söndag 27 december 2009

Vino Nobile di Montepulciano 2006 (Poliziano)


Efter all mastig julmat växlar vi ner med parmesanpanerade kalkonbröst och rigatoni con zucchini som kräfva ung och saftig Sangiovese från stabil storproducent i hyllad årgång.

"Poliziano" betyder att man kommer från Montepulciano och var 1400-talspoeten Angelo Ambroginis smeknamn. När Dino Carletti 500 år senare planterade sina första 22 ha vinrankor bestämde han sig för att hylla den gamle stöten och döpa vingården till Poliziano.
Idag håller sonen Federico i spakarna och man är många gånger större med bland annat odlingar i hippa Maremma varifrån deras Mandrone di Lohsa kommer, Vinös har nyligen provat 2006:an och gjorde i alla fall oss sugna. Asinone är deras prestige VNdM, Le Stanze och In Violas Cortona supertoskanerna.
Vi fick tag i den vanliga Vino Nobilen och ger den lite andrum i karaffen.

85% Prugnolo gentile, som ju är den regerande sangioveseklonen i regionen, beblandas med Colorino, Merlot och Canaiolo som får ligga till sig 14-16 månader på 2/3 barriquer och 1/3 traditionella fat.
Fathanteringen är sanslöst professionell och känns vid första påseendet inte det minsta överväldigande vilket annars ofta kan vara fallet med unga toskanare. Slösaktigt rik på mörk frukt med syrliga inslag av moreller och röda vinbär möter en lätt charkuterirökighet som vecklar ut sig allt efter som minuterna går. Man fastnar med nosen i glaset och bara trivs.
Läder och garam masala bryter sig loss liksom en frisk örtighet som av mynta och oregano.

Trevlig munkänsla med varsamt accentuerade syror som förvisso är av det klart ungdomliga slaget men icke desto mindre trivsamma och välkomnande. Allt känns väldigt genomarbetat och inget har lämnats åt slumpen.
Till maten kan vi inte tänka oss någon bättre matchning - klockrent samarbete mellan syrlighet, sälta och sötman från zucchinin.

Mycket trevlig årgång som säkert kan ligga till sig ytterligare men presterar på hög nivå redan nu. Helt klart fyndigt.

(18p/20)



fredag 25 december 2009

Vaio Armaron 1999 (Masi)


Exotiska exkursioner i stil med portvin och madeira känns otänkbara en julaftonskväll när man, likt oss, tillhör den italientalibanska minoriteten.
Efter en dramatisk "midnattsmässa" (tidigarelagd två timmar på grund av Ratzingers vacklande hälsa) som innehöll mer dramatik än vanligt väljer vi en amarone med några extra år på nacken som får agera kontemplationsinstrument till panettonen och pandoron.

Vaio Armaron är en vingårdsbetecknad amarone i traditionell stil a´la jätteproducenten Masi och ingår i SB:s standardsortiment. 60-65% Corvina, 20% Rondinella, 15% Molinara och vissa år fyller man på med Dindarella.
Appassimento är ju en välkänd vinifieringsmetod i Sverige, där amarone och ripasso av någon anledning är populärare än på andra håll i världen, så vi hoppar över teknikaliteterna - 3 år på stora fat och 4 månader på mindre körsbärsdito kan dock vara värt att nämna.

Inledningsvis blir vi översköljda av skokräm men den försvinner ganska snart och lämnar fältet fritt för en sensationell körsbärs- och dadelorgie som klingar ut i sukat och färska fikon. Alkoholen (15,5%) känns väl integrerad och man skönjer delikata mognadstoner i mörka nyanser, stilkaraktäristisk torkad frukt finns på plats och en trevlig syrlighet gör att anrättningen känns mycket vital.
Vi känner oss manade att plocka fram en rejäl, alldeles nyproducerad, bit 36 mån Parmigiano Reggiano och då blir upplevelsen på något sätt komplett.

Ett alldeles underbart ostvin och helt klart årets amaroneupplevelse, ett och annat extra år i källaren har gjort susen.

(18p/20)
nr 2419

lördag 19 december 2009

Barolo Ginestra 2005 (Paolo Conterno)


Sporrade av gårdagens barberaupplevelse kör vi igång akt 2 i vår version av "Paolo-passionen", "Ach, nun ist mein Jesus hin!" hade Bach hypotetiskt plitat ner som inledande strof.
Timingen är klockren - fjärde advent är passionshögsäsong goddamnit...

Sist vi provade Paolo Conternos Barolo Ginestra 2005 blev vi helt tagna av den öppenhet och tillgänglighet som vinet visade trots mycket traditionella framställningsmetoder och sin anmärkningsvärda ungdom. Visst bjöds det rikligt med tanniner och syror men allt så fingertoppskänsligt balanserat att dessa bara uppfattades som angenämligheter. Stor och välkomnande doft som etsade sig fast i episodminnet.
Låt oss se om intrycket består.

Vi välter ut innehållet i karaff T-2 hours som man säger i Cape Canaveral, vätskan är ganska mörk och djup men klar i sin transparens.
I början märks påtaglig tjära men den luckras upp och liksom evaporerar efter hand, violen är framträdande liksom även de mäktiga körsbären i form av amarena och kirsch. En friskhet som liknar färska hallon hänger på.
Snart är det riktig fart i glaset med ljuvliga målarfärgsreferenser som alkydolja, terpentin och lacknafta. Oliv och mörk frukt ligger hela tiden som Saturnus ringar runt glaset tills man ger det en snurr och får hela bär- och fruktpaketet i synen igen.

Hela munhålan utfylls och eftersmaken stannar kvar tills det är dags att borsta tänderna. Riktigt finpulvriga tanniner typ Sicafine av kiselkarbid leker på tandköttet. Det mörka stuket på frukten ger ett lite mognare intryck trots att vi har att göra med en ack så späd gynnare.

Vi gillar det här skarpt; ung barolo när den är som bäst. Här finns lagringspotential långt inåt midseklet men det vore synd och skam att inte njuta av några flaskor när det är så underbart läckert nu.
Vi sparar tjugan tills vi börjar förnimma mognadstoner.

(19,5p/20)



fredag 18 december 2009

Barbera d´Alba Ginestra 2007 (Paolo Conterno)


Efter vår kopiöst positiva upplevelse av Azienda Vitivinicola Paolo Conterno i höstas så är det med stor tillförsikt vi borrar ner korkskruven i den vingårdsbetecknade Ginestra-barberan.
Vi smakade 2008:an on location och den var superb med allt man kan önska av friskhet och ljuv syrlighet i en barbera men i kväll är det årgång 2007 som gäller.
2008 kallar man hos Conterno "en typiskt piemontesisk årgång" men med mycket regn just efter blomningen och ganska kyligt i maj. 2007 hade däremot den varmaste april på 30 år och en ovanligt lång värmeperiod mitt i sommaren. Några veckor innan skörden regnade det rejält men lagom till skördetid var det optimala förhållanden.

Mörk och tät, djupt rubinröd med nästan bläcksvart kärna. En hel drös med bär möter upp direkt: moreller, blåbär, röda vinbär och solmogna jordgubbar - härligt stickig men med en generös sötma i doften.
En läcker mineralton i par med marsipangrisar sätter fart på tillställningen och skickar fram alla de friska, nästan florala sekundäraromerna. Tryffel, plastic padding och Kungen av Danmark kommer i tredje hand.
Extremt druv- och ursprungstypisk, ren och klar i nosen. Skönt befriad från ny ek och barriquer, bara härligt rättfram no-nonsense-barberafrukt.

I munnen gjuts en smakpelare på solid grund av syrlighet och fruktighet i fin samverkan. Riktigt fokuserad men med ett charmigt brodyrbatteri i form av mörk choklad och sötlakrits trots den blygsamma ekkontakten.
Bra längd på eftersmaken som ringer ut i en ren klangbotten.
Ska man bara dricka en barbera resten av livet får det bli den här!

(18p/20)

torsdag 17 december 2009

Aglianico 2007 (Tenute Rubino)


December månads nyheter ruvade på en syditalienare i det lägre prissegmentet som framställts på 100% aglianico och spenderat 6 månader på stora fat.

Mörkt blåröd med intensiv lyster. En trivsam doft av keramisk glasyr och solvarma jordgubbar.
Efter ett tag märks lakrits, lite bordelaisiskt grön paprika som skänker viss elegans och en tydlig men inte oangenäm parfymerad ton. I munnen är vinet avrundat utan några allvarligt menade syror och tanninerna upplevs som snälla - en känsla av frukt som är odlad i varmt klimat helt enkelt.
Ett trevligt, okomplicerat vardagsvin i en stil som jag tror de flesta kan gilla, lite som de där Bo Hagström-programmen på TV ungefär.

En jämförelse med D´Angelos Sacravite för ungefär samma pengar ger vid handen att man inte åker över sundet efter vatten, Basilicata-aglianicon har mycket mer "edge" och personlighet i form av frisk syrlighet och en ren stil.
Pugliesen är enklare men lockar icke desto mindre till återköp.

(14,5p/20)

lördag 12 december 2009

Par i Aglianico


Riktigt bra viner på aglianico kan ha en hel del gemensamt med riktigt bra nebbiolo eller sangiovese; fräsiga tanniner och en mörk blommighet, tuffa syror och rik komplexitet.
Aglianico är en av Italiens äldsta druvor som har funnits och förädlats i den vulkantäta södern sedan urminnes tider, namnet sägs springa ur "ellenico" eller "ellanico", grekiskt således.
Ett problem brukar dock vara att hitta goda representanter för druvan här i Sverige.
När vi besökte Carlo Merolli härförleden bad vi honom välja två viner ur hans sortiment som han ansåg skulle ge en rättvis bild av vad druvan kan prestera.

D´Angelo är marknadsledande i att sätta Basilicata, som ligger i hålfoten, på vinkartan. Donato D´Angelo har jobbat stenhårt för att visa världen att druvan och regionen kan mäta sig med både Piemonte och Toscana.
Donato och hans bror ärvde vingården i Rionero, Monte Vulture i nordvästra Basilicata efter faderns död 1973, han är utbildad enolog och har moderniserat företaget med nya druvsorter och barriquelagring etc men hela tiden byggt verksamheten kring sin aglianico. Idag är D´Angelo en av södra Italiens ledande vinproducenter vad beträffar kvalitet och definitivt en av de ledande aglianico-producenterna.


Sacravite 2007 IgT Basilicata är 100% aglianico som legat på stora botti.
Balsamico, tomatpuré och färska örter i första rummet. Viol, svarta vinbär och emserpastill, därpå följer rejäla pustar av kanel och calvados ihop med en liten jordighet som kompletterar fint.
Frisk med höga syror, medelsträv och ganska kort med en lätt beska i slutspurten. Mycket ren och läskande och till bouef bourgignonen visar sig den här bagatellen regera.
DKK69 är inget annat än ett skambud - fynd så att det stänker om det!

(17p/20)


Vigna Caselle Aglianico del Vulture Riserva 2004 DOC är den där som brukar hösta in de tre glasen i GR.
Traditionellt framställd med låga uttag och 24 månader på botti.
En stor och mogen doft med lite torkad frukt och riktigt mörka bär.
Amarena, söta jordgubbar och en sober sojaton skänker elegans. Rund god frukt och ljuvlig målarpyts som skulle kunnat vara av piemontesisk härkomst i vår bok.
I munnen fortsätter duperingen med härlig syra som biter ifrån och ettriga tanniner typ smärgelduk.
Lång och mumsig eftersmak, till maten har detta dock ingen chans mot sin renare lillebror men som meditationsvin är det sublimt.
Carlo tar DKK159 för detta och även det tycker vi är ett fynd.

(18,5p/20)

onsdag 9 december 2009

Amarone med Mikael Lyng


Den lokala munskänkssektionen har fått besök från Danmark igen, Mikael Lyng från MwineM har lastat sin lilla Citroen C3 knökfull med amarone och susat över bron i expressfart.
Just amarone och således Veneto är Mikaels stora passion, han har skrivit två böcker i ämnet och importerar viner från området vid sidan om sitt dayjob på Ericsson i Danmark.
Efter en lättsam och informativ genomgång ger vi oss på provningen.

La Quena Ripasso 2005 är ganska mörk, nästan purpur med medelintensiv lyster.
Initialt en lätt malolaktisk ton som blåser bort, ren och enkel frukt. Tobak, mörka bär som lutar mot bigarråer. Ganska rättfram och okomplicerad utan nämnvärd syra eller tanninarsenal.
Känns som ett ärligt och välgjort matvin.

(14p/20)


La Quena Amarone 2006 från samma producent i Negrar har legat 24 månader på fat och 9 på flaska. Domenico Berzacola gör traditionell amarone på sedvanlig mix av corvina, rondinella och molinara.
Mörkt rubinröd, klar och tät. Lätt vegetativ multnad, balsamicostick, körsbärsextrakt typ kirsch. Känns lite spretig.
Hög restsötma, väldigt blyga syror och nada tanniner gör att frukten blir överväldigande stor och svulstig i munnen, lång eftersmak.
Det finns förmodligen folk som älskar det här men jag tycker nog att det finns roligare amarone.

(13p/20)


Antolini Theobroma IGT "Amarone" 2006 är ett lite speciellt vin som består av 50% cabernet sauvignon och 50% amaroneblend (corvina, molinara, rondinella) som lagts på fat i 12-15 månader.
En rejäl körsbärskvast med tobak och mandelmassa i bakgrunden. Annars tänker man kirsch, amarena, bigarråer, spagnola... vi snackar körsbärsoverload.
Trevlig munfyllnad och en rejält lång eftersmak. Vad käkar man till detta? Vid sidan av det obligatoriska svaret: parmigiano reggiano så funkar det nog som dessertvin till mörk choklad och liknande.

(15p/20)


Campo Reale Amarone 2005 utgörs av 60% corvina, 20% corvinone, 20% rondinella. Slavonska fat i 26 månader plus 10 månader på flaska.
Mycket spännande doft - lite multna mossor, jordgubbskräm och nejlika. Komplex mörk frukt.
Pepprig i munnen, stor och maffig - klart intressantast hittills.
Lång fin eftersmak med den ursprungstypiska lilla bitterheten som knorr.

(17p/20)


Latium Amarone Campo Leon 2004 är producentens tredje årgång, Latium Morini har en modernare approach med roterande paddlar och nya barriquer.
Lösningsmedel och målarfärg dominerar paletten och skvallrar om överextraktion. Massor av mörka bär i kombination med tydliga fattoner gör att många verkar gilla det här; en herre en bit bort utbrister: "Så här ska min själ ett reditt vin smaga!". Jag kan nog tycka att det blir overkill i munnen, för mycket av allt.

(12p/20)


Villa Spinosa Amarone 2001 från Negrar i classicoområdet är en riktig old school-amarone.
Stilig frukt som klänger sig upp över russinen, komplex struktur med en stor sötma i doftcentrum och mognadstoner som gör intryck.
Ljuvligt avrundad men med ett uns syra i bagaget som gör hela anrättningen lite intressantare.
Lång och bastant eftersmak, en riktigt välgjord och typisk amarone.

(17,5p/20)


La Quena Recioto 2006 är som sig bör mörk, tät och bläckig.
Doftar av söta vinteräpplen, russin och frisk aprikos. En len och dov sötma i en trevlig balans med syra och alkohol. Långt och trivsamt efterspel.

(16p/20)

söndag 6 december 2009

Barolo x 5


Vi ger oss i kast med 4 st barolo 2004:or från La Morra, Serralunga och Monforte och eftersom vi hälsar "Billigt Vin"-Ingvar välkommen så måste vi kasta in en Fenocchio Bussia men då blir det en 2005:a, vissa saker får man helt enkelt leva med...
Vi provar halvblint och redovisar enligt F&V:s nära nog copyrightade "före och efter"-upplägg så att inga nyanser i förnedringen går förlorade.


Vin nr 1 - Tätast och mörkast i utseendet, rubinröd kärna med orange aura. Trevliga initiala toner av gummi, tjära och lite solution, lätt sluten men tar snart fart i glaset.
En ljus och elegant frukt med slank figur, ren och frisk.
Höga och väldefinierade syror och smidiga tanniner, tämligen lång eftersmak.
Kan detta vara Cerrati 2004:an som vi gillar så skarpt?

Nix, vi är i La Morra och det är Fratelli Revellos Normale, en riktigt skön representant för stilen och årgången är sublim. (18p/20)


Vin nr 2 -En något ljusare barolo med ett gnistrande klart utseende. Mycket kraftig primärdoft av brasa och tjära, detta förvandlas efterhand till en lite dominant kalaspuffstendens och vi kan ana nya och kanske rent av rostade fat.
En lite mörkare frukt med körsbär i centrum, mandelmassa och muskotnöt stämmer upp.
Trevlig munkänsla med finkornig sandighet och en lång eftersmak.
Nya fat kan leda funderingarna till Revello?

Gajas Dagromis hämtar sin frukt från familjen Gromis gamla marker i La Morra och från en icke namngiven odling i Serralunga. Tanken ska vara att kombinera La Morras elegans med Serralungas kraft och det funkar men faten är i dagsläget en smula överväldigande. Vi hoppas på bättring med åren för frukten verkar vara i prima skick. (16p/20)


Vin nr 3 - Ännu något ljusare och med en intensivare orange periferi ståtar det tredje glaset. En försiktig slutenhet i första sniffen men kommer snabbt upp på banan; kirsch, däck och asfalt.
En ljuvlig bärextraktion leder armadan av doftintryck som stiger upp ur glaset, vinet blir bättre och bättre under hela provningen.
Stor och nästan eldig i munnen, perfekta tanniner och en lång elegant eftersmak i den mörka chokladens tecken.
Vi har aldrig smakat Aldo Conternos normale men kan detta vara densamma?

Jag säger bara"DKK132" och "gruppeköb" så vet de flesta vad jag talar om - detta visar sig vara samtliga runt bordets enda gemensamma favorit. Cerratin fortsätter sitt segertåg och övertygar vid varje tillfälle man plockar fram den - abbans, nu har vi bara 33 flaskor kvar... (19p/20)


Vin nr 4 - En något dovare lyster men en ljus och vacker orangerodnad i stil med en hötorgssolnedgång. Här är det stängt i början men med lite luft blåser snart dörren upp; sottobosco, moreller och tryffel följs av rosor och tjära - ett skolboksexempel, klart bäst till ostarna.
Eftersom vi bara har en riktig traditionalist i uppställningen så måste detta vara Fenocchio Bussia 2005:an?

Fantastiskt! Äntligen en korrekt gissning, hade man å andra sidan missat på denna vore det nog dags att kolla upp det sensoriska centralorganet - tydligare än så här blir sällan en barolo. En helt suverän representant för sin stil som fick tre stjärnor och 19p i Decanter och jag vete sjutton om jag inte höjer med en halva bara för att jag gillar den ärliga stilen. (19,5/20)


Vin nr 5 - Ljusaste vinet är också lite lätt slöjigt. Doften bjuder direkt på en stor bärighet i form av amarena och bigarråer. En hel del lösningsmedel bjuder upp och ger ett generöst och sympatiskt doftintryck.
Smidig i munnen med en sandig tanninstruktur och god längd.
Kan månne Gaja få till den här lättillgängligheten i kombination med elegans?

Det kan han kanske men inte här inte, detta är Aldo Conternos Bussia Soprana och druvorna hämtas från olika gårdar i Bussia, Monforte. 15 dagars maceration och lagring på stål och botti men likförbaskat en avrundad munkänsla och öppenhet i doften - gjort av snubbar som har koll. (18p/20)



lördag 5 december 2009

Trevigne Barbera d´Alba 2005 (Domenico Clerico)


Vi plockar fram 2005:an av Domenico Clericos Barbera d`Alba Trevigne, årgång 2007 finns i decembersläppet.
Domenico Clerico är en kultförklarad autodidakt som gått sina egna vägar i vinmakandet, han tog över familjegården i Monforte 1977 och gjorde sig snabbt ett namn med sina lite kontroversiella viner. Han äger idag mark i flera förstklassiga lägen; Ginestra, Mosconi och Pajana. Hans barolo Ciabot Mentin Ginestra är en favorit och flaggskeppet Percristina har vi bara sett på bild.
Clerico har fått Tre Bicchieri i GR säkert tjugo gånger vid det här laget och tillhör således en av de mest dekorerade italienska vinmakarna någonsin.

Redan när vi häller upp känner vi en söt vaniljton skjuta upp ur glaset, en blåbubblig mörkröd vätska med bläcksvarta reflektioner.
Marsipansötma och mängder av mörka bär, bakkryddor och en syltighet som inte känns helt ursprungstypisk.
Ett helhetsintryck i doftspektrat lutar åt "lätt överextraherat med fatöverslag".

Munkänslan är bedrägligt elegant med ganska direkta syror som attackerar våra grillade lammkotletter på ett angenämt sätt, utan mat blir vinet dock lite "nya världen"-påträngande med sin lätta sötma och generösa ekrondör.
En av de mer atypiska barberorna på länge, man kan (och bör?) använda ny ek ihop med den här druvan på ett betydligt subtilare sätt.

Det kanske är både möjligt och troligt att ytterligare något år i källaren hade gjort Trevigne gott, vi har en flaska till som får vänta men vi ger nog inte 2007:an förnyat förtroende.

(14p/20)