söndag 27 december 2009

Vino Nobile di Montepulciano 2006 (Poliziano)


Efter all mastig julmat växlar vi ner med parmesanpanerade kalkonbröst och rigatoni con zucchini som kräfva ung och saftig Sangiovese från stabil storproducent i hyllad årgång.

"Poliziano" betyder att man kommer från Montepulciano och var 1400-talspoeten Angelo Ambroginis smeknamn. När Dino Carletti 500 år senare planterade sina första 22 ha vinrankor bestämde han sig för att hylla den gamle stöten och döpa vingården till Poliziano.
Idag håller sonen Federico i spakarna och man är många gånger större med bland annat odlingar i hippa Maremma varifrån deras Mandrone di Lohsa kommer, Vinös har nyligen provat 2006:an och gjorde i alla fall oss sugna. Asinone är deras prestige VNdM, Le Stanze och In Violas Cortona supertoskanerna.
Vi fick tag i den vanliga Vino Nobilen och ger den lite andrum i karaffen.

85% Prugnolo gentile, som ju är den regerande sangioveseklonen i regionen, beblandas med Colorino, Merlot och Canaiolo som får ligga till sig 14-16 månader på 2/3 barriquer och 1/3 traditionella fat.
Fathanteringen är sanslöst professionell och känns vid första påseendet inte det minsta överväldigande vilket annars ofta kan vara fallet med unga toskanare. Slösaktigt rik på mörk frukt med syrliga inslag av moreller och röda vinbär möter en lätt charkuterirökighet som vecklar ut sig allt efter som minuterna går. Man fastnar med nosen i glaset och bara trivs.
Läder och garam masala bryter sig loss liksom en frisk örtighet som av mynta och oregano.

Trevlig munkänsla med varsamt accentuerade syror som förvisso är av det klart ungdomliga slaget men icke desto mindre trivsamma och välkomnande. Allt känns väldigt genomarbetat och inget har lämnats åt slumpen.
Till maten kan vi inte tänka oss någon bättre matchning - klockrent samarbete mellan syrlighet, sälta och sötman från zucchinin.

Mycket trevlig årgång som säkert kan ligga till sig ytterligare men presterar på hög nivå redan nu. Helt klart fyndigt.

(18p/20)



fredag 25 december 2009

Vaio Armaron 1999 (Masi)


Exotiska exkursioner i stil med portvin och madeira känns otänkbara en julaftonskväll när man, likt oss, tillhör den italientalibanska minoriteten.
Efter en dramatisk "midnattsmässa" (tidigarelagd två timmar på grund av Ratzingers vacklande hälsa) som innehöll mer dramatik än vanligt väljer vi en amarone med några extra år på nacken som får agera kontemplationsinstrument till panettonen och pandoron.

Vaio Armaron är en vingårdsbetecknad amarone i traditionell stil a´la jätteproducenten Masi och ingår i SB:s standardsortiment. 60-65% Corvina, 20% Rondinella, 15% Molinara och vissa år fyller man på med Dindarella.
Appassimento är ju en välkänd vinifieringsmetod i Sverige, där amarone och ripasso av någon anledning är populärare än på andra håll i världen, så vi hoppar över teknikaliteterna - 3 år på stora fat och 4 månader på mindre körsbärsdito kan dock vara värt att nämna.

Inledningsvis blir vi översköljda av skokräm men den försvinner ganska snart och lämnar fältet fritt för en sensationell körsbärs- och dadelorgie som klingar ut i sukat och färska fikon. Alkoholen (15,5%) känns väl integrerad och man skönjer delikata mognadstoner i mörka nyanser, stilkaraktäristisk torkad frukt finns på plats och en trevlig syrlighet gör att anrättningen känns mycket vital.
Vi känner oss manade att plocka fram en rejäl, alldeles nyproducerad, bit 36 mån Parmigiano Reggiano och då blir upplevelsen på något sätt komplett.

Ett alldeles underbart ostvin och helt klart årets amaroneupplevelse, ett och annat extra år i källaren har gjort susen.

(18p/20)
nr 2419

lördag 19 december 2009

Barolo Ginestra 2005 (Paolo Conterno)


Sporrade av gårdagens barberaupplevelse kör vi igång akt 2 i vår version av "Paolo-passionen", "Ach, nun ist mein Jesus hin!" hade Bach hypotetiskt plitat ner som inledande strof.
Timingen är klockren - fjärde advent är passionshögsäsong goddamnit...

Sist vi provade Paolo Conternos Barolo Ginestra 2005 blev vi helt tagna av den öppenhet och tillgänglighet som vinet visade trots mycket traditionella framställningsmetoder och sin anmärkningsvärda ungdom. Visst bjöds det rikligt med tanniner och syror men allt så fingertoppskänsligt balanserat att dessa bara uppfattades som angenämligheter. Stor och välkomnande doft som etsade sig fast i episodminnet.
Låt oss se om intrycket består.

Vi välter ut innehållet i karaff T-2 hours som man säger i Cape Canaveral, vätskan är ganska mörk och djup men klar i sin transparens.
I början märks påtaglig tjära men den luckras upp och liksom evaporerar efter hand, violen är framträdande liksom även de mäktiga körsbären i form av amarena och kirsch. En friskhet som liknar färska hallon hänger på.
Snart är det riktig fart i glaset med ljuvliga målarfärgsreferenser som alkydolja, terpentin och lacknafta. Oliv och mörk frukt ligger hela tiden som Saturnus ringar runt glaset tills man ger det en snurr och får hela bär- och fruktpaketet i synen igen.

Hela munhålan utfylls och eftersmaken stannar kvar tills det är dags att borsta tänderna. Riktigt finpulvriga tanniner typ Sicafine av kiselkarbid leker på tandköttet. Det mörka stuket på frukten ger ett lite mognare intryck trots att vi har att göra med en ack så späd gynnare.

Vi gillar det här skarpt; ung barolo när den är som bäst. Här finns lagringspotential långt inåt midseklet men det vore synd och skam att inte njuta av några flaskor när det är så underbart läckert nu.
Vi sparar tjugan tills vi börjar förnimma mognadstoner.

(19,5p/20)



fredag 18 december 2009

Barbera d´Alba Ginestra 2007 (Paolo Conterno)


Efter vår kopiöst positiva upplevelse av Azienda Vitivinicola Paolo Conterno i höstas så är det med stor tillförsikt vi borrar ner korkskruven i den vingårdsbetecknade Ginestra-barberan.
Vi smakade 2008:an on location och den var superb med allt man kan önska av friskhet och ljuv syrlighet i en barbera men i kväll är det årgång 2007 som gäller.
2008 kallar man hos Conterno "en typiskt piemontesisk årgång" men med mycket regn just efter blomningen och ganska kyligt i maj. 2007 hade däremot den varmaste april på 30 år och en ovanligt lång värmeperiod mitt i sommaren. Några veckor innan skörden regnade det rejält men lagom till skördetid var det optimala förhållanden.

Mörk och tät, djupt rubinröd med nästan bläcksvart kärna. En hel drös med bär möter upp direkt: moreller, blåbär, röda vinbär och solmogna jordgubbar - härligt stickig men med en generös sötma i doften.
En läcker mineralton i par med marsipangrisar sätter fart på tillställningen och skickar fram alla de friska, nästan florala sekundäraromerna. Tryffel, plastic padding och Kungen av Danmark kommer i tredje hand.
Extremt druv- och ursprungstypisk, ren och klar i nosen. Skönt befriad från ny ek och barriquer, bara härligt rättfram no-nonsense-barberafrukt.

I munnen gjuts en smakpelare på solid grund av syrlighet och fruktighet i fin samverkan. Riktigt fokuserad men med ett charmigt brodyrbatteri i form av mörk choklad och sötlakrits trots den blygsamma ekkontakten.
Bra längd på eftersmaken som ringer ut i en ren klangbotten.
Ska man bara dricka en barbera resten av livet får det bli den här!

(18p/20)

torsdag 17 december 2009

Aglianico 2007 (Tenute Rubino)


December månads nyheter ruvade på en syditalienare i det lägre prissegmentet som framställts på 100% aglianico och spenderat 6 månader på stora fat.

Mörkt blåröd med intensiv lyster. En trivsam doft av keramisk glasyr och solvarma jordgubbar.
Efter ett tag märks lakrits, lite bordelaisiskt grön paprika som skänker viss elegans och en tydlig men inte oangenäm parfymerad ton. I munnen är vinet avrundat utan några allvarligt menade syror och tanninerna upplevs som snälla - en känsla av frukt som är odlad i varmt klimat helt enkelt.
Ett trevligt, okomplicerat vardagsvin i en stil som jag tror de flesta kan gilla, lite som de där Bo Hagström-programmen på TV ungefär.

En jämförelse med D´Angelos Sacravite för ungefär samma pengar ger vid handen att man inte åker över sundet efter vatten, Basilicata-aglianicon har mycket mer "edge" och personlighet i form av frisk syrlighet och en ren stil.
Pugliesen är enklare men lockar icke desto mindre till återköp.

(14,5p/20)

lördag 12 december 2009

Par i Aglianico


Riktigt bra viner på aglianico kan ha en hel del gemensamt med riktigt bra nebbiolo eller sangiovese; fräsiga tanniner och en mörk blommighet, tuffa syror och rik komplexitet.
Aglianico är en av Italiens äldsta druvor som har funnits och förädlats i den vulkantäta södern sedan urminnes tider, namnet sägs springa ur "ellenico" eller "ellanico", grekiskt således.
Ett problem brukar dock vara att hitta goda representanter för druvan här i Sverige.
När vi besökte Carlo Merolli härförleden bad vi honom välja två viner ur hans sortiment som han ansåg skulle ge en rättvis bild av vad druvan kan prestera.

D´Angelo är marknadsledande i att sätta Basilicata, som ligger i hålfoten, på vinkartan. Donato D´Angelo har jobbat stenhårt för att visa världen att druvan och regionen kan mäta sig med både Piemonte och Toscana.
Donato och hans bror ärvde vingården i Rionero, Monte Vulture i nordvästra Basilicata efter faderns död 1973, han är utbildad enolog och har moderniserat företaget med nya druvsorter och barriquelagring etc men hela tiden byggt verksamheten kring sin aglianico. Idag är D´Angelo en av södra Italiens ledande vinproducenter vad beträffar kvalitet och definitivt en av de ledande aglianico-producenterna.


Sacravite 2007 IgT Basilicata är 100% aglianico som legat på stora botti.
Balsamico, tomatpuré och färska örter i första rummet. Viol, svarta vinbär och emserpastill, därpå följer rejäla pustar av kanel och calvados ihop med en liten jordighet som kompletterar fint.
Frisk med höga syror, medelsträv och ganska kort med en lätt beska i slutspurten. Mycket ren och läskande och till bouef bourgignonen visar sig den här bagatellen regera.
DKK69 är inget annat än ett skambud - fynd så att det stänker om det!

(17p/20)


Vigna Caselle Aglianico del Vulture Riserva 2004 DOC är den där som brukar hösta in de tre glasen i GR.
Traditionellt framställd med låga uttag och 24 månader på botti.
En stor och mogen doft med lite torkad frukt och riktigt mörka bär.
Amarena, söta jordgubbar och en sober sojaton skänker elegans. Rund god frukt och ljuvlig målarpyts som skulle kunnat vara av piemontesisk härkomst i vår bok.
I munnen fortsätter duperingen med härlig syra som biter ifrån och ettriga tanniner typ smärgelduk.
Lång och mumsig eftersmak, till maten har detta dock ingen chans mot sin renare lillebror men som meditationsvin är det sublimt.
Carlo tar DKK159 för detta och även det tycker vi är ett fynd.

(18,5p/20)

onsdag 9 december 2009

Amarone med Mikael Lyng


Den lokala munskänkssektionen har fått besök från Danmark igen, Mikael Lyng från MwineM har lastat sin lilla Citroen C3 knökfull med amarone och susat över bron i expressfart.
Just amarone och således Veneto är Mikaels stora passion, han har skrivit två böcker i ämnet och importerar viner från området vid sidan om sitt dayjob på Ericsson i Danmark.
Efter en lättsam och informativ genomgång ger vi oss på provningen.

La Quena Ripasso 2005 är ganska mörk, nästan purpur med medelintensiv lyster.
Initialt en lätt malolaktisk ton som blåser bort, ren och enkel frukt. Tobak, mörka bär som lutar mot bigarråer. Ganska rättfram och okomplicerad utan nämnvärd syra eller tanninarsenal.
Känns som ett ärligt och välgjort matvin.

(14p/20)


La Quena Amarone 2006 från samma producent i Negrar har legat 24 månader på fat och 9 på flaska. Domenico Berzacola gör traditionell amarone på sedvanlig mix av corvina, rondinella och molinara.
Mörkt rubinröd, klar och tät. Lätt vegetativ multnad, balsamicostick, körsbärsextrakt typ kirsch. Känns lite spretig.
Hög restsötma, väldigt blyga syror och nada tanniner gör att frukten blir överväldigande stor och svulstig i munnen, lång eftersmak.
Det finns förmodligen folk som älskar det här men jag tycker nog att det finns roligare amarone.

(13p/20)


Antolini Theobroma IGT "Amarone" 2006 är ett lite speciellt vin som består av 50% cabernet sauvignon och 50% amaroneblend (corvina, molinara, rondinella) som lagts på fat i 12-15 månader.
En rejäl körsbärskvast med tobak och mandelmassa i bakgrunden. Annars tänker man kirsch, amarena, bigarråer, spagnola... vi snackar körsbärsoverload.
Trevlig munfyllnad och en rejält lång eftersmak. Vad käkar man till detta? Vid sidan av det obligatoriska svaret: parmigiano reggiano så funkar det nog som dessertvin till mörk choklad och liknande.

(15p/20)


Campo Reale Amarone 2005 utgörs av 60% corvina, 20% corvinone, 20% rondinella. Slavonska fat i 26 månader plus 10 månader på flaska.
Mycket spännande doft - lite multna mossor, jordgubbskräm och nejlika. Komplex mörk frukt.
Pepprig i munnen, stor och maffig - klart intressantast hittills.
Lång fin eftersmak med den ursprungstypiska lilla bitterheten som knorr.

(17p/20)


Latium Amarone Campo Leon 2004 är producentens tredje årgång, Latium Morini har en modernare approach med roterande paddlar och nya barriquer.
Lösningsmedel och målarfärg dominerar paletten och skvallrar om överextraktion. Massor av mörka bär i kombination med tydliga fattoner gör att många verkar gilla det här; en herre en bit bort utbrister: "Så här ska min själ ett reditt vin smaga!". Jag kan nog tycka att det blir overkill i munnen, för mycket av allt.

(12p/20)


Villa Spinosa Amarone 2001 från Negrar i classicoområdet är en riktig old school-amarone.
Stilig frukt som klänger sig upp över russinen, komplex struktur med en stor sötma i doftcentrum och mognadstoner som gör intryck.
Ljuvligt avrundad men med ett uns syra i bagaget som gör hela anrättningen lite intressantare.
Lång och bastant eftersmak, en riktigt välgjord och typisk amarone.

(17,5p/20)


La Quena Recioto 2006 är som sig bör mörk, tät och bläckig.
Doftar av söta vinteräpplen, russin och frisk aprikos. En len och dov sötma i en trevlig balans med syra och alkohol. Långt och trivsamt efterspel.

(16p/20)

söndag 6 december 2009

Barolo x 5


Vi ger oss i kast med 4 st barolo 2004:or från La Morra, Serralunga och Monforte och eftersom vi hälsar "Billigt Vin"-Ingvar välkommen så måste vi kasta in en Fenocchio Bussia men då blir det en 2005:a, vissa saker får man helt enkelt leva med...
Vi provar halvblint och redovisar enligt F&V:s nära nog copyrightade "före och efter"-upplägg så att inga nyanser i förnedringen går förlorade.


Vin nr 1 - Tätast och mörkast i utseendet, rubinröd kärna med orange aura. Trevliga initiala toner av gummi, tjära och lite solution, lätt sluten men tar snart fart i glaset.
En ljus och elegant frukt med slank figur, ren och frisk.
Höga och väldefinierade syror och smidiga tanniner, tämligen lång eftersmak.
Kan detta vara Cerrati 2004:an som vi gillar så skarpt?

Nix, vi är i La Morra och det är Fratelli Revellos Normale, en riktigt skön representant för stilen och årgången är sublim. (18p/20)


Vin nr 2 -En något ljusare barolo med ett gnistrande klart utseende. Mycket kraftig primärdoft av brasa och tjära, detta förvandlas efterhand till en lite dominant kalaspuffstendens och vi kan ana nya och kanske rent av rostade fat.
En lite mörkare frukt med körsbär i centrum, mandelmassa och muskotnöt stämmer upp.
Trevlig munkänsla med finkornig sandighet och en lång eftersmak.
Nya fat kan leda funderingarna till Revello?

Gajas Dagromis hämtar sin frukt från familjen Gromis gamla marker i La Morra och från en icke namngiven odling i Serralunga. Tanken ska vara att kombinera La Morras elegans med Serralungas kraft och det funkar men faten är i dagsläget en smula överväldigande. Vi hoppas på bättring med åren för frukten verkar vara i prima skick. (16p/20)


Vin nr 3 - Ännu något ljusare och med en intensivare orange periferi ståtar det tredje glaset. En försiktig slutenhet i första sniffen men kommer snabbt upp på banan; kirsch, däck och asfalt.
En ljuvlig bärextraktion leder armadan av doftintryck som stiger upp ur glaset, vinet blir bättre och bättre under hela provningen.
Stor och nästan eldig i munnen, perfekta tanniner och en lång elegant eftersmak i den mörka chokladens tecken.
Vi har aldrig smakat Aldo Conternos normale men kan detta vara densamma?

Jag säger bara"DKK132" och "gruppeköb" så vet de flesta vad jag talar om - detta visar sig vara samtliga runt bordets enda gemensamma favorit. Cerratin fortsätter sitt segertåg och övertygar vid varje tillfälle man plockar fram den - abbans, nu har vi bara 33 flaskor kvar... (19p/20)


Vin nr 4 - En något dovare lyster men en ljus och vacker orangerodnad i stil med en hötorgssolnedgång. Här är det stängt i början men med lite luft blåser snart dörren upp; sottobosco, moreller och tryffel följs av rosor och tjära - ett skolboksexempel, klart bäst till ostarna.
Eftersom vi bara har en riktig traditionalist i uppställningen så måste detta vara Fenocchio Bussia 2005:an?

Fantastiskt! Äntligen en korrekt gissning, hade man å andra sidan missat på denna vore det nog dags att kolla upp det sensoriska centralorganet - tydligare än så här blir sällan en barolo. En helt suverän representant för sin stil som fick tre stjärnor och 19p i Decanter och jag vete sjutton om jag inte höjer med en halva bara för att jag gillar den ärliga stilen. (19,5/20)


Vin nr 5 - Ljusaste vinet är också lite lätt slöjigt. Doften bjuder direkt på en stor bärighet i form av amarena och bigarråer. En hel del lösningsmedel bjuder upp och ger ett generöst och sympatiskt doftintryck.
Smidig i munnen med en sandig tanninstruktur och god längd.
Kan månne Gaja få till den här lättillgängligheten i kombination med elegans?

Det kan han kanske men inte här inte, detta är Aldo Conternos Bussia Soprana och druvorna hämtas från olika gårdar i Bussia, Monforte. 15 dagars maceration och lagring på stål och botti men likförbaskat en avrundad munkänsla och öppenhet i doften - gjort av snubbar som har koll. (18p/20)



lördag 5 december 2009

Trevigne Barbera d´Alba 2005 (Domenico Clerico)


Vi plockar fram 2005:an av Domenico Clericos Barbera d`Alba Trevigne, årgång 2007 finns i decembersläppet.
Domenico Clerico är en kultförklarad autodidakt som gått sina egna vägar i vinmakandet, han tog över familjegården i Monforte 1977 och gjorde sig snabbt ett namn med sina lite kontroversiella viner. Han äger idag mark i flera förstklassiga lägen; Ginestra, Mosconi och Pajana. Hans barolo Ciabot Mentin Ginestra är en favorit och flaggskeppet Percristina har vi bara sett på bild.
Clerico har fått Tre Bicchieri i GR säkert tjugo gånger vid det här laget och tillhör således en av de mest dekorerade italienska vinmakarna någonsin.

Redan när vi häller upp känner vi en söt vaniljton skjuta upp ur glaset, en blåbubblig mörkröd vätska med bläcksvarta reflektioner.
Marsipansötma och mängder av mörka bär, bakkryddor och en syltighet som inte känns helt ursprungstypisk.
Ett helhetsintryck i doftspektrat lutar åt "lätt överextraherat med fatöverslag".

Munkänslan är bedrägligt elegant med ganska direkta syror som attackerar våra grillade lammkotletter på ett angenämt sätt, utan mat blir vinet dock lite "nya världen"-påträngande med sin lätta sötma och generösa ekrondör.
En av de mer atypiska barberorna på länge, man kan (och bör?) använda ny ek ihop med den här druvan på ett betydligt subtilare sätt.

Det kanske är både möjligt och troligt att ytterligare något år i källaren hade gjort Trevigne gott, vi har en flaska till som får vänta men vi ger nog inte 2007:an förnyat förtroende.

(14p/20)



måndag 30 november 2009

Barbaresco 2006 (Produttori del Barbaresco)


Ny färsk årgång som verkar varit gynnsam i Barbaresco och som onekligen väcker nyfikenheten inför nästa års barolosläpp.
Antonio Galloni har hyllat PdB´s 2006-normale som deras bästa någonsin så förväntningarna är höga trots att vi varit i Danmark och handlat 12-pack till styckpriset av ett enklare bordsvin.

Man känner nästan igen utseendet med den gracila transparensen och den vackra, orangetingerade rubinrodnaden vid det här laget.
Primärdofterna presenterar alla de röda och mörka bären inklusive geléhallonen och de reducerade jordgubbarna som ångar i grytan. Efteråt kommer pomerans, kanel och andra glöggkryddor tillsammans med nypon och nybehandlat läder. Finlemmade stråk av sötlakrits och granris i tredje hand.
Ljuvligt traditionell men mycket generös och faktiskt vidöppen i glaset, en liten tendens till järn eller blod och muskotnöt komplicerar helhetsintrycket ytterligare - riktigt trevligt!

I munnen blir man varse ett genuint hantverk med en hög och frisk syrlighet, en tight smakkärna med rejält broderad periferi. Tanninerna är läskande och mouthwatering av druvskal allena och inte torrtråkigt ekframtvingade. Sympatisk eftersmak som stannar och sjunger ut.
Kort sagt: ett skolboksexempel på välbalanserat vin.

Gallonis 92p är absolut välförtjänt, detta är en barbaresco i toppform och man blir ju riktigt nyfiken på riservorna...

(18,5p/20)



söndag 22 november 2009

Il Monello Barbera d´Asti 2006 (Braida di Giacomo Bologna)


Barbera d´Asti är ofta gjorda i en enklare och renare stil än sina kusiner d´Alba-ditona och brukar vara ungdomligt syrliga utan någon fatkontakt överhuvudtaget, superiore-varianten är däremot barriquelagrad.
Braida gör ju en Barbera del Monferrato som heter La Monella som tillhör standardsortimentet för varje piemontesisk pizzeria med självaktning men Barbera d´Astin Il Monello har vi faktiskt aldrig tidigare sett.

Nu har vi den i alla fall i glaset och där ser vi en rubinröd semitransparent vätska med klar kärna. Doften är friskt bärig med hallon och tranbär.
En druvtypiskt torr stickighet av mineral och fräscha pustar av mynta, skokräm och timjan bidrar till ett charmigt doftspektrum i en ren och smidig kropp.

Syrligheten är påtaglig men riktigt tilltalande i en matkrävande stil - här kan man lägga salami, prosciutto, mortadella och milda ostar på tallriken utan att vara rädd för att syrorna inte ska klara av att spräcka fettet. Enkel, ren och effektiv barbera som oslagbar matackompanjatör alltså.
Vore jag ägare till en trattoria skulle den här helt klart kvala in som kandidat till husets röda, priset på SEK109 får anses riktigt bra.

(16p/20)

fredag 20 november 2009

Vigneto Antica Chiusina 1998 Vino Nobile di Montepulciano (Fattoria del Cerro)


Antica Chiusina är Fattoria del Cerros prestigenobile som 1998 utgjordes av huvuddelen sangiovese (eller prugnolo gentile) och resten canaiolo, nuförtiden lär man pytsa i 90% sangiovese och 10% colorino, ett år på fräscha barriquer och ett till på flaska.
Vi köpte två flaskor på Erik Sörensens Vinfestival 2003 och gav DKK 200 flaskan, sedan dess har priserna stuckit iväg ytterligare, vi drack upp den ena subito och fann den extremt fruktpackad och munbedövande syrarik med tuffa fat i ryggen.
Det börjar bli dags att kolla var brorsan befinner sig när ytterligare sex år har förflutit.

Ett mörkt vin som går i purpur och rubin men med en mogen brunhet som strålar ifrån så väl kärna som periferi. Inledningsvis skjuter det ut massor av stall, söta körsbär, fuktig tobak och flyktiga balsamicoångor.
Vi ger det lite tid att lugna sig men när vi åter igen närmar oss glasen blir vi varse en armada av komplexa andrahandstoner som slipad cellulosalack, sötlakrits, plastic padding och soja. Ett veritabelt sniffarvin som håller en sysselsatt en lång stund innan man ens funderar på att föra glaset till munnen.

Väl där tycker vi oss detektera ett begynnande balansöverslag där frukten så smått tycks dra sig tillbaka och lämna fältet fritt för fattonerna? Likväl en imponerande syrastruktur och en mycket uppfriskande sandighet som smidigt klamrar sig fast på tandköttet.
Till den fyllda kalvschnitzeln med dijonsås spelar han dock bälgaspel så öronen blöder igen, med lite sälta och annat att bråka med blir det fart på frukten och helheten hamnar i jämvikt.

Idag kan man hitta 2003:or och 2004:or runt EUR60 och det börjar närma sig de där prisklasserna som förpliktigar, helt plötsligt tävlar man med Tignanello och bra barolo liksom.
Det här vinet har utvecklats fantastiskt fint i flaskan och var en fröjd att åter stifta bekantskapen med.

Edit - Gamla goda Superiore har ju faktiskt 2004:an för EUR37 och då snackar vi ju igen...
EUR60 var vad vi såg på enoteken i somras.

(18,5p/20)



onsdag 18 november 2009

Barbera d´Alba 2007 (Matteo Corregia)


Vi har ett gäng barberor som ska provas här hemma, det är en druva som länge varit en husfavorit men som lätt hamnar i skuggan av sin, i vissa stycken, mer spännande och lite mytomspunne kusin nebbiolo.
Det ska bli bättring på barberafronten och vi letar efter rena smaker med stor och intressant frukt och höga syror som sticker i kinderna.

Vi började hos Elio Grasso i Monforte och rör oss nu några mil norröver, så långt att vi hamnar utanför Langhe, till Roero.
Barbera d´Albazonen sträcker sig ända upp hit och i regionens centralort Canale hittar vi Azienda Agricola Matteo Corregia.
Den tragiska historien kring den här vingården börjar bli allmänt känd vid det här laget - Vinovis-Ulrik besökte tidigare i höstas och berättar fint om det här - änkan Ornella Costa-Corregia fortsätter i makens anda att producera eleganta viner med personlighet. Man gör en vingårdsbetecknad barbera som heter Bricco Marun och den vanliga Barbera d´Alban som vi provar i kväll.

Barbera d´Alba 2007 har spenderat ett år på begagnade barriquer och sex månader på rostfritt, därefter vilar den ytterligare ett halvår på flaska.
Det är ett mörkt och klart vin i djupt purpurröd kostym. Efter en stund i glaset kommer den röda bärigheten i gång och börjar pusta ut - tydliga vinbär, hallonkräm och tinade jordgubbar.
Faten är väldigt snyggt integrerade och märks med andra ord mycket lite, fruktpelaren är massiv med blåbär, lingon och amarena. Stråk av skoputs, tusch och läder ger sig tillkänna

Det sticker till lite i kinderna av de pigga syrorna, en finkornig strävhet sitter kvar ganska länge på tandköttet och eftersmaken är längre och saftigare än man kan begära. Lakrits och tobak stannar kvar på gomseglet.

Återigen en mycket trevlig barbera och den här gången för ganska lite pengar; SEK 155 får väl anses mycket rimligt för ett vin av den här kalibern i beställningssortimentet?
Vi bestämmer oss för att bli bekanta med prestigebarberan Marun så fort som möjligt, Bristly har den listad men det finns ingen info om i vilket sortiment man hittar den ännu.
Vi har dock en bunke andra som står på tur så länge.

(17p/20)


fredag 13 november 2009

Vigna Martina Barbera d´Alba 2006 (Elio Grasso)


Viner som berättar något om platsen de kommer ifrån är ovanliga, sådana viner som får en att känna dofter och se vyer som verkligen hör ihop med platsen där de växt, mognat och raffinerats - som att höra grym flamenco i Andalusien, råsvängig jazz i New York, genuint smäktande bossa i Rio eller att ha Jan Garbarek i ipoden när man kryssar fram genom en nordnorsk fjord - en helhetsupplevelse liksom.
Vi har hittills aldrig blivit besvikna när vi provat någon av Elio Grassos baroli eller hans härligt rena Langhe nebbiolo Gavarini - läckra och enkla skapelser som inte krånglar till det är vårt samlade omdöme så här långt.

Således desto mer spännande att prova ett, för oss, nytt vin i Grassos produktkatalog.
Vigna Martina framställs, som namnet avslöjar, av druvor från just Vigna Martina i Monforte, kalkhaltig sandlera i sydläge som släpper ifrån sig runt 12000 pavor årligen. 12-15 dagar i rostfritt och därpå ett år i hälften nya och andra hälften ettåriga franska barriquer.

Mörk och tät med en djup rödviolett lyster. Doften ger limstift, hallon och mandelmassa i första svängen, något som får mig att tänka på halstabletter som lösts upp i varm mjölk blir ganska påtaglig - influensatider i antågande?
Vi låter glasen stå ett slag och när vi återvänder är det till bredden fyllt av skokräm, röd vinbärsgelé och elegant torrt läder. En ren och stor frukt med väl integrerade fattoner, fantastiskt angenäm stickighet som sänder in små pilar laddade med mogna mörkröda bär långt upp i näskanalerna.

Munnen möts av en ganska len textur men med druvtypiskt hög syrlighet som både accentueras och dämpas av fatbehandlingen - känns genomarbetat. Anmärkningsvärt välbalanserat och en lång smaskig eftersmak.

Vi behöver aldrig tveka om var i världen vi befinner oss, ett sniff och en halv slurk så vrålar man exakt longitud och latitud i högan sky, man ser de böljande kullarna och hör kaffekopparna som studsar mot marmordisken - man börjar kolla på Easyjets hemsida...
Måste vara ett hyfsat bra vin?

(17,5p/20)

fredag 6 november 2009

Barolo Cerrati 2004 (Cascina Cucco)


Jag vet, det börjar bli mycket Piemonte nu, kanske skulle starta en systerblogg där man kör resten av Italien : Klenare Italienare? Eller Renare Italienare? Lite mer specifikt kanske : Tanigare Toscanare? Eller också steker vi den idén och kör på som om det regnar.

Barolo Cerrati från Cascina Cucco i Serralunga d´Alba har vi alla läst om och särskilt 2004:an har vi förstått skall vara något särdeles, vi provade 2005:an i somras och tyckte att den var OK men då fick vi tio baroli på raken i små eländiga ISO-glas.
Efter en heroisk insats av F&V, som i allmänhetens tjänst ryckte ut och försåg större delen av den barolo-suktande populationen med denna ambrosia, sitter vi nu med Mature-kuporna framför oss och häller upp.

En ljus och brukligt transparent vätska med ett subtilt olivmörker men en klar orange aura. Vi översköljs direkt av pomerans, mandarin, eukalyptus, hinkvis med amarena och mörk bitter choklad. En kolossal extraktion som gör oss mållösa och något religiöst infinner sig i blicken på hustrun. Massiva pustar av lösningsmedel, mandelmassa, julkryddor och alla röda bär man kan komma på, det är kul att bara sticka ner näsan i glaset för varje gång man kommer upp har man hittat något nytt.

I munnen har vi riktigt finsandiga tanniner som kristalliserar sig i kinderna och smäckra syror som masserar tandköttet - superelegant! En imponerande längd i eftersmaken med aptitretande torrhet och fin, fuktig tobak på gomseglet.

Någonting hände på Cascina Cucco 2004, vad det var och hur det gick till vet jag inte men man har fått till ett ruggigt bra vin oavsett priset, att det sen råkar kosta 132 DKK får väl betraktas som grädde på moset men den här rackaren står upp mot det mesta i den här stilen.
Vi är helsålda och börjar oroa oss för att 12-packen inte blir långlivad...

(19p/20)

onsdag 4 november 2009

Dolcetto d`Alba 2007 (Roagna)


Vi ger oss i kast med den senaste, tillgängliga årgången dolcetto från Roagna Azienda Agricola I Paglieri som, i förhållande till sin storlek, måste vara en av de mest välbloggade producenterna just nu? Vi blev oförblommerat förälskade i hans 2006 Dolcetto d´Alba, en mycket trevlig vardagsbagatell som ruvar på ett magnifikt inre djup.
Alla är väl vid det här laget medvetna om de ytterligt traditionella vinifieringsmetoder som Roagna borgar för varför vi går rakt på pudelns kärna.

Vi skådar en sedvanligt pinot noir-lik brygd med djupblå virvlar runt den rubinröda kärnan och möts av en frisk örtighet och nyklippt gräs direkt ur glaset.
Vidare blir vi varse en sofistikierad piptobakston, sötlakrits och lätt vegetativ multnad. Lingon, körsbär, nydraget tändsticksplån och mineraler kommer till.

Slankare och lite blygare i munnen än 2006:an, frisk och ungdomligt delikat med korta syror och nada tanniner, såklart. En bra balans ger ett välsnickrat helhetsintryck.
Föredrar 2006:an (om vi haft några kvar...) men misstänker att den här kommer i kapp efter ett år på rygg, det brukar inte krävas eoner när det gäller dolcetto.

(16,5p/20)

söndag 1 november 2009

Maglietta Rossa Barbaresco Riserva 2001


Vinshopping i Helsingör är ju inte vad det har varit sedan alla de gamla bekantingarna som Simon Unna och Vinspecialisten slagit igen men på första tvärgatan till vänster, utanför stationen, ligger en liten butik som alltid brukar ha något intressant. I somras fick vi syn på den här obskyra barbareso riservan som kostade mellan en och halvannan dansk hundring.

Maglietta rossa är ju en sådan där röd ledartröja, som alla cykelintresserade säkert förstår poängen med, och vinetiketten berättar om Giovanni Gerbi som kallades "den röde djävulen" och vann Giro di Lombardia en gång och Giro del Piemonte tre gånger. Däremot är det betydligt svårare att hitta några fakta om vinet mer än att det är buteljerat av MGM Mondo del Vino.

I glaset ser vi ett riktigt ljust vin med klar tegelton som liknar ett slags transparent nyponsoppa. Förvånansvärt stor och skrymmande doft som skjuter skarpt med stora kirschbössan och slösar med riktigt trevliga mandelmassa- och bittermandelreferenser. Stiltypiska särdrag i massor; oljefärg, tjära och vissna violer.
Ett alldeles superbt sniffarvin som dock inte håller hela vägen - i munnen besväras vi direkt av en sötsyrlig ton av apelsinkaraktär, det finns inte tillräckligt med torra tanniner för att möta upp. Eftersmaken är av ett trevligare slag med lite mognadstoner som stannar i munhålan.

Den här typen av viner, med inköpta druvor och oredovisad vinifiering, blir ju sällan något att skriva hem till mor om men ett gott år som 2001 kändes det som något som var värt att testa. Det blir troligen inte något återköp men vi har en flaska till som vi kan snusa på.
(15,5p/20)


lördag 31 oktober 2009

3 x Barolo 2004


Vad glad man blivit om man fått syn på den här tomlådstraven utanför sin lokala systembolagsbutik, risken att skåda en dylik kollektion någon annanstans än i centrala Alba är nog minimal...
Tydligen har enotecan fått en leverans nya årgångar för man vill uppenbarligen bli av med ´04:orna.


2004 Barolo Vigneto Cerequio (Beni di Batasiolo)
Batasiolos viner ser man lite överallt så man får en känsla av att det är en hyggligt stor producent. Man gör en normale, en riserva och fyra vingårdsbetecknade barolo där Vigneto Cerequio är en av dessa.
Cerequio ligger i La Morra mellan La Serra och Brunate där man har den lite kompaktare kalkrika leran med hög sandhalt som brukar lätta upp stilen.
En tydlig balsamicoanstrykning och surkörsbär i första sniffen, sen följer hallon och jordgubbar. En del multna toner ger ett mognare intryck.
Rätt så avrundad med lätta, silkiga tanniner och lite blyga syror. Inget stort vin men OK.

(15p/20)


Alla som besöker Barolo kör förbi Brezzas Hotel Barolo i sista vänstersvängen innan byn. Man gör en normale och fyra vingårdsbarolo, Sarmassa ligger nordväst om Barolo alldeles intill nyss provade Cerequio. Eftersom tanninstrukturen i Sarmassanebbiolon är av det mjukare slaget låter man macerationen pågå längre än i sina andra barolo.
Massor av mogna bär; körsbär och söta vildhallon. Riktigt trevlig i nosen med kirsch och målarpyts som tar över taktpinnen.
Inte alls särskilt lättsamt i stilen, talrika syror och myndiga tanniner ger en lång och ganska stram eftersmak. Ett lagringsobjekt men faktiskt njutbart redan nu.

(18p/20)


2004 Barolo (La Fusina)
En helt ny bekantskap för oss, hemsidan gör oss inte mycket klokare men vineriet finns tydligen i Santa Lucia, Dogliani.
Maffig, fruktig doft med mintiga övertoner. Bittermandel, däcksolution och naturligtvis mogna skogsbär. En volymiös smak med syra och tanniner i perfekt balans skvallrar om en mitt-i-prick-årgång.

(18,5p/20)

onsdag 28 oktober 2009

Besök hos Parusso


- Alla våra viner är gjorda för omedelbar konsumtion, ingen vill längre ha källaren full av supersträva barolo som barnbarnen ändå bara kommer att hälla i marinaden när de ärver dem.
- Jo, men det är ju trevligt att se hur ett vin utvecklas med tiden, och särskilt barolo är ju...
- Nej, det där tillhör det förflutna, nu vill folk ha drickbara viner, säger Anna som tar hand om oss på Vitivinicola Parusso. Anna är hårt drillad att upprepa mantrat om det moderna och nytänkande Barolo som producerar lite silkigare och publikare viner.

Cantina Parusso tillhör denna moderna falang som är oroad över att inte tillräckligt många nya kunder vinns över till den syrliga och sträva italienska stilen. Luciano Sandrone har till exempel långtgående planer på ett vinarkiv som lagrar viner i alla årgångar så att kunderna hela tiden erbjuds drickfärdig barolo, något som även Parusso har funderat på;
- Vi har en "Argento"- och en "Oro"-riserva som får ligga 4 resp 6 år från Mariondino och Bussia. Vi kan tänka oss att utöka det segmentet om vi ser att folk är beredda att betala lite mer för ett färdiglagrat vin, säger Anna.



Parusso finns på Bricco Rovella mellan Castiglione Falletto och Monforte d´Alba. Man förfogar idag över 22 ha i Ornati, Mosconi, Mariondino, Bussia och Le Coste, allt beläget i sydöstra Barolo. Marco och systern Tiziana Parusso är fjärde generationen vinmakare i familjen.


Det är första gången vi är här men vi har druckit en hel del av deras Mariondino i flera årgångar tidigare.
Fondberg Vin importerade förr i världen men numera har man ingen svensk distributör.
- Vi har tittat på den svenska marknaden och hört oss för men inte hittat någon som funkar, ert monopolsystem både avskräcker och lockar - får man väl in en fot så...
KB-Vin i Köpenhamn säljer, om än med hiskeligt saltade priser.
Vi sätter oss i provningsrummet och bjuds först på deras druvrena sauvignon blanc:

2007 Langhe Bianco Bricco Rovella som formligen ångar av ek, ungefär som att köra näsan ned i kalaspuffpaketet. Efter en stund kryper frukten upp till ytan i form av mogna krusbär och kiwi, ovanligt fläderbefriad för att vara 100% sauv. blanc.
En len sötma trots friskhet och höga syror som tyvärr dränks i eken.

(13p/20)

2006 Barbera d´Alba Superiore presenterar en lätt malolaktisk ton till att börja med men svingar över till lakrits och söta bär; hallon och jordgubbe. Kraftigt vin med en fin eftersmak och god balans mellan fat och syror.

(15p/20)



2005 Barolo 35a Annata är en jubileumscuvée som hyllar faderns första Parusso Armando-barolo och gjordes då, liksom nu, på druvor från Mariondino, Bussia, Le Coste och Mosconi.
Detta är en läckerbit med violpastill och de gamla tjära rosorna... Elegant och förförande med lagom mycket multna toner. Mycket mineraler och pulvrig tanninstruktur, välbalanserad men tål ett bra tag i källaren trots Annas inledande förmaningar.

(18p/20)


2004 Barolo Bussia bjuder på stor komplexitet direkt i glaset, lätt gödselstack fäktas med koncentrerade hallon och körsbär. En lite feminin elegans med skinn på näsan, lövbrasa och tryckimpregnerad trall växer fram. Stor frukt i perfekt jämvikt med syror och fat, stiliga tanniner som stannar. Köptes och åker i källaren för att plockas fram till marinaderna runt 2050 sådär...

(18,5p/20)

måndag 26 oktober 2009

Besök hos Paolo Conterno


OK, nu ska vi se... Det går väldigt mycket uppför här och vägen börjar bli oroväckande smal - hmmm, jo men skyltarna visade Paolo Conterno 1,5 så vi kör på.
- Där står det Conterno igen, säger hustrun.
- Jo men alla heter Conterno här runt Monforte, hävdar jag myndigt.
Vi kör oförtrutet vidare, passerar en gård där en dam först ser glad ut men sedan får en skeptisk min när vi kör förbi - vid det här laget är vägen smalare än en cykelbana men trots detta visar en skylt att lastbilar bör ta till vänster.
Längre fram skymtar en ny gård på nästa kulle;
- Aha, där måste det vara, säger jag.
- Men... hör jag från hustrun och där sitter vi smäckfast i den berömda Ginestra-leran.


En gladlynt hund kommer spatserande och upplyser oss om att vi har kört för långt. Vi försöker backa och köra framåt om vartannat men vi gräver bara ner oss i The Sant´Agata Fossil Marlstone . Till slut måste vi fråga hunden om var il padrone befinner sig och människans bästa vän leder vägen bort till gården vi just körde förbi som visar sig vara Azienda Vitivinicola Paolo Conterno.

Vinmakaren Giorgio Conterno kommer ut och frågar om det är vi som är paret Lucchesi och vi får förklara vår prekära situation, Giorgio skrattar och skakar på huvudet sedan sätter han sig vid ratten och lyckas få loss ekipaget, kör upp till gården och spolar helt sonika av den med sin högtryckstvätt. Mama Caterina Conterno ber oss ta av våra skor så att hon medelst kniv, trasa och rinnande vatten kan rengöra dem. Vi skrattar gott åt spektaklet och Giorgio, mama och systersonen Daniele lär aldrig glömma de korkade besökarna som försökte bestiga Ginestra med en Fiat Grande Punto.

Vi får en rundtur i det minutiöst välskötta vineriet där man är noga med att påpeka att all ek är jättegammal så vinet kan ligga utan att besudlas av några som helst vanilj-, kokos- eller kaffearomer.
Det drar ihop sig till provningsdags och Daniele dukar fram den vingårdsbetecknade barberan:

2008 Barbera d´Alba Ginestra sprudlar av färska jordgubbar, hallonkompott och sötlakrits. En koncentrerad spjutspetsfrukt som man sällan råkar på i en purung barbera, riktigt kikarsikte-fokus.
Syrorna är såklart sylvassa men munfyllnaden är superb, lång och frisk eftersmak, klarar flera år i källaren.

(18p/20)


2006 Bric Ginestra Langhe Nebbiolo är mycket elegant och sober med en ren och transparent frukt. Fina nebbiolotoner av tjära och vissna rosor. Detta är i princip en barolo med ett års kortare lagring, druvorna tas från vinraderna längst ner så motstående berg skymmer kvällssolen lite mer.
Spetsig och lite snipig i munnen, kan nog ligga till sig ett tag.

(16p/20)


2005 Barolo Ginestra fick 3 bicchieri i Gambero Rosso 2010. Stor, för att inte säga enorm doft ur flaskan som öppnats dagen innan. Mogna mosade hallon, körsbär och jordgubbe - vidöppen och helt tillgänglig.
Riktigt bra pulvriga tanniner som sitter kvar länge på tandköttet, oliv och lite asfalt i den långa eftersmaken - troligen den angenämaste 2005:an jag varit i närheten av trots att den är "traditionell".

(19,5p/20)


2003 Barolo Ginestra öppnas bara för att jämföras med 2005:an. Det varma året har ruggat upp munkänslan och frukten känns mer rättfram, ger ett lite enklare intryck efter den superkomplexa ´05:an men är fortfarande en av de bästa barolo vi druckit i år.

(18,5p/20)

Tyvärr finns ingen importör i varken Sverige eller Danmark ännu, i Tyskland har Fischer & Trezza agenturen, men en glödhet rekommendation utfärdas till alla som vill göra ett besök hos en riktig barolista av den högre skolan, gästfriheten är som vanligt betagande när man letar sig ut till de mindre vinmakarna.


måndag 19 oktober 2009

Chianti Classico 2007 (Villa Cafaggio)


2007:orna fortsätter sitt segertåg över vinvärlden, det verkar kvitta var man landar i sydeuropa så blev vinerna bra det här året - det skall bli riktigt spännande att prova barbaresco-2007:orna nästa år.
De chianti, från sagda år, som vi hittills smakat har visat sig från sina bästa sidor och har man dessutom legat på träningsläger som den här gynnaren så borde formen vara i topp?

Klar, halvintensiv och bläckigt blåröd i glaset. Man får direkt en rejäl dos rostade fat och en del vegetativ multnad men detta luftas dock undan efter en stund.
När doften börjar sätta sig så samlar frukten så sakteliga ihop sig i form av "the proverbial cherries" ackompanjerade av plums in madeira och i stämsång med blåbär/hallon-kompott. Mintchoklad, skoputs och nyslipad spånplatta.
En elegant och flott struktuerad doft, nästan lite "dyr".

Bra sug i syrorna, trevlig munfyllnad med lagom kli på tandköttet men tämligen kort i rocken.
Rätt fräsig och ganska dött lopp med 2007 Fonterutoli skulle jag våga påstå.

(16p/20)