lördag 23 januari 2010

Barolo Bricco Viole 2005 (Mario Marengo)


Vi har läst och hört en hel del om Mario Marengo det senaste året men faktiskt aldrig provat något av vinerna därifrån, omdömena har varit positiva så det ska bli roligt att få bekanta sig närmare med ett av vinerna.
Vi har ställt fram en Bricco Viole som är en vingårdsbetecknad barolo från La Morra, en liten remsa mark med plantering från 1955 som har rikligt med vildväxande violer mellan vinranksraderna.
Marco Marengo sköter ruljangsen och är tredje generationen vinmakare med dugligt stöd av legendaren Beppe Caviola.

Medelkraftig intensitet och en röd lyster av något mörkare slag.
Vi känner direkt mandarin, kanel och Kungen av Danmark. En rik rödfruktig hallonkaraktär riktigt skiner igenom som ett skuggspel i bakgrunden.
Doften är väldigt djup och komplex med sammetslen frukt och tydliga nebbiolomarkörer i form av rosor och riktigt mörklila violreferenser. Man kan inte snusa sig mätt på det här.

Klart övertygande munkänsla med finpulvriga tanniner, lite stendammstorrhet och spänstiga syror - La Morra-elegansen materialiserad. Allt biter tag i kinderna och insidan av överläppen för att sedan hålla sig kvar en god stund och sedermera lämna fältet fritt för en knäckig och förtjusande eftersmak.
Det är naturligtvis ungt men likväl öppet och inbjudande, lagring kommer göra susen men för oss som älskar ung nebbiolo finns det ingen anledning att tveka med korkskruven - dä ä bar å dra.

(19p/20)

fredag 22 januari 2010

Le Volte 2007 (Tenuta dell´Ornellaia)


Hög tid att prova senast tillgängliga årgången av Tenuta dell´Ornellaias snikcuvée. 51% sangiovese, 15% cabernet sauvignon och 34% merlot som tillbragt 10 månader på gamla Masseto- och Ornellaiafat.
2007 verkar varit ett gott år även i södra Toscana så låt se vad man åstadkommit.

Först upp ur glaset är bären - körsbär mot bigarråer, björnbär och lite dito klister. Plommon och mörkröd frukt ger ett dovt och lite sobert intryck.
Man förnimmer en lätt biton av hudkräm som känns artificiell men detta går snart över i de sekundära fataromerna; lakrits, nyrostat kaffe och en liten rökighet.

Stor och maffig smakstruktur med välsvarvad fatrondör, generös men välbalanserad. Drickvänligt snitt med rik och djup fruktighet, syror och tanniner känns väl integrerade i helhetsintrycket. Men...

Det finns ingen som helst typicitet eller personlighet, minsta motståndets lag verkar vara ledordet för dagen. Detta känns som ett vin som vill vara kompis med alla, något som för övrigt slår mig ganska ofta när vi provar moderna Bolgheribrygder i det lägre prissegmentet.
Allt det som är speciellt med sangiovese maskeras och slätas ut, ambitionerna känns internationella i överkant.
Le Volte är extremt välgjort och ett i många stycken gott vin men inte särskilt kul att dricka.

(14p/20)

lördag 16 januari 2010

Langhe Rosso 2001 (Roagna)


Vi som sitter suktande med en snöplig backorder på Pajé 2003:orna får desperat ge oss på jakt i källaren efter något substitut som kan stilla de värsta skakningarna. Langhe Rosso 2001:an ska väl kunna fungera som alternativ avledningsmanöver åt vår Roagna-craving.

Här handlar det om druvmaterial från Cascina Pira och Pajé som får macerera i ynka 30-50 dagar för att ge en "ungdomlig" touch åt vinet, att det sedan får ligga 3-4 år på medelstora fat innan buteljering och ytterligare ett antal år innan det når konsument är en annan historia.

Den okulära karaktäristiken sitter som en keps; ljus transparens med begynnande tegelreflexioner - distingerade tinningar således.
En ymnig dos röd frukt skjuter sin väg ur glaset med hallon och varm jordgubbskompott i första ledet, djupare ned i glaset har någon rullat fram grillen och lagt på ett par rejäla entrecoter.
Allt känns inneslutet i en vegetativ multnad som i och för sig är ganska trevlig men som nog kommer att luftas bort, vi lagar mat så länge.

När vi återvänder är det soja och balsamico av allra ädlaste sort som regerar, mäktiga skogsbär växer till och får sällskap av champinjoner och fuktiga höstkvällar som snubblar på frost.
Ett absolut överj-ligt sniffarvin som skulle kunna stavas b-a-r-o-l-o alla dagar i veckan.
I munnen har vi en slick spelare med sammetslena tanniner av det mogna slaget, syror som berättar om frukt som plockades vid helt rätt tidpunkt för snart nio år sedan och en helhetskänsla som skvallrar om högkompetent vinmakeri.

Efter ett par timmar i glaset är det fortfarande i toppform och jag måste säga att vi är riktigt imponerade - detta är mycket bättre än vi trodde. Skönt personligt och en ta-inga-fångar-mentalitet hos producenten som man inte ser så ofta, att lägga detta krutet på en Langhe Rosso är inte vardagsmat.
Två tummar upp!

(18p/20)


onsdag 13 januari 2010

Barolo Serralunga d´Alba 2005 (Fontanafredda)


Som en kär gammal vän dyker Fontanafreddas normale troget upp i SB:s standardsortiment år efter år. Ibland närmast uppseendeväckande angenäm och andra år lite mindre intressant, i år dessutom i helt ny skrud!
Det årliga och ärorika uppdraget är att släcka barolosuget i varenda stuga från Ystad till Haparanda (eller vid närmare koll snarare Lund till Östersund...) och representera en hel region och dess vittomspännande vinstil.
Lyckas man med det då?

I vanlig ordning är färgen lite åt det mörkare hållet, klar lyster och semitransparent intensitet. Doften ger sig blygt tillkänna med mandelmassa, körsbär och långkokt tomatsås. En tydlig mineralitet, som brukar pocka på uppmärksamhet i nästan all typisk Serralungabarolo, framträder.
Frukten ger ett mörkt intryck med drag åt kompott och syrupinlagda plommon, målarpytsen tittar fram så småningom och öppnar upp anrättningen som hittills varit lite sluten.

Munkänslan kännetecknas av lite stickiga tanniner och en friskhet som uppfattas som slank, tämligen strama syror men inget som tar över. Allt är stiltypiskt och korrekt men ganska tamt och själlöst, eftersmaken är kort och ger ett platt intryck.
Vinifieringen är traditionell med lång skalmaceration och lagring på stora botti, druvorna är hämtade dels från egna ägor och resten köps in. Årgången är lite svårbedömd men i det här fallet verkar man inte riktigt hunnit med innan regnen kom - det känns lite urvattnat.

Som helhet är 2005:an trevlig att sniffa på men alldeles för lätt, slank och oansenlig i munnen, stordriftskänslan är påtaglig och bidrar till det bleka helhetsintrycket.
Vi hoppar över den här och hoppas på bättre lycka 2006.

(14,5p/20)

tisdag 5 januari 2010

Barbaresco 2004 vs 2006 (Produttori del Barbaresco)


Inför stundande påfyllning av 2006-depåerna känns det relevant att jämföra årgången med en annan storhet: 2004.
Vi klistrar på en rejäl remsa gaffatejp över årgångsetiketterna och häller upp direkt i glasen.


GLAS 1 - Utseendemässigt är de båda glasen förvillande lika varandra, möjligen kan glas 2 sägas vara aningen mindre klart och kanske något mörkare än glas 1.
Här finns rejält med nypon, hallon, jordgubbar och ljusröd frukt. Snart anar man lätta stråk av tjära och gummi, en påtaglig friskhet som av mynta och ett allmänt lätt intryck.
Mycket livliga syror i pigg och ungdomlig stil, slank munkänsla och en tendens till äpplig kartighet förleder oss båda att tro att vi har ynglingen i glaset.

Tji fick vi, det var 2004:an som ståtade med alla dessa vitala epitet - förmodligen en hint om lagringsdugligheten.
Bra barbaresco i renaste stil. (17p/20)


GLAS 2 - Redan vid första sniffen slås man av de mörkare tonerna i andra glaset; bigarråer, korinter, sukat, pomerans och torrare kryddighet. En hemtrevlig pust av varm äpplekaka och marsansås ger sig till känna.
Distinkt nebbiolofrukt med subtila sekundäraromer som rosor och violpastill.
Finkorniga tanniner som stannar länge på tandköttet men "rundare" än första glaset. Ger ett allmänt mognare intryck med ett djupare doft- och smakspektrum.
Underbar balans och helhetskänsla.

Vi trodde nog att vi hade ett lite mognare vin i andra glaset men vi gick fetbet...
Inget snack om vilket som är det trevligare vinet men 2004:an kan nog tänkas ha mer att ge med tiden. (18,5p/20)

söndag 3 januari 2010

Promis 2006 (Gaja) & Marcenasco 2004 (Renato Ratti)


Ibland är det kul att ha två helt olika viner i parallella glas, särskilt när man bara vet vad som finns i det ena - vi har plockat varsin kandidat ur gömmorna utan att berätta för varandra vilket. Vi ger oss på en hjortfilé med tryffel- och jordärtskockspuré och mitt val är Gajas instegstoskan Promis 2006.

Ca´Marcanda ligger i Bolgheri i ett ganska flackt landskap som för inte så länge sedan mest bestod av försummade persikoodlingar, sedan dess har Antinorisläkten gjort en smärre revolution i området och lyckats skapa ett eget litet Médoc. Angelo Gaja började etablera sig här 1996, efter hårda förhandlingar med tidigare ägaren döptes vineriet till Ca´Marcanda som lite slarvigt kan översättas till "de eviga förhandlingarnas hus".

"Promis" är kortform för latinska promissio (löfte) och är tillsammans med Magari och Ca´Marcanda de tre Bolgheriviner, baserade på internationella druvsorter, som görs i Gajas namn.
Promis består av 55% Merlot, 35% Syrah och 10% Sangiovese som jäses och vinifieras var för sig för att sedan blandas under januari/februari, Merlot och Syrah kommer från Ca´Marcanda medan Sangiovesen hämtas från hans Pieve Santa-odlingar i Montalcino.
Lagring på lätt använda barriquer i 12 månader och 5 månader på flaska.

Djupröd med violett ram och ganska tät. Doften är elegant av svarta vinbär och modern fatkaraktär.
Frukten känns mogen och väl struktuerad säkerligen till följd av det goda året, körsbären är diskreta men finns där i bakgrunden. Merlotinslaget är naturligtvis tydligt men inte det första man tänker på - när vi kvällen efter provar halva Gute Weines Bordeaux 2005 probierpaket så kastar vi in Promisen som sjundevin och det skäms inte för sig bland de aristokratiska eleganterna men man känner att det inte är från samma växtplats.

I munnen gör sig ungdomligheten påmind med inte helt integrerade fattoner men syror och tanniner känns solitt balanserade med fyllighet och väl avvägd eldighet.
Väldigt välgjort, som vanligt, men en smula mainstream i överkant i vårt tycke.

(16p/20)

Rattis 2004 Marcenasco är ju tidigare avhandlad på längden och tvären men är en väldigt trevlig barolo i den moderna stilen. Trots storskalighet, även i detta fallet, så känns ändå Marcenascon avsevärt mer personlig än Promisen. Vi får avvakta en eventuell prisdump hos Philipson så att vi kan köpa på oss av 2005:an som enligt vissa ska vara snäppet bättre.
Två komplett olika viner men en intressant jämförelse.

(17,5p/20)