och dov frukt. Mycket tilltalande till bra pris (172 SEK).

Condrieu "les Grandes Chaillées" Domaine du Monteillet 2008 - Fruktsoda, päron, frisk som en moscato d´Asti. Parfymerad rosenkaraktär och inte mycket fat i helhetsbilden.

Hermitage Blanche 2001 - 100% marsanne, lite dämpad frukt men fint vaxig med stor söt doft. Maffig i munnen med lätt alkoholhetta.

La Rocca Pieropan Soave 2007 - 100% garganega som legat på 60% femhundralitersfat och 40% botti. Friskt gulgrön frukt, mynta eukalyptus och Brio smörkola. Fint integrerad fatkaraktär.


söndag 14 mars 2010

Barolo Rocche Marcenasco 1998 (Renato Ratti)


Vi letar oss ner till Rocche dell´Annunziata i La Morra, 2,5 ha klassisk nebbiolomark på den där gulaktiga sandleran som känns likadan mellan fingrarna som druvjuicens tanniner känns på tandköttet.
Odlingen är 50 år gammal och är planterad med Lampia på obestämda stockar i sydöst- till nordvästlig cavalcapoggio, 1998 skördade man 12-13 oktober.
Första året spenderades i nya franska barriquer följt av ett års elevage i 2500-liters slavonska ekfat, därefter hamnar det i ståltankar. Man filtrerar inte och efter buteljering får det ligga ett år till på flaska. Det här året producerades 8400 buteljer.

Rubinrött med klart brunt skimmer. En väldigt direkt doftbukett som består av varm asfalt, tjärpastill, bigarråer och torkade blommor. Andra rummet intas av mineral, krita och slipdamm av Plastic Padding. På tredje plats kommer den mörka chokladen och marsipanen - allt finns där och i strålande vigör.
Munnen fylls av den djupa och mörkröda frukten, en tillbörligt avrundad tanninstruktur, som skickar ut en riktigt lustfylld kittling av tandkött såväl som gomsegel, spelar andrafiolen. En snygg och torr finish sätter fart på salivproduktionen och eftersmaken lever kvar länge i form av kryddighet och lakrits.

Ett praktfullt och verkligt stort vin i en årgång som det råder delade meningar om, Rocche dell´Annunziatas druvmaterial verkar i alla fall vara av högsta kvalitet även detta året och kan ligga länge än även om det känns som att det är nära sin peak.

(19p/20)

lördag 13 mars 2010

Vini d´Italia 2010 Köpenhamn

Efter förra helgens exkursion i de sydrhônska jaktmarkerna känns det som läge för bot, tvagning och löften om ett framtida leverne i monovinös anda enligt första barolobudet.
Vad kan tänkas vara bättre botgöring än en italiensk vinfestival? En dylik akt måste vara ekvivalent med hundratals Ave Maria.

Vini d´Italia avhålls för nionde gången i Köpenhamn och för första gången är man i Lumbyesalen inne på Tivoli. Man har 23 utställare som presenterar sina respektive sortiment. Tilltugg och snacks i form av diverse italienska delikatesser är fritt att roffa åt sig och en stor fördel med danska vinfestivaler är att man faktiskt kan handla de viner man fastnar för på plats och dessutom till ett rabatterat pris.
Vi redovisar mycket korthuggna noter i nästan Artbergsk anda, alla som varit på liknande arrangemang känner till problematiken att med glas i ena näven, anteckningsblock och program i andra samt pennan bakom örat, behålla hyfsat fokus efter 30-40 barolo. Vi slutade anteckna när vi påbörjade brunellovarvet så en viss piemontesisk dominans KAN skönjas.


Ferdinando Principiano
Barolo Serralunga 2005 - lättsam doft, ljus frukt. Smidig med eleganta tanniner. Intressant Monfortebaserad producent som satsar på renhet och biodynamik.
Barolo Boscareto 2004 - supersandiga tanniner, otroligt koncentrerad men med sublim balans, en 18,5-19-poängare. Finns hos Domaine Brandis i Bröndby.

Sottimano
Barbera Pairolero 2007 - stadig frukt, silkig munkänsla med tanninantydningar. Elegant syra.
Barbaresco Fausoni 2005 - slank, ljusfruktig men farligt ung med skarpa syror och rejäla tanniner. Kan bli mycket bra med åren.
Langhe Nebbiolo 2007 - öppen, lite gödslig, söt frukt - grenachevibbar. Kraftiga lätt grovhuggna tanniner.

Roagna
Barbera d´Alba 2004 - mörk, oliv, kort men med pricksäker syra.
Vigna Rionda 2005 - buljong, knuten och nästan helt utan fruktighet. Lär behöva lång tid i källaren, ingen festivalcharmör.

Silvano Bolmida
Barolo Fantini 2005 - rosor, oliver, asfalt. Grovmaskig tanninstruktur och ganska vass syrlighet.
Barolo Bussia 2005 - mycket livligare med sötlakrits och solvarma nektariner. Pulvrigare och mer finlemmad än rotebrodern.

Giovanni Manzone
Barolo Gramolere Bricat 2004 - däck, gummi och en del animaliska toner. Ganska lätt och torr i munnen.
Barolo Gramolere Bricat 2001 - flyktig, volatil med skumbanan och lösningsmedel. Avrundad i munnen, lätt och torr.



Giuseppe Nada
Barbera d´Alba Superiore 2007 -Giuseppe Nada från Treiso representerades av sonen Enrico (bilden). Härligt sötfruktig barbera med stor doft och stiltypiska syror. Ett år på begagnade barriquer, mycket trevlig barbera till fyndpriset 3 st för 235DKK.
Barbaresco Casot 2006 - ljuvlig sötlakrits, tjära, solvarmt gummi och körsbär. Lätt grapefruktbeska ger elegans till de mycket välbalanserade tanninerna och den alltigenom perfekta syrligheten. Två år på begagnade fat i olika storlekar (500 l, 1000 l, 3000 l) blandas i lika delar till denna kanoncuvée. 3 st för 375DKK är dagens klipp.
Langhe Nebbiolo 2008 - var inte lika intressant, lite för fruktfokuserad med inslag av konfektyr.
Dagens roligaste nya bekantskap, Langhe Vine är importören.

Roberto Sarrotto
Barolo Audace 2005 - enkel med övertydlig strävhet, kraftfull men tvådimensionell.

Ettore Germano
Barolo Serralunga 2005 - mineral, däckgummi, mörkfruktig. Balanserade tanniner av mild karaktär, drickvänlig. 200DKK är ett mycket bra pris.
Barolo Cerretta 2005 - wow, en växel till! Allt som Serralunga 2005:an hade fast i kubik, riktigt spännande hästsparksbarolo med elegans. Absolut en 19-poängare - 300DKK och ytterligare ett fynd. Viniropa har ett kul sortiment.

Pietro Rinaldi
Barolo Monvigliero 2005 - limstift, kirsch. Mycket trevlig i personlig stil, skön munkänsla med lång eftersmak.
Barbaresco San Cristoforo 2005 - genuint typisk med slankhet och smidiga tanniner. En producent att hålla utkik efter. Le Papillon importerar till Danmark.

Castello di Neive
Barbaresco Santo Stefano 2006 - omtalad producent som vi inte provat tidigare. Stram med viss elegans, ljus och förhålladevis lätt. Beska som tar över eftersmaken. Inget vi lär följa upp.

Reverdito
Barbera d´Alba Butti 2006 - oj vilken barbera! Däckgummi som legat i stekande sol, söt frukt och lååång eftersmak. Det enda vi ångrar att vi inte köpte (glömde?). Ett kap för 110DKK.
Barolo Moncucco 2004 - Reverdito går från klarhet till klarhet - blodig, generös frukt, tryffel i massor och oljefärg. Finkorniga tanniner som kittlar länge. Reverdito förs av U&Wine.

Aldo Rainoldi
Inferno Riserva Valtellina Superiore 2004 - mycket ren och frisk med mineraler och lite medicinala övertoner. Läckert sval munkänsla som bryter mot allt det piemontesiska.
Sfurzat di Valtellina 2004 - fikon, dadlar och chokladdoppade jordgubbar. Förvånansvärt höga syror och hyfsad eftersmak.

Giovanni Corino
Barolo Giachini 2003 - mogen vidöppen frukt, tjära, gummi och rosor. Gentlemannamässig charmör från La Morra-producent som vi inte kände till.

En av de absolut bästa vinfestivaler/mässor vi besökt, precis lagom mycket folk i en perfekt avvägd lokal. Inga överparfymerade, nysprayade eller ens överförfriskade deltagare. Utmärkt arrangemang med fritt käk och välkyld San Pellegrino i trivsam miljö - toppklass!

söndag 7 mars 2010

Chateauneuf 2007-shootout

Vi knäböjer och lutar pannan mot biktbåset, salta tårar rinner nedför kinderna när vi lovar bot och bättring efter ytterligare ett snedsteg på kort tid. Det är ett tufft jobb men de där Chateauneuf-du-Pape 2007:orna som alla talar om måste kollas av, vi hoppas på syndernas förlåtelse och kastar oss blint in i lejonkulan.

Vin nr 1 - Ett lätt transparent vin som nästan lutar åt rödbrunt. Örtig, parfymerad och lätt eldig till en början. Massor av läder och lakritsbåtar skymmer en ganska diskret mörkfruktighet. Mineral och järn smyger fram så småningom.
Stor i munnen med mörk och mjuk fruktsyrlighet, inga egentliga tanniner att tala om, ganska lång eftersmak. Angenäm i både näsa och mun men känns snopet öppen eller kanske rentav enkel? (15p/20)
Våra vänner Chateauneuf-fantasterna gissar på Xavier och vi håller med.

En liten besvikelse enligt våra vänner som tycker att exempelvis 2005:an visade en helt annan komplexitet.


Vin nr 2 - Ett betydligt tätare vin, djuprött och nästan lilatingerat. Mjölkchoklad och lite smörkola till en början, mörka bär med en aning kirsch i botten. Knuten doft som behöver en hel del luft för att öppna upp.
Eleganta animaliska toner börjar pocka på uppmärksamheten - stall, gödsel och ammoniak. Tydliga blåbär och en rejäl näve brödkryddor i form av anis och fänkål dominerar efter en stund.
Ganska lätta tanniner men en ljuvlig munkänsla tack vare ett generöst batteri snygga syror och en finstämd grapefruktbeska, eftersmaken varar riktigt länge. (18,5p/20) Vi anar modernare vibbar och gissar på Domaine de la Vieille Julienne.

Ett riktigt njutbart vin som passade våra smaklökar som hand i handske, troligen sjukt ungt men likafullt högpresterande.


Vin nr 3 -Ett djuprött vin med klar transparens. Djup och ymnig frukt innesluten i läder och lite annan animalitet. Kryddig örtighet med dill i spetsen, rök, kanel och en hel del vaniljstång. Rejält rödfruktig och nästan slampigt generös med frukt och alkohol.
Stor och volymiös i munnen, nästan åt det mulliga hållet. Viss pepprighet och lång eftersmak. (16p/20) Bosquet des Papes är den samstämmiga gissningen.

Kännarnas favorit men inte helt övertygande för min del, en smula för mycket av allt och en diabolisk alkoholhetta.


Vin nr 4 - Ljusare men med klar, rubinröd kärna. En hel del animaliska toner som köttsaft och gödsel. Ett stråk av nyrostat kaffe, röda bär och nagellack. Knuten doft med lite metallisk karaktär.
Mycket lätta tanniner men en god syrlighet, en diskret beska föregår en tämligen lång och trevlig eftersmak. (17p/20) Vi chansar på Le Vieux Donjon?

Mycket intressant att smaka men kanske en aning anonymt till följd av sin ungdom, ett vin som säkert kommer att åldras med stil.


Vin nr 5 - Tätare rubinröd med svarta reflexer. Diesel, avgaser, parkeringshus och mörkfruktig elegans. Piptobak, stall och välintegrerade fattoner som ger ett mycket komplext intryck. Trivsam fruktighet som piggar upp.
Munkänslan är finfin med läskande inslag, helgjutet och välbalanserat - ett riktigt njutarvin. (17,5p/20) Gissningen får bli Roger Sabon.

Känns drickvänligt just nu, ger ett nästan moget intryck med alla sina tredjehandslika aromer.


Vin nr 6 - Återigen tätare rubinrött. Smörkola och inspritade körsbär, animaliska toner av gödsel. God fruktkoncentration med mineral och varmt stendamm i bakgrunden. Lakrits och skogsbär. Känns verkligen drickmogen och välkomnande.
Elegant extraktion utan alkoholöverslag, tydligast tanniner ikväll och ljuvligt lång eftersmak. (18p/20) Clos Saint Jean?

Budgetalternativ som nästan tog hem segern. Våra Ch9dP-rutinerade vänner tyckte att detta var en riktigt positiv överraskning och det är nog bara att hålla med - seriöst köpläge.


fredag 5 mars 2010

Barbera d´Alba 2008 (Cascina Cucco)


Cascina Cucco har gjort ett positivt intryck hittills, deras barolo Ceratti 2004 är riktigt trevlig och 2005:an verkar ha potential för framtida utveckling men vi har aldrig tidigare smakat något av "vardagsvinerna" från gården.
Deras Barbera d´Alba 2008 har hämtat druvmaterialet från Roddi d´Alba dryga halvmilen norr om Serralunga. Kort maceration som följs av lagring på stål.

Färgen är djupröd med ett bläckblått skimmer. Doften är initialt lite sötaktig med en kryddighet och diffusa spår av kafferosteri som gäckar. Snart får vi dock en ren barberanäsa med tydliga bär - framförallt åt tranbärs- eller rentav lingonhållet.
Frisk grönörtighet av mynta och libbsticka samsas med mineral och soltorrt grus. Äpplecider eller snarare calvados brukar förnimmas i barberor som vi gillar och mycket riktigt ger detta sig tillkänna så småningom.

Smakmässigt har vi att göra med en typisk representant för druvan och området - stringenta syror och blygsamma tanniner. En viss eldighet kan möjligen ses som ett exotiskt inslag, detta stör inte på något sätt utan bjuder snarare in eftersmaken att stanna lite längre. Ett riktigt välsnickrat bordsvin i enkel och charmig stil.
Signore Merolli säljer för DKK68/flaska vid köp av låda.

(15p/20)